| 362 | Paulus inför rådet. | Apostlagerningarna. | Kap. 23. |
4 Då sade de som stodo bredwid: Smädar du Guds öfwersteprest?
Med denna fråga wille medlemmarne af det höga rådet näpsa Paulus.
5 Och Paulus sade: Jag wisste icke, mina bröder, att han är öfwersteprest; ty det är skrifwet: ”En styresman för ditt folk skall du icke lasta”. 2 Mos. 22: 28.
Paulus gör med detta swar hela församlingen uppmärksam på öfwersteprestens lagstridiga förfarande. Öfwerstepresten war just den, som i högsta fullkomlighot skulle handhafwa Moses’ lag. Då nu han sjelf, öfwerstepresten, som skulle wara lagens högsta personliga uttryck, begick ett så stort fel emot lagen, så hade aposteln orsak att säga: Jag wisste icke, mina bröder, att han är öfwersteprest. Således wisste han wisserligen, att denne Ananias kallades öfwersteprest för tillfället, men icke kunde han weta, att det judiska folket i allmänhet erkände honom för att wara det; ty han hade befalt det, som war stridande mot lagen, och öfwerstepresten skulle just bewisa sig såsom en Herrens domare med all rättwisa. För öfrigt är det fullkomligt trowärdigt, att aposteln Paulus icke wisste, att denne Ananias just nu werkligen innehade det öfwerstepresterliga embetet, ty på den tiden berodde detta embete derpå, hwilken derför kunde betala mest till romerska regeringen, och så gick det från den ene till den andre.
6 Och emedan Paulus wisste, att den ena delen af dem war sadduceer och den andra fariseer, ropade han inför rådet: I män och bröder! Jag är en farisé, son af fariseer. För hoppets och för de dödas uppståndelses skull står jag till rätta. Ap. G. 24: 15, 21. 26: 5 f. Fil. 3: 5.
Aposteln Paulus wisste wäl, att emellan fariseerna och sadduceerna war en stor twist om läran i allmänhet, och i isynnerhet i läran om de dödas uppståndelse. Större delen af hans anklagare woro fariseer, hwilka trodde på de dödas uppståndelse, och emedan just detta war hufwudpunkten i apostelns lära, i synnerhet läran om Kristi uppståndelse, så wille han härmed wisa, att äfwen hans anklagare just i sin anklagelse begingo ett brott både mot Moses’ lag och mot sin egen bekännelse.
7 Och när han hade sagt detta, wardt en twedrägt mellan fariseerna och sadduceerna, och hopen wardt söndrad;
I anklagelsen mot Paulus hade fariseerna och sadduceerna förenat sig, men nu fingo de en särskild anledning att strida emot hwarandra. Att Paulus med sin bekännelse förorsakade denna twist, skedde icke, för att sjelf draga någon fördel deraf, utan på det båda dessa partier måtte komma till eftertanke och till sanningens ljus.
8 ty sadduceerna säga, att ingen uppståndelse finnes och ingen ängel och ingen ande, men fariseerna bekänna bådadera. Matt. 22: 23. Mark. 12: 18. Luk. 20: 27.
9 Och det wardt ett stort rop, och några bland de skriftlärde af fariseernas parti stodo upp och twistade ifrigt, sägande: Wi finna intet ondt hos denne man. Men om nu en ande eller en ängel har talat med honom! Ap. G. 25: 25. 26: 31. 5: 39.
Fariseerna woro ifrån början Pauli argaste fiender, men då det nu kom derpå an, att förfäkta sin särskilda mening emot det sadduceiska partiet, så framdraga de sin lära om möjligheten, att en ande eller en ängel kunde hafwa talat med honom. Den naturliga menniskan och allt partisinne omfattar hwarje omständighet till sin egen fördel.
10 Och då twedrägten wardt stor och öfwersten fruktade, att Paulus skulle slitas i stycken af dem, befalde han manskapet gå ned och rycka honom bort ifrån dem och föra honom till lägret.
I anledning af Pauli sista ord angående de dödas uppståndelse blef nu en strid emellan det fariseiska och det sadduceiska partiet; och då blef det nödwändigt för öfwersten att befria Paulus ifrån den hotande wåldsamheten.
11 Och natten derefter stod Herren hos honom och sade: War wid godt mod; ty såsom du har wittnat i Jerusalem om det som angår mig, så måste du ock wittna i Rom. Ap. G. 18: 9. 19: 21.
Ju mera tro någon bewisar i wittnesbördet om Kristus, desto mera nåd och kraft gifwer Gud, att än widare wittna om honom.
12 Och när det hade blifwit dag, sammangaddade sig några af Judarne och förbannade sig, att de hwarken skulle äta eller dricka, förr än de hade dräpt Paulus.
Desse Judar wisa oss, huru långt man kan gå uti ett falskt och blindt nit uti andeliga ting.
13 Och det war mer än fyratio, som hade så sammanswurit sig.
14 Dessa gingo till öfwerstepresterna och de äldste och sade: Wi hafwa med högtidlig förbannelse förpligtat oss att ingenting smaka, förr än wi hafwa dräpt Paulus.
Dessa sammanswurna wisste således, att de hade öfwerstepresterna och de äldsta på sin sida.
15 Så gören nu I jemte rådet anmälan hos öfwersten, på det att han må låta föra honom ned till eder, såsom ämnaden I noggrannare ransaka om det
_366.jpg&oldid=347934){kind=link}