| Evangelium Guds kraft. | Till Romarne. | Kap. 1. | 379 |
eder, såsom bland de öfriga hedningarne. Rom. 15: 22 f.
Hafwa frukt. Detta uttryck utmärker likasom något midt emellan det att meddela och mottaga. Aposteln uttrycker dermed, att hwad som gagnar andra genom hans meddelande, är äfwen honom sjelf till båtnad. Att hafwa någon frukt är att hafwa en inbördes winst för Guds rike.
14 Jag står i skuld både hos Greker och barbarer, både hos wisa och owisa. 2 Kor. 9: 16.
Barbarer kallades då för tiden alla ohyfsade folkslag, således alla utom Greker och Romare, hwilka båda ansågo sig för werldens bildade folk. Romarne mottogo dock sin förnämsta bildning från Grekland. Derföre nämnas här blott Greker, då Romarne äfwen inbegripas under detta namn. På samma sätt som Judarne i allmänhet föraktade alla, som icke woro Judar, så föraktade ock Greker och Romare alla, som hörde till andra folkslag, och kallade dem barbarer. Men äfwen bland Greker och Romare funnos både werldskigt wisa eller bildade och owisa. Dem alla fattades dock den rätta wisdomen, så länge de woro utan evangelii kännedom. Såwäl med den största menskliga bildningens wishet, som med den största barbariska råhet woro de likwäl hedningar. Paulus förklarar sig stå till dem alla i skuld i så måtto, som han fått det uppdraget, att wara hedningarnas apostel, och evangelii förkunnande är den skuld, som han har att afbörda sig, så länge det ännu gifwes otrogna hedningar.
15 Derföre, så widt på mig ankommer, är jag redebogen att predika evangelium äfwen för eder, som ären i Rom.
16 Ty jag skämmes icke wid evangelium, ty det är en Guds kraft till frälsning för hwar och en som tror, för Juden först, så ock för Greken; Ps. 40: 10 f. 2 Tim. 1: 8. 2 Kor. 1: 13. Ap. G. 13: 46.
Såwäl den naturliga menniskan i allmänhet, som de werldsligt wisa i synnerhet, skämmas wid den korsfäste Kristus; och så skämmas de wid hans evangelium. Jemför 2 Kor. 1: 18. Men Paulus säger: Jag skämmes icke wid evangelium, d. ä. jag räknar det för min högsta ära; ty det är en Guds kraft till frälsning för hwar och en som tror, för Juden först, så ock för Greken. Orsaken, att Paulus och med honom alla troende räkna evangelium för en ära, är således densamma, som att de otrogna räkna det för en skam. Desse räkna det nemligen för en skam just derföre, att det är en Guds kraft till frälsning, då de twärtom dels icke anse sig behöfwa frälsning, dels wilja frälsas genom egen kraft, och de blygas wid den tro, som förödmjukar sjelfklokheten. Frälsningens evangelium tillbjudes emellertid först Juden, enligt Joh. 4: 22, men så ock Greken, d. w. s. alla hedningar, af hwilka Grekerna nämnas såsom de förnämsta och mest bildade och efter wishet sökande.
När wi gifwa akt på hela Romarebrefwets sammanhang, så finna wi, att v. 1—15 utgöra ingången och förberedelsen, att v. 16 och 17 innehålla hufwudämnet, och att från och med den 18 versen widtager sjelfwa den rika afhandlingen.
17 ty i detta uppenbaras Guds rättfärdighet af tro till tro, såsom det är skrifwet: ”Den rättfärdige skall lefwa af tro”. Rom. 3: 21 f. 3: 9. Hab. 2: 4. Gal. 3: 11. Ebr. 10: 38.
För att wara frälst och salig behöfwer menniskan rättfärdighet eller en sådan inre och yttre färdighet till det rätta, d. ä. en sådan fullkomlig helighet, att han dermed kan bestå inför Gud. Men den kan menniskan, såsom fallen i synd, icke sjelf åstadkomma. Hennes syndiga natur sätter henne ur stånd att frukta och älska Gud öfwer all ting, hwilket skulle wara källan, hwarur rättfärdigheten skulle härflyta. Genom synden är hennes sinne köttsligt och således en fiendskap mot Gud, och ett sådant mot Gud fiendtligt sinne är ju icke Guds lag underdånigt, kan icke heller wara det, kap. 8: 7. Då hon icke är Guds lag underdånig, så har lagen intet annat att förkunna henne än fördömelse, 2 Kor. 3: 9; och då lagen fördömer hwarenda menniska, emedan hwarenda menniska är syndare, så år ingen rättfärdighet af lagen möjlig. Till frälsning och salighet fordras således Guds rättfärdighet, d. ä. den rättfärdighet, som är af Gud beredd och för honom gäller således den af Kristus förwärfwade rättfärdigheten. Densamma uppenbaras eller kungöres i detta, d. ä. i evangelium. Den war wäl uppenbar redan för de troende i gamla testamentet, eftersom de ock hade evangeliska löften att hålla sig wid. Men de sågo dock löftets uppfyllelse endast fjerran efter. Der hängde således ännu för dem öfwer rättfärdiggörelsens lära ett täckelse, som först till fullo borttogs genom Kristi ankomst i köttet och genom evangelium om honom att han är wår rättfärdighet, Jer. 23: 6, sedan genom hans död den för Gud gällande rättfärdigheten blifwit framhafd, Dan. 9: 24. I detta, eller i evangelium, warder alltså Guds rättfärdighet först till fullo aftäckt, afsköjad, uppenbar; och det är derigenom ett ljufligt och glädjande budskap. För hwem blir det uppenbart? För den troende. Huru? Af tro till tro, d. ä. af tro, som mottager den i evangelium tillbjudna rättfärdigheten, till tro, d. ä. rättfärdigheten tillräknas och skänkes åt tron, kap. 3: 22; och jemwäl af tro i swag begynnelse till tro i ett stigande mått af tillegnelsesklarhet (jemför ”nåd för nåd”, Joh. 1: 16); så att tron är både wilkoret eller sättet, hwarpå rattfärdigheten undfås, och målet, hwartill kännedomen om denna rättfärdighet leder. Såsom det är skrifwet i Hab. 2: 4: Den rättfärdige skall lefwa af tro. Ty likasom rättfärdigheten, som gör att menniskan kan kallas rättfärdig, ej är någon sjelftagen, utan är Guds rättfärdighet, så är den tro, hwarmed rättfärdigheten mottages, ej sjelfgjord, utan ett werk af Guds Ande. Den sanna rättfärdiggörande tron är följaktligen ett
_383.jpg&oldid=347966){kind=link}