| 344 | Fångwaktaren i Filippi | Apostlagerningarna. | Kap. 16. |
det sig, att äfwen Satans magt inblandade sig deri. Här wille Satan genom denna spådomsande lägga en snara för apostlarne och göra deras lära misstänkt för Judarna och förblinda hedningarna med den tanken, att den Gud, som dessa lärare förkunnade, icke war någon annan, än den högste af hedningarnas gudar.
18 Och detta gjorde hon många dagar. Men Paulus blef upprörd och wände sig om och sade till anden: Jag bjuder dig i Jesu Kristi namn att fara ut från henne. Och han för ut i samma stund. Mark. 16: 17.
Att blifwa ärad af Satan och hans redskap är wida farligare och skadligare än något slags motstånd och förföljelse. Ett godt wittnesbörd af den onde anden wille Paulus för ingen del hafwa, utan dref honom ut i Jesu Kristi namn. Detta war för den arma trälinna, som warit besatt, en stor wälgerning, men hennes winningslystna egare blefwo deröfwer förtörnade, emedan de nu icke kunde hafwa widare förtjenst genom dessa spådomar.
19 Men då hennes herrar sågo, att hoppet om deras inkomst war ute, togo de fast Paulus och Silas och släpade dem till torget till öfwerhetspersonerna
20 och förde dem fram till styresmännen[1], sägande: Dessa menniskor, som äro Judar, wäcka stor oro i wår stad Ap. G. 17: 6.
21 och förkunna stadgar, hwilka det icke är tillåtet för oss, som äro Romare, att antaga eller hålla.
Dessa herrar waktade sig wäl för att i sin anklagelse tala sanning; de nämna icke det underwerk, som skett med qwinnan, utan tala om en oro i staden, v. 20. Detta är således ett gammalt konstgrepp, som både på den tiden och ända till denna stund blifwit begagnadt af Kristi rikes motståndare, för att förfölja ordets tjenare, så snart evangelium bewisar sin kraft. De tala om willfarelse och om farliga orostiftare, men för ingen del om det rätta förhållandet.
22 Och äfwen folket reste sig upp mot dem, och styresmännen läto slita af dem deras kläder och befalde, att man skulle piska dem med ris. 2 Kor. 11: 25.
Dessa romerska domare eller rådsherrar begingo här ett stort fel mot den romerska lagen, som fordrade ransakning och dom, innan någon kunde beläggas med ett sådant wanärande straff. Det wisar sig ock stundom i den döda kristenheten, att man icke frågar efter lag mot dem, som af hjertat bekänna Kristus.
23 Och sedan de hade mycket slagit dem, kastade de dem i fängelse och befalde fångwaktaren att säkert bewaka dem.
24 Och när denne hade fått en sådan befallning, kastade han dem i det inre fängelserummet och fastsatte deras fötter i stocken.
Stocken brukades emot grofwa förbrytare, som dermed blefwo så fängslade, att fötterna sutto fast. Ljufliga äro evangelii budbärares fötter blott för nådehungriga själar, men Satan och hans redskap wilja hellre hafwa dem fastlästa i stock.
25 Och wid midnatten bådo Paulus och Silas och lofwade Gud med sång, och fångarne hörde på dem.
Med sönderrifna kläder, med fötterna i stock och med ryggen söndersliten med ris, v. 22, prisade dessa Kristi tjenare sin Gud med bön och lofsång i det mörka fängelset. Då hjertat är uppfyldt af Kristi kärlek och saliga frid, då står det hwarken i Satans eller i menniskors magt att göra den menniskan olycklig. De hade Kristus med sig i fängelset, och derigenom war detta mörka rum förwandladt till ett Herrens tempel.
26 Då wardt plötsligen en stark jordstöt, så att fängelsets grundwalar skakades, och strax öppnades alla dörrarna, och allas bojor löftes. Ap. G. 4: 31. 5: 19. 12: 7.
27 Då waknade fångwaktaren, och när han fick se dörrarna till fängelset öppna, drog han sitt swärd och ämnade döda sig sjelf, menande, att fångarne hade tagit till flykten.
Efter den romerska lagen måste en fångwaktare, som låtit en fånge undkomma, derföre lida det straff, som eljest fången haft att wänta. Nu fruktade denne fångwaktare för ett swårare dödsstraff, än om han dödade sig sjelf.
28 Men Paulus ropade med hög röst, sägande: Gör dig sjelf intet ondt; ty wi äro alla här.
29 Då begärde han ljus och sprang in och föll darrande ned för Paulus och Silas
30 och förde dem ut och sade: Herrar, hwad skall jag göra, att jag må warda frälst?
Fångwaktaren insåg nu, att den allsmägtige Guden gjort ett underwerk för dessa mäns skull, och att de således måste wara hans sändebud. Han hade måhända hört något af den lära, de förkunnat, och hört deras böner och lofsång i deras swåra belägenhet, och nu hade han genom underwerket och förskräckelsen blifwit wäckt till ett allwarligt frälsningsbegär.
31 Och de sade: Tro på Herren Jesus Kristus, så warder du och ditt hus frälst. Joh. 3: 16 f.
Likasom de många, hwilka på pingstdagen fingo styng i sina hjertan, frågade: hwad skola wi göra? och fingo det swar: att de skulle tro på Herren Jesus; så gjorde nu den romerske fångwaktaren samma fråga och fick samma swar, och detta swar sträcker sig längre än till honom
- ↑ De romerske pretorerna.
_348.jpg&oldid=347898){kind=link}