| Judar och hedningar äro syndare. | Till Romarne. | Kap. 3. | 385 |
ligger i det nämnda namnet, och hans pris är icke af menniskor, som blott se på det yttre, utan af Gud, som ser till hjertat. 1 Mos. 49: 8.
3 Kapitlet.
Beskaffenheten af Judarnes företräde. Alla menniskors fördömlighet. Rättfärdiggörelsen beredd genom Jesu försoningsoffer.Hwad är då Judens företräde, eller hwad är gagnet af omskärelsen?
Detta är en inwändning, som man kunde göra med anledning af det aposteln sagt i föregående kapitlets slut. Om nu Judens namn och omskärelsen utan lagens hållande intet båtar, hwad är då Judens företräde framför hedningen? Eller hwad är gagnet af omskärelsen? Aposteln swarar:
2 Mycket, på allt sätt; främst det, att Guds utsagor blifwit dem ombetrodda. 5 Mos. 4: 7 f. 31: 24 f. 8 kap. Jos. 24: 26 f. Ps. 147: 19. Es. 30: 8. Jer. 30: 2. Rom. 9: 4.
Jo, företrädet är mycket, på allt sätt, d. ä. i hwarje afseende; först och främst är företrädet det, att Guds utsagor blifwit dem ombetrodda.
3 Ty hwad mer, om några af dem icke trodde? Icke skall wäl deras otro göra Guds trohet om intet? Ebr. 4: 2. 4 Mos. 23: 19. Rom. 9: 6. 2 Tim. 2: 13.
4 Bort det! Ware hellre Gud sannfärdig och hwar menniska en lögnare, såsom det är skrifwet: ”På det att du må finnas rättfärdig i dina ord och få rätt, när du dömes”. Joh. 3: 33. Ps. 62: 10. 116: 11. 51: 6.
Så stort är Guds kärleks nedlåtande till menniskan, att han låter det komma mellan sig och henne till en rättegångs- eller domshandling. Jemför Es. 1: 18. Derefter inrättar här aposteln sitt tal. Menniskan får göra sina inwändningar, likasom skulle hon kunna inför Gud anföra något till sitt förswar, och likasom något skulle kunna upptäckas bristande i troheten å Guds sida. Men bort det, sådant är otänkbart. Ware Gud, i domshandlingen med menniskan, erkänd för hwad han är till sitt wäsende, sannfärdig, och hwar menniska, hwad hon är af naturen, en lögnare, som alltid måste erkänna sin skuld inför Gud; såsom det är skrifwet i Ps. 51: 6: på det att du må finnas (wara) rättfärdig i dina ord och få rätt, när du dömes, eller rigtigare: när du går till rätta med menniskorna. När en menniska inställer sig till ransakning inför Gud, så måste hon, likasom David, erkänna: jag har syndat, på det du må wara rättfärdig i dina ord o. s. w. Detta war wäl icke hennes afsigt med synden; men det wisar sig likwäl i sina följder, då synden uppenbaras och erkännes, att Guds helighet och rättfärdighet blifwer derigenom förhärligad; att hon har orätt, men han blifwer rättfärdig i sina doms-ord och får rätt eller blir den segrande parten, när han går till rätta med henne och likasom underkastar sig att höra allt, hwad han har att andraga till sitt förswarande. Jemför Ps. 51: 6, anm.
5 Men om wår orättfärdighet ådagalägger Guds rättfärdighet, hwad skola wi då säga? Icke är wäl Gud orättfärdig, då han hemsöker med sin wrede? Jag talar efter menniskosätt.
Då han hemsöker med sin wrede, egentl. ”som påförer wreden”, d. ä. som låter sin wredes straffdom utbryta. Jag talar efter menniskosätt, d. ä. efter som menniskor bruka tala, de der i sin kortsynthet draga falska slutsatser af missförstådda sanningar, och göra frågor, som förnärma Gud, i det att de ej wilja erkänna sig sjelfwa för hwad de äro.
6 Bort det; ty huru skall då Gud kunna döma werlden? 1 Mos. 18: 25. Job 8: 3. 34: 12.
Måste det erkännas, att Gud är rättfärdig i sin dom öfwer hela den orättfärdiga werlden, och hela werldens orättfärdighet prisar Guds rättfärdighet, både då han utför sina straffdomar i tiden och då han skall utföra sin sista dom på den yttersta dagen, så måste det äfwen erkännas, att han är rättfärdig i sin dom öfwer den enskilde syndaren, och att dennes orättfärdighet således också prisar Guds rättfärdighet, i det Guds rättfärdighet i hwarje dom öfwer syndare blifwer uppenbar.
7 Ty om Guds sanning genom min lögn har blifwit större till hans ära, hwarföre dömes ock jag såsom syndare?
D. ä.: Ty om Guds sanning eller trofasthet genom min lögn eller trolöshet blifwit större, egentligen öfwerflödat, till hans ära, hwarföre dömes ock jag såsom syndare, när det i så fall kunde tyckas wara nog med att Gud förhärligades, utan att syndaren också skulle dömas.
8 Och hwarföre skulle wi icke göra, såsom wi warda försmädare och såsom några föregifwa, att wi säga: ”låtom oss göra det onda, på det att det goda må komma”, hwilkas dom är rättwis?
De som sålunda misstyda och wanära nådens ord, ådraga sig, Guds rättwisa dom.
9 Huru är det då? Kunna wi åberopa något till wår förmån? Alls icke. Ty wi hafwa förut anklagat både Judar och Greker för att wara alla under synd, Gal. 3: 22.
Kunna wi, Judar, åberopa något till wår förmån, eller hafwa wi något företräde, framför hedningarna? Alls icke, nemligen så snart frågan är om rättfärdiggörelsen. Ty wi (aposteln talar här i sitt och alla troendes namn) hafwa förut, d. ä. i det föregående, ej blott sagt, i hwilka fall Judarna hafwa företräden framför hedningarna, utan ock dessförinnan i de twå första kapitlen anklagat både Judar och Greker för att wara alla under synd, i det de alla äro öfwerträdare af Guds lag. Joh. 8: 34.
_389.jpg&oldid=347978){kind=link}