| Pauli resa till Jerusalem. | Apostlagerningarna. | Kap. 21. | 357 |
2 Och då wi funno ett skepp, som skulle fara öfwer till Fenicien, gingo wi ombord derpå och afseglade.
3 Och då wi hade fått Cypern i sigte, lemnade wi det på wenstra handen och seglade till Syrien och landade wid Tyrus, ty der lossade skeppet sin last.
Om Fenicien se Matt. 15: 21, 22. Om ön Cypern se kap. 13: 4—6. Om Tyrus se Es. 23: 7, 8. Till det gamla Syrien räknades nu äfwen Judalandet.
4 Och wi uppsökte lärjungarne och stannade der i sju dagar; och genom Anden sade dessa till Paulus, att han icke skulle fara upp till Jerusalem. Ap. G. 20: 23.
Till Tyrus och andra städer i Judalandet hade flera kristna flytt undan förföljelserna. Några af dessa kristna hade profetians gåfwa, och de förkunnade nu något om de lidanden, som wäntade aposteln, om han begaf sig till Jerusalem. Kärleken dref dem äfwen att warna honom, men de utgåfwo det icke för Guds wilja, att han skulle undwika att fara dit för att undgå bedröfwelsen. Utan twifwel förorsakade dessa förutsägelser och warningar en förökad strid i apostelns sinne, så att han ännu widare pröfwade, om det war Herrens wilja, att han skulle fortsätta resan.
5 Men efter de dagarnas förlopp reste wi derifrån, och de följde för alla, med hustrur och barn, ända utom staden, och på stranden föllo wi på knä och bådo;
På stranden af det gamla Tyrus hölls nu en bön af församlade kristna; — huru olika denna församling med de hedniska folksamlingarna wid afgudafesterna; huru olika med sättet att taga afsked äfwen i kristenheten i wår tid! Nu är det icke bön och lofsång, utan mat och dryck och spel och sinliga nöjen, som utgöra det förnämsta wid sådana sammankomster.
6 och sedan wi hade tagit afsked af hwarandra, stego wi ombord på skeppet, men de wände tillbaka till sina hem.
7 Och fulländande seglingen kommo wi från Tyrus till Ptolemais och helsade bröderna och stannade hos dem en dag.
Ptolemais war en betydlig handelsstad i det judiska landet wid en hafswik, som förut kallades Akko (Dom. 1: 31), men sedan fått namnet Ptolemais af den egyptiske konungen Ptolemeus sagt, som lät befästa och försköna den, ty Judalandet hörde då under Egyptens spira. Den kallas nu åter af araberna Akka.
8 Men dagen derefter gingo wi derifrån och kommo till Cesarea och togo in i evangelisten Filippi hus, som war en af de sin, och stannade hos honom. Ap. G. 6: 5.
Detta war diakonen och evangelisten Filippus, se kap. 6: 5; kap. 8: 5–40.
9 Och han hade fyra ogifta döttrar, som profeterade. Ap. G. 2: 17.
I den profetiska gåfwa, som dessa jungfrur hade, wisade sig ett fortfarande fullbordande af Joel 2: 28, 29.
10 Och medan wi qwarblefwo der i flera dagar, kom en profet ned från Judeen, wid namn Agabus. Ap. G. 11: 28.
Se kap. 11: 28.
11 Och när han hade kommit till oss, tog han Pauli bälte och band sina händer och fötter och sade: Så säger den Helige Ande: Den man, hwilken detta bälte tillhör, honom skola Judarna så binda i Jerusalem och antwarda honom i hedningars händer. Ap. G. 20: 23.
12 Och när wi hade hört detta, bådo wi och de som bodde på stället, att han icke skulle fara upp till Jerusalem.
13 Då swarade Paulus och sade: Hwad gören I, som gråten och bedröfwen mitt hjerta? Ty jag är redebogen icke allenast att bindas, utan äfwen att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull. Ap. G. 20: 24.
14 Och då han icke lät öfwertala sig, gåfwo wi oss till freds och sade: Ske Herrens wilja. Matt. 6: 10. Luk. 22: 42.
Det är tjufligt och lärorikt att se, huru Herren på förhand underwisar och warnar sina tjenare om de lidanden, de hafwa att wänta för hans skull; de behandlas icke såsom omyndiga; han för dem icke med förbundna ögon; de skola icke twunget, utan alldeles sjelfwilligt lida det, som de lida för hans skull; de warnas på förhand; de kunna slippa sådana faror och lidanden, om de wilja; de underwisas derom på förhand för att så wälja och besluta. Profeten Agabus wisar nu, efter profeternas sätt i gamla testamentet, äfwen med en symbolisk handling eller yttre tecken medelst Pauli bälte, huru Paulus skulle bindas och fängslas. Lukas och hans wänner bådo då, att Paulus icke skulle fara till Jerusalem, v. 12. Här war för aposteln en ny pröfning, se v. 4, men Paulus genomgick dessa pröfningar med seger. Wäl wetande, hwad han hade att wänta i Jerusalem, begaf han sig ändå dit, willig att lida för Herren Jesu namns skull allt, hwad som skulle öfwergå honom. Så wisade det sig, att aposteln hade Kriste sinne och war willig att i sin mästares fotspår äfwen möta lidande och död, om detta war Herrens wilja. Ett sådant sinne kallas af werlden swärmeri, och den har dermed stämplat Kristus sjelf såsom den störste af alla swärmare.
_361.jpg&oldid=347924){kind=link}