| 380 | Alla menniskor äro syndare. | Pauli Bref | Kap. 1. |
lefwande och werksamt ting i själen. Således kan och skall den rättfärdige lefwa, d. ä. warda frälst och salig, icke af någon gerning, utan af tro, enär tron såwäl upptändes som näres af Guds lefwande ord, hwarmed Guds Ande werkar. — Det war detta språk, som uppfylde Luther med outsäglig tröst, då han första gången kom till klar insigt i rättfärdiggörelsens lära.
18 Ty Guds wrede uppenbaras från himmelen öfwer all ogudaktighet och orättfärdighet hos de menniskor, hwilka förhålla sanningen i orättfärdighet,
Blott den af tro rättfärdige skall lefwa; ty blott för den troende uppenbaras Guds rättfärdighet till lif och salighet. Den otrogne hemfaller åt döden och fördömelsen; ty icke Guds benådande, utan hans straffande rättfärdighet och wrede uppenbaras öfwer menniskornas ogudaktighet o. s. w. Det heter: från himmelen, derifrån den helige Guden ser med misshag ned på all ogudaktighet och orättfärdighet hos de menniskor, hwilka förhålla eller nedhålla och undertrycka sanningen i orättfärdighet och derföre måste wara föremål för Guds wrede. Samwetet säger dem det, om de wilja akta på samwetets röst. Guds lag i ordet säger dem det ännu klarare. Genom lagen uppenbaras således Guds wrede öfwer all ogudaktighet och orättfärdighet, äfwen om den öfwerskyles med yttre ärbarhet, under det att den kända och erkända sanningen förhålles i finare eller gröfre orättfärdighet. Rättfärdigheten kommer följaktligen icke af lagen, eftersom lagen uppenbarar menniskans skuld och dermed Guds wrede öfwer hennes gerningar och öfwer hela hennes syndatillstånd.
19 emedan det som kan förstås om Gud är uppenbart i dem, ty Gud har uppenbarat det för dem. Ap. G. 14: 17. 17: 24 f.
De hafwa således haft någon kännebom om sanningen. Egentligen: Ty det om Gud kända, nemligen det, som man i allmänhet genom naturens ljus har sig bekant om Gud, är i dem uppenbart, egentligen synbart, ty Gud har uppenbarat det för dem eller gjort det synbart, nemligen derigenom, att han låtit dem i sina werk uti allmagtsriket se bewis på hans egenskaper.
20 Ty hans osynliga egenskaper, både hans ewiga magt och hans gudom, skådas ända från werldens skapelse, när de förstås af gerningarna, på det att de må wara utan ursäkt. Ps. 19: 2 f.
21 emedan de hafwa känt Gud, men icke ärat eller tackat honom såsom Gud, utan hafwa blifwit fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjerta har blifwit förmörkadt. Es. 4: 17 f.
Emedan de, ehuru de hafwa känt Gud, då de i naturen såsom i en spegel kunnat skåda wittnesbörden af hans magt och härlighet, likwäl icke ärat, förhärligat eller tackat honom såsom Gud, utan hafwa blifwit fåfängliga, tomma, förwända, i sina tankar, och deras oförnuftiga, genom förståndets missbruk oförståndiga hjerta har blifwit förmörkadt, så att, då de icke welat se Guds uppenbarelse i hans werk, de omsider icke heller kunnat se den, då de låtit hjertats öga mer och mer fördunklas af syndakärlekens mörker. Både förnuftet och samwetet bära owedersägliga wittnesbörd om Guds tillwaro. Dårarne säga i sitt hjerta: det är ingen Gud till, men i sitt samwete kunna de aldrig med wisshet förneka det. Samwetet wittnar i dem att Gud är!
22 Då be föregåfwo sig wara wisa, hafwa de blifwit dårar 2 Kor. 1: 20.
23 och utbytt den oförgänglige Gudens härlighet mot en bild, som liknar förgänglig menniska och foglar och fyrfotadjur och kräldjur. 2 Kon. 17: 29. Ps. 106: 19 f. Es. 40: 18. Jer. 2: 11. Ap. G. 17: 29.
Så djupt hafwa menniskorna i hedendomen sjunkit, att, då de icke wille känna, prisa och tacka Gud, den öfwer naturen upphöjde, men i naturens werk uppenbare skaparen, stannade de wid de skapade warelserna och gjorde dessa till föremål för sin dyrkan. Och de icke allenast neddrogo Gud till likhet med förgängliga menniskor, utan jemwäl med allahanda djur, så att de dyrkade oxar, kattor, krokodiler o. s. w. Detta är höjden af dårskap. Men till en sådan dårskap förföllo icke blott de råare folkslagen, utan äfwen de för mensklig wishet mera utmärkta, såsom i synnerhet Egyptierna och Grekerna.
24 Derföre har Gud öfwerlemnat dem i deras hjertans lustar åt orenhet, att skända hwarandras kroppar, Ps. 81: 12 f. 2 Tess. 2: 11.
Närmare: Till orenhet af att wanära sina kroppar på sig sjelfwa. Med afgudatjensten woro ofta de gräsligaste otuktssynder förbundna. Befläckande sina själar med afgudadyrkan, förföllo hedningarne steg för steg i allehanda laster, ända till att äfwen skända och sålunda wanära sina kroppar. Gud öfwerlemnade dem i deras hjertans lustar till ett rättwist straff, derföre att de öfwergåfwo honom; och eftersom de förnedrade Gud till beläten af menniskor och djur, så kommo de att förnedra sig under sjelfwa fänaden, genom mer än fäiska lustars och lasters bedrifwande. Detta straff uppenbarar sig ofta än i dag ej blott på hedningarna, utan äfwen på dem, som äro kristna till namnet, men hedningar i hjerta och wandel.
25 då de hafwa utbytt Guds sanning mot lögnen och ärat och dyrkat det skapade framför Skaparen, hwilken är wälsignad i ewighet. Amen.
De hafwa utbytt Guds sanning mot lögnen, ”det är, af den rätte, sanne Guden hafwa de gjort afgudar”. L. — Framför d. ä. bredwid och mer än Skaparen, således dels med tillbakasättande, dels wid förbigående af honom, hwilken är, hwad de bort, men icke welat
_384.jpg&oldid=347968){kind=link}