| 402 | Nytt lefwerne. | Pauli Bref | Kap. 8. |
såsom det bör sig; så att Gud wid de heligas böner icke ser på den dem ännu widlådande synden, swagheten och dårskapen, utan på sin egen ur dem suckande och talande Ande, hwadan deras böner blifwa Gud behagliga, huru mycken skröplighet de ock sjelfwa finna i sin bön.
28 Men wi weta, att för dem som älska Gud samwerkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans uppsåt.
Men, ett ytterligare skäl till stärkande af wår förhoppning, ehuru wi icke af oss sjelfwa weta hwad eller huru wi skola bedja, wi weta dock med wisshet, hwad de trognas swagheter, ja, öfwerhufwud hwad alla Guds skickelser med dem angår, att för dem, som älska Gud och följaktligen weta att finna sig i allt hwad Gud tillskickar dem samt ödmjukt upptaga det, samwerkar och tjenar allt till det bästa, ända intill deras härliggörelse, för dem som äro kallade efter hans uppsåt; för dem som efter det af Gud från ewighet rörande deras salighet fattade uppsåtet eller efter hans ewiga nådesföresats äro utwertes och inwertes kallade och werksamt dragna till honom genom nådens Ande.
29 Ty dem, hwilka han har förut känt, har han ock förut bestämt, att de skulle wara lika hans Sons bild, på det att han må wara den förstfödde bland många bröder.
Ty dem, hwilka han har förut känt eller ”förutwetat” såsom sådana, att de skulle blifwa salige, dem har han ock förutbestämt till ”likgestaltade med hans Sons bild” d. ä. att de, såsom hans barn och Kristi bröder, skulle wara lika hans Sons bild, ej blott i härlighet, utan äfwen i lidande: på det att han, deras frälsare och Herre, må wara och uppenbaras såsom den förstfödde bland många bröder, d. ä. på det Kristus, såsom den förstfödde Sonen, måtte få många bröder, eller (enligt Rom. 5: 12, [et]c.) att Kristus, såsom den andre Adam måtte blifwa stamfader för ett nytt menniskoslägte.
30 Och dem han har förut bestämt, dem har han ock kallat, och dem han har kallat, dem har han ock rättfärdiggjort, och dem han har rättfärdiggjort, dem har han ock förhärligat.
Och dem han har förut bestämt af ewighet, dem har han ock i tiden kallat, och dem han har kallat, dem har han ock rättfärdiggjort, så många som icke försummat kallelsens nåd, utan följt den, så att Guds Ande fått tända tron i deras hjerta; och dem han har rättfärdiggjort, dem har han ock förhärligat, redan af ewighet bestämt dem till härlighet och i deras inre börjat i rättfärdiggörelsen den härliggörelse, som här i lifwet fortfar, så att de warda förwandlade från härlighet till härlighet, 2 Kor. 3: 18, till dess de blifwa i uppståndelsen fullkomligt härliggjorda. I hoppet äro de redan, hwad de blifwit bestämda att en gång i det fulla åtnjutandet blifwa, härliggjorda, och Gud skådar deras härliggörelse såsom fulländad. Sedan aposteln i andanom kommit upp på spetsen af förklaringsberget och wisat sista länken af den salighetskedja, som börjar wid utkorelsen och, grundad i Jesu återlösning och befäst genom Anden, genomlöper de trognas lif, blickar han åter tillbaka på de utwertes och inwertes hinder, som möta dem på deras helgelses wäg och deras wissa seger, samt börjat med frågan:
31 Hwad skola wi då säga härom? Är Gud för oss, hwem kan wara mot oss? Ps. 56: 12. 118: 6.
32 Han, som icke har skonat sin egen Son, utan utgifwit honom för oss alla, huru skall han icke ock skänka oss allt med honom? Es. 53: 5. Joh. 3: 16. Rom. 4: 25. 5: 6, 9.
Guds oändliga kärlek till syndare är på det allra härligaste uppenbarad i Kristus Jesus, deruti hafwa hans trogna den försäkran, att han skall gifwa dem här i tiden allt, som är dem godt, och slutligen föra dem till ewig salighet.
33 Hwem will åklaga Guds utkorade? Gud är den som rättfärdigar. Es. 50: 8 f.
34 Hwem är, som will fördöma? Kristus är den som har dött, ja än mer, har uppstått, som ock sitter på Guds högra sida, som ock manar godt för oss. Ebr. 1: 3. 1 Petr. 3: 22. 1 Joh. 2: 1.
35 Hwem skall skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller trångmål eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller swärd,
Nyss förut talade aposteln om anfall inför domstolar. Nu talar han om fiendtliga krafter, som med wåld wilja rycka oss från Kristi kärlek. Men deras försök skola warda wanmägtiga. Fruktan för framtida swårigheter skola wi förtröstansfullt afwisa med denna fråga: Hwem skall kunna skilja oss från Kristi och Guds kärlek till oss, om hwilken wi blifwit på det innerligaste förfäktade? Skulle wäl t. ex. nöd utifrån kunna det? eller trångmål, ängslan inwertes, eller förföljelse, eller hunger, eller nakenhet (2 Kor. 11: 27), eller fara (d. ä. hotande lifsfara), eller swärd, ett dödsstraff, som redan då anwändes mot de kristna, såsom mot Jakob (Ap. G. kap. 12) och snart mot Paulus sjelf, o. a. ?
36 såsom det är skrifwet: ”För din skull warda wi dödade hela dagen, wi hafwa blifwit aktade såsom slagtefår”? Ps. 44: 23. 2 Kor. 4: 9. 2 Kor. 4: 11.
37 Men i allt detta öfwerwinna wi rikligen genom den som har älskat oss. 2 Kor. 15: 57. 2 Kor. 2: 14.
Men, långt ifrån att sådana ting skulle wara i stånd att skilja oss från Kristi kärlek, i allt
_406.jpg&oldid=348013){kind=link}