| 398 | Nytt lefwerne. | Pauli Bref | Kap. 7, 8. |
Kristus har lidit straffet, hon är befriad från syndens herrawälde, ty Kristus har öfwerwunnit syndens magt och wälde och gifwit åt den själen nytt lif i tron, så att hon har wilja och kraft att stå synden emot. Synden kan derföre icke herska och råda öfwer den pånyttfödda menniskan, men syndens inneboende är qwar, så att hon måste bekänna: I mig, det är, i mitt kött, bor icke något godt. I köttet, i det naturliga sinnet, i den gamla menniskan bor intet godt, men den nya menniskan är nu den rådande och utgör själens egentliga jag, så att hon kan säga: ”nu är det icke mera jag, som gör det, utan synden, som bor i mig”, och synden är för henne en främmande magt. Det inneboende förderfwet får icke herska, men det hindrat den nya menniskan ifrån att göra det goda så fullkomligt som den nya wiljan och den Helige Ande kräfwer. Derföre klagar hon: att göra det goda finner jag icke, ty hon finner, att allt hennes görande är ofullkomligt.
19 Ty det goda, som jag will, det gör jag icke, men det onda, som jag icke will, det gör jag.
20 Men om jag gör det jag icke will, så är det nu mera icke jag, som gör det, utan synden, som bor i mig.
Äfwen den pånyttfödda menniskan kan aldrig i sig sjelf rätt uppfylla Guds lag, hon kan icke fullkomligt göra det goda, som den nya wiljan fordrar. Deremot finner hon, att det onda, som hon icke will, det widlåder i tankar och inbillningar, i känslor och begärelser samt mångahanda swagheter och öfwerilningar, och äfwen begärelserna äro inför det wakna samwetet syndiga, såsom ett inre görande af det onda, den inneboende synden gör i sin werkstad, nemligen i den gamla menniskans medelpunkt det onda, som den nya menniskan icke will. Detta är för det nya sinnet ett lidande, en plåga, en förödmjukelse, som drifwer henne att oupphörligen med förnyad syndabekännelse och bön söka förlåtelse, nåd och kraft i Jesu försoningsblod.
21 Så finner jag nu hos mig, som will göra det goda, den lagen, att det onda låder wid mig.
Det inneboende förderfwet är likasom en lag, en naturlag, en inkommen främmande naturkraft i den fallna menniskonaturen, så att det onda widlåder äfwen de pånyttfödda, som gerna wille göra fullkomligt det godt är. Om detta widlådande se Ebr. 12: 1.
22 Ty jag har min lust till Guds lag efter den inwertes menniskan;
”Den inwertes menniskan kallas här Anden, som är född af nåd, hwilken här strider i de heliga emot den utwertes (menniskan), som är förnuft, sinne och allt hwad som är natur i menniskan.” L.
23 men jag ser en annan lag i mina lemmar, som kämpar mot den lag, som är i min ande, och griper mig fången i syndens lag, som är i mina lemmar. Gal. 5: 17. 1 Petr. 2: 11.
Om syndens lag se v. 21. Syndens lag eller det inneboende förderfwet öfwerfaller icke blott dem, som ännu äro under lagen, och håller dem fångna, utan det anfaller ofta den pånyttfödda menniskan och will gripa henne fången. Derföre säger Kristus: Waken och bedjen, att I icke mån komma i frestelse. Tron gifwer kraft att bekämpa och besegra dessa anfall, men de äro för den pånyttfödda själen en plåga, och ofta synes det för samwetet, såsom om ett inre fall hade skett, och såsom om själen wore fången, såsom den yngling, som de grepo, men som icke lät hålla sig fången, utan slet sig lös och flydde. Mark. 14: 51, 52.
24 Jag arma menniska, hwem skall frälsa mig från denna dödens kropp?
Så känner den pånyttfödda själen allra mest, att hon efter lagen är förtappad och fördömd, och bekänner och afbeder syndaeländet i den dagliga bättringen, samt bygger allt sitt hopp på Jesu förtjenst allena och längtar efter den fullkomliga förlossningen från syndaförderfwet och hela den fallna naturen, som är dödens kropp. ”Död kallas här wår jemmer och möda i striden mot synden, såsom Farao säger: borttag denna döden ifrån mig! nemligen gräshopporna.” 2 Mos. 10: 17. L. — Den, som lefwer i Kristus, längtar att blifwa fullkomnad och förklarad och känner att synden, som widlåder, allt jemt förtjenade den ewiga döden, om den icke wore förlåten genom Jesu försoningsdöd.
25 Jag tackar Gud genom Jesus Kristus, wår Herre. Så tjenar jag nu sjelf Guds lag med anden, men syndens lag med köttet. Joh. 8: 36. 2 Kor. 15: 57.
På det klagande böneropet, v. 24, swaras sålunda här i tron med ett utrop af tack och lof för nåden och förlossningen i Kristus Jesus. Gud, som börjat förlossningen genom rättfärdiggörelsen och den nya födelsen, skall utföra och fullända detta werk ända till den fullkomliga förlossningen från allt ondt, från syndens inneboende och från döden, och i de rättfärdigas uppståndelse förläna åt alla, som äro i Kristus Jesus, en ewig härlighet. Men köttet blifwer icke annorlunda, den gamla menniskan måste oupphörligt afklädas och dö, till dess den slutligen, då själen skiljes frän den dödliga kroppen, blifwer omintetgjord. Derföre måste striden mot förderfwet och de onda begärelserna oupphörligt fortfara med allwar och med bön om seger genom Jesu nåd och kraft, som är mägtig i de swaga. Fastän syndens lag ännu hos den pånyttfödde är qwar i köttet, nemligen i den fallna naturen, och rör sig der, så är dock ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus! Lofwadt ware hans namn ewinnerligen!
8 Kapitlet.
De troendes wandring i Anden och härliga förmåner.Så är nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus.
Lagen har för dem förlorat sin fördömande kraft, sedan de låtit lagen wara dem en
_402.jpg&oldid=348005){kind=link}