| 356 | Paulus predikar i Miletus. | Apostlagerningarna. | Kap. 20, 21. |
34 Men I weten sjelfwa, att dessa mina händer hafwa gjort tjenst för mina behof och för dem som hafwa warit med mig. Ap. G. 18: 3. 2 Kor. 4: 12. 1 Tess. 2: 9. 2 Tess. 3: 8.
35 I allt har jag wisat eder, att så måste man arbeta och antaga sig de swaga och ihågkomma Herren Jesu ord, att han sjelf sade: saligare är gifwa än taga.
36 Och när han hade sagt detta, föll han på sina knän och bad med dem alla;
37 och det wardt stor gråt bland dem alla, och de föllo Paulus om halsen och kysste honom ömt,
38 sörjande mest för det ordets skull, som han hade sagt, att de icke mer skulle få se hans ansigte. Och så följde de honom till skeppet.
Aposteln Paulus wisste nu genom den Helige Andes ingifwelse, att han icke mera skulle få se alla dessa kristna i detta lifwet; han wisste också, att han hade bojor och bedröfwelser att wänta, ty i alla städer blef detta honom förkunnadt af sådana kristna, som af den Helige Ande hade profetians gåfwa, v. 23. I det outsägligt lärorika och kärleksfulla afskedstal, som han nu höll till de äldste, framlägger han ett härligt evangelii wittnesbörd, hwaruti han wisar hufwudsumman af salighetens ord med tillämpning på menniskan, nemligen den bättring, som är inför Gud och den tro, som är till wår Herre Jesus Kristus. Såsom han sjelf öfwerallt hade lärt och förkunnat detta både uppenbarligt och synnerligt, både offentligen och i hemmen, v. 20, så förmanar han nu, att dessa lärare och alla församlingens lärare i alla tider skola hafwa akt på sig sjelfwa och på Guds hjord, v. 28, och besinna att det är Herrens församling, som är förwärfwad med Kristi dyra blod, v. 28. Han wisar tillika, huru stort answar en själasörjare har, och att han är skyldig till deras blod, som blifwa förtappade, om han icke rent och allwarligt i andens och kraftens bewisning förkunnat Guds ord öfwerallt, der han haft tillfälle dertill, v. 26, 27. Aposteln talat ingalunda detta om sig sjelf, för att dermed berömma sig, utan han har i dessa avskedsord nedlagt en spegel och ett mönster för Kristi kyrkas herdar och lärare i alla tider. Med Guds råd, v. 27, menas Guds wilja och råd om wår salighet. Aposteln förutsäger också det stora affall i kyrkan, som sedan uppstod och som ännu är för handen, v. 29, 30. Swåra ulfwar, stundom i fårakläder, stundom i ulfwakläder, uppkommo tidigt i den kristna församlingen, och finnas nu i större antal än trogna herdar. Mot sådant affall är det både för herdarne och för hjorden nödwändigt att wara på sin wakt, v. 31. Trogna herdar äro blott de, som arbeta med upprigtig ifwer utan återwändo att draga själar till Kristus, med bön och tårar, såsom aposteln, v. 31, och med ren och oskrymtad kärlek och oegennytta, v. 33-35. Såsom wi wäl kunna föreställa oss, att wår frälsare talat mycket mer än det, som är upptecknadt i evangelierna, så har aposteln här anfört ett sådant ord af Herren Jesus, som icke annorstädes står skrifwet: Saligare är gifwa än taga, v. 35. I lekamligt afseende är den wida lyckligare, som kan gifwa, än den som behöfwer taga emot; att kunna gifwa är en stor nåd af Gud och en stor orsak att tacka och lofwa honom. Detta gäller i ännu högre grad om allt andeligt gifwande och tagande. Så wäl i det lekamliga, som i det andeliga måste den, som gifwer och den som tager, så framt de äro kristna, betrakta gåfwan såsom Herrens tillhörighet, och båda böra tacka honom för densamma, ty den, som på detta sätt gifwer, har gåfwan i behåll, förwandlad till oförgängligt wärde, se kap. 9: 36. Huru kristnas sammankomster och afsked böra ske, nemligen med bön och en innerligare förening i Herren, wisar oss v. 36; de, som så äro förenade, mötas dagligen, äfwen om de till lekamen äro widt åtskilda, och de hafwa en ewig, en salig förening att wänta för att aldrig mera skiljas. Sedan aposteln warnat mot falska lärare, v. 29, 30, förmanar han till waksamhet mot willfarelse och mot att tröghet, v. 31, och att de skulle hålla sig till Herren och hans ord, v. 32. Detta nådens ord är hans evangelium, och dermed kan Herren uppbygga och bewara sin församling, bewara sina trogna och föra själar från mörkret till ljuset, från andelig död till andeligt lif, äfwen om ingen trogen lärare finnes. Derföre är det högst nödwändigt att rätt fasthålla det ord, som är wisst och kan lära. De, som äro helgade, v. 32, eller warda helgade, Ebr. 10: 14, äro alla de, som genom tron äro rättfärdiga i Kristus Jesus och i hans kraft wandra på helgelsens wäg. Alla dessa hafwa löfte om den himmelska arfwedelen.
Sedan aposteln med sådan innerlig ömhet och andens kraft styrkt och förmanat dessa kristna, skildes han ifrån dem, bunden i anden, nemligen dragen eller drifwen af Anden att göra denna resa, fastän han wisste, att han gick swåra lidanden till mötes, v. 23. Äfwen härmed har han lärt oss att icke rygga tillbaka för lidandet, då wi kunna se det på förhand, så framt wi weta, att wi äro stadde på Guds wiljas wäg, ty då kunna wi trösta oss med apostelns ord: wår bedröfwelse, som är kort och lätt, bereder åt oss på öfwerswinneligt sätt i öfwerswinneligt mått en ewig fullwigt af härlighet. 2 Kor. 4: 17.
21 Kapitlet.
Paulus reser till Jerusalem. Judarne wilja döda honom, han insättes i fängelse.Sedan wi nu hade skilt oss från dem och afseglat, foro wi rätt fram och kommo till Kos, och dagen derefter till Rodus, och derifrån till Patara.
Kos, den fruktbara ön i Medelhafwet, och Rodus, en större ö österut derifrån. Patara war en stor stad på en udde i Lycien.
_360.jpg&oldid=347922){kind=link}