| Paulus predikar i Aten. | Apostlagerningarna. | Kap. 17. | 347 |
i alla de högsta och wigtigaste tingen, så länge den icke hemtar ljus från uppenbarelsens ord. Paulus såg här det grufliga mörker, hwaruti menniskoförnuftet är nedsänkt äfwen i sin högsta utbildning, så länge det icke är upplyst af ljuset från himmelen. Då är Gud ännu en okänd Gud, och menniskorna förderfwa sig i synder, i brott och i andelig död.
17 Derföre samtalade han i synagogan med Judarne och med dem som fruktade Gud, och på torget dagligen med dem han träffade.
Paulus kunde icke se det bedröfliga tillståndet i denna stad, utan att hans ande blef upptänd af innerlig bedröfwelse, medömkan och åstundan, att de måtte blifwa frälste genom evangelii ljus, och först wände han sig derföre till Judarna i deras synagoga, och äfwen på torget förkunnade han salighetens ord. Det war också wanligt, att hedniska filosofer på öppna platsen förkunnade sin lära. Med dem som fruktade Gud menas här sådane hedningar, som tillbådo Israels Gud.
18 Och några så wäl af de Epikureiske som af de Stoiske filosoferna gåfwo sig i twist med honom, och somliga sade: Hwad kan wäl denne pratmakare wilja säga? och somliga: Han tyckes wara en förkunnare af främmande gudar; emedan han predikade för dem evangelium om Jesus och om uppståndelsen.
Epikureerna woro sådana werldsmenniskor, som ansågo sig wara wisa, i det de förnekade Guds försyn och ett lif efter detta, och satte sitt högsta goda i detta lifwet och i sinliga förnöjelsen och njutningar. Stoikerna talade om dygd, men wisste icke hwad dygd war. Deras högsta dygd bestod uti att försöka betrakta allt med lugn likgiltighet, och att äfwen med lugn kunna begå sjelfmord. De kallade sig filosofer, wishetsälskare, wise etc., både Epikureerna och Stoikerna. De woro icke längre komna. Så litet kunde dessa inbillade wise, såwäl af det ena slaget, som af det andra, fatta evangelii hemlighet, att de kallade Paulus en pratmakare, och de, som wille synas ännu klokare, fattade honom så, att han påstod Jesus war en utmärkt man, som efter döden blifwit upptagen bland gudarna, såsom hedningarne lärde om åtskilliga af sina afgudar, att de först warit menniskor och sedan blifwit gudar.
19 Och de togo honom fast och förbe honom till Areopagen[1], sägande: Kunna wi få weta, hwilken denna nya lära är, om hwilken du talar?
Äfwen lärda och statsmän hade det offentliga föredrag och öfwerläggningar.
20 Ty främmande ting bringar du för wåra öron. Wi wilja derföre weta, hwad detta skall wara.
21 Och alla Atenare och de främlingar, som bland dem uppehöllo sig, gåfwo sig icke tid till något annat än att säga och höra något nytt.
De woro således icke angelägna om sanningen, utan om något nytt. Öfwer detta falska nyhetsbegär är äfwen i kristenheten mycken orsak att klaga.
22 Men Paulus framträdde midt på Areopagen och sade: I Ateniensiske män! Jag ser, att I uti allt ären mycket benägne för gudsdyrkan;
23 ty under det jag har gått omkring och noga betraktat edra helgedomar, har jag äfwen funnit ett altare, på hwilket stod skrifwet: ”Åt en okänd Gud”. Det I således dyrken utan att känna det, detta förkunnar jag för eder.
Folket i Aten tänkte, att gudar kunde finnas utom de kända, åt hwilka de hade upprättat tempel och altaren, och för att icke förtörna någon gud, som kunde wara förbigången, upprättade de äfwen ett altare åt en okänd Gud. Aposteln begagnar nu detta altare med dess påskrift, för att hänwisa dessa hedningar till den sanne Guden, som de redan hade dyrkat, fastän owetande. Om denne Guden, som ännu war för dem okänd, talar han nu till dem på ett sådant sätt, som de kunde fatta, och deraf blifwa föranledda att widare söka sanningen. Pauli predikan till dessa hedningar är ganska olika med hans predikan till Judarna, och detta är lärorikt. Hos Judarna förutsattes kunskap om Messias genom lagen och profeterna. Hos dessa hedningar förutsattes blott det, som de genom skapelsen och genom det egna förnuftet kunde weta.
24 Den Gud, som har gjort werlden och allt hwad deruti är, denne, som är himmelens och jordens Herre, bor icke i tempel, som äro gjorda med händer, 1 Mos. 1: 1. Es. 66: 1. Ap. G. 7: 48. 14: 15.
25 ej heller betjenas han af menniskors händer, såsom wore han i behof af något, emedan han sjelf åt alla gifwer lif och ande och allt. Ps. 50: 8 f. 1 Mos. 2: 7.
Till den hedniska filosofien då, såwäl som till filosofien i wår tid, hör den stora willfarelsen, att werlden betraktas såsom Guds kropp, och att Gud icke är något annat än werldens själ, naturkraft och naturlif, som icke känner sig sjelf förrän i den högsta lifsyttringen, nemligen menniskan. I menniskan börjar han tänka och få en aning om sitt gudawäsen, och när denna tanke kommer till sin mannakraft, så finner han, att han sjelf i menniskan åt den högste guden, så att någon högre gud icke finnes, men att han finnes på ett lägre och omedwetet sätt i hela naturen. Så lära Indiens hedningar ännu, så lära i hufwudsaken, fastän med många konstord, äfwen filosofer i kristenheten.
_351.jpg&oldid=347904){kind=link}