| Paulus i Rom. | Apostlagerningarna. | Kap. 28. | 373 |
lag och ur profeterna om det som angick Jesus, från tidigt på morgonen ända till aftonen.
24 Och somliga läto öfwertyga sig af det som sades, men andra trodde icke.
25 Och då de icke woro öfwerens med hwarandra, skildes de, sedan Paulus hade sagt det enda ordet: Rätt har den Helige Ande talat genom profeten Esaias till edra fäder,
26 då han säger: ”Gå till detta folk och säg: Med öronen skolen I höra och icke förstå, och seende skolen I se och icke förnimma; Es. 6: 9 f.
27 ty detta folks hjerta är förstockadt, och med öronen höra de illa, och sina ögon hafwa de igenlyckt, att de icke må se med ögonen och höra med öronen och förstå med hjertat och omwända sig och jag hela dem”.
Denna profetia, som Guds Ande förkunnat genom Esaias, Es. 6: 9, 10, gick nu i fullbordan, såwäl som på profeternas tid, och den går i fullbordan i alla tider, hwarest Guds ord predikas: somliga komma derigenom till tron och blifwa frälste, då de wilja lyda det, och hos andra framkallar det ett uppsåtligt motstånd mot Guds ord och nådewerkningar, och föranleder deras förhärdelse genom deras eget förwållande, se Matt. 13: 13–15. Med dessa stränga ord gjorde aposteln ännu ett försök att krossa dessa hårda hjertan, och detta war också att liksom afskudda stoftet emot dem.
28 Derföre ware eder weterligt, att denna Guds frälsning har blifwit sänd till hedningarne; de skola ock höra. Luk. 24: 47. Ap. G. 13: 46. 18: 6.
Guds frälsning är evangelii budskap om nåd och salighet i Kristus. Det som aposteln här sade till Judarna, gäller äfwen emot den döda kristenheten, som förnekar Kristus; will kristenheten icke höra och lyda ordet, utan förhärdar sig mot sanningen, så blifwer ljusstaken slutligen bortstött från sitt rum och flyttas till de hedningar, som ännu icke blifwit delaktige af evangelii ljus. Från flera folk och länder, som fordom hade detta ljus, har ljusstaken redan blifwit bortstött, så att de nu äro höljda i andeligt mörker. Samma dom förestår de folk, som ännu hafwa ljuset, om de icke wilja akta derpå.
29 Och i hela twå år bodde Paulus qwar i egen hyrd bostad och tog emot alla som kommo till honom,
30 predikande Guds rike och lärande det som angick Herren Jesus Kristus med all frimodighet, oförhintradt.
Evangelisten Lukas slutar här: ty den första kyrkans historia intill den tidpunkt, der han afbryter, är en fullkomlig och tillräcklig spegel af den sanna kyrkan och Guds Andes werk i denna kyrka i alla tider, såwäl som af Satans och werldens motstånd och de pröfningar, lidanden och bedröfwelser, som Kristi kyrka ända till sin sista seger måste genomgå. Rom war på den tiden det stora werldsrikets hufwudstad och egentligen werldens dåwarande medelpunkt. Men evangelium wann seger i Rom, kristendomen genomträngde och förändrade hela det romerska riket. Häruti wisade sig evangelii kraft att förändra och omskapa werlden, och på samma sätt skall nåden och sanningen slutligen winna seger öfwer alla werldsmagter och Kristi spira blifwa rådande öfwer allt. Sålunda fullbordas Kristi ord: När jag har blifwit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig. Joh. 12: 32. Han upphöjdes från jorden på korset, han upphöjdes från jorden till himmelen, och i kraft af denna twåfaldiga upphöjelse drager han till sig alla de menniskor, som icke uppsåtligen stå emot den kallande, dragande nåden. Detta kallande och dragande har fortfarit och skall fortfara, till dess Guds wilja och råd om wår salighet blifwit fullbordade. — I hela Kristi kyrkas historia finnes icke och kommer aldrig att finnas någon händelse eller något förhållande, som icke har sin förebild och motswarighet i Apostlagerningarna — smälek, pröfningar och lidanden, omwexlande med höga himmelska wederqwickelser och slutligen krönta med en härlig seger.
Genom kyrkans häfder har det blifwit bekant, att Paulus denna gång blef frikänd och återfick sin frihet. Han gjorde derpå ännu en resa till de kristna församlingarna i Grekland och i Mindre Asien o. s. w., och kom åter till Rom, der han led martyrdöden under kejsar Nero, i hwilken tid en grym förföljelse mot de kristna utbröt. Det berättas, att Petrus blef såsom utländing korsfäst; men att Paulus, såsom romersk borgare, fick det dödsstraff, som ansågs hederligare, nemligen att han blef halshuggen.
Wi hafwa i Apostlagerningarna en skön, en rikhaltig afmålning af Kristi kyrkas underbara grundläggning af evangelii segerkraft och framgång af Guds rikes gång genom tiden; så att då det förkastas af ett folk, öfwergår det till ett annat, såsom det öfwergick från Judarna till hedningarna, men att det slutligen skall winna seger öfwer Judar och hedningar i att werlden. I Apostlagerningarna se wi äfwen, såsom uti en klar spegel, både werldens och nådens riken afmålade, samt werldsandens fiendtlighet och motstånd mot Kristi rike, och att detta motstånd är stort både bland Judar och hedningar, men alltid störst, der himmelriket har kraftigast uppenbarat sig, men blifwit förkastadt. Motståndet war på den tiden störst ibland Judarna, ännu större är och blifwer det i den affälliga kristenheten, och allra störst hos sådana menniskor, som warit fattade af nåden och upplyste af Guds Ande, men affallit och förenat sig med dem, som älska och göra lögnen; ty just hos affällingar stiger fiendtligheten till sin största höjd; och för öfrigt är werldsanden och dess motstånd mot Guds rike alltid enahanda i alla tider, fastän den uppträder i olika gestalter.
I Apostlagerningarne lära wi också känna den enda, sanna grunden, hwarpå Kristi kyrka
_377.jpg&oldid=322730){kind=link}