| Judarnes förkastelse. | Till Romarne. | Kap. 8, 9. | 403 |
detta öfwerwinna wi rikligen genom den som har älskat oss, och just derföre bepröfwar han oss genom lidandet; ja, en så öfwerswinnelig segerkraft hafwa wi genom honom, att wi kunna bjuda trots åt ännu större ting än de hittills nämnda.
38 Ty jag är wiss derpå, att hwarken död eller lif, eller änglar eller herradömen eller wäldigheter, eller de ting, som äro, eller de ting, som skola komma,
39 eller höghet eller djuphet eller något annat skapadt skall kunna skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, wår Herre.
9 Kapitlet.
Guds sannfärdighet och allmagt bewisad mot Israel. Judarnes förkastelse och hedningarnes utkorelse.Jag talar sanning i Kristus — jag ljuger icke; mitt samwete bär mig wittnesbörd i den Helige Ande —
Hittills hade Paulus förklarat både Judar och Greker för syndare. Alla behöfde nåd. För Juden såwäl som hedningen stod ingen annan wäg till salighet öppen än trons wäg allena. Judens berömmelse af lagens gerningar blef tillbakawisad. I den rättfärdiggörelse, som gäller inför Gud, hafwa lagens gerningar intet att betyda. Nu tänkte åter aposteln på Judafolket, som war honom synnerligen kärt. Det hade stora företräden framför hedningarna. Det smärtade aposteln, att, detta oaktadt, så många af hans folk skulle genom otro förspilla den nåd, som först tillbjöds dem. Han måste närmare förklara sig med afseende på detta folk. Sjelfwa de kristna, som woro omwända från judendomen, hade swårt att fatta, huru de hårda uttryck, aposteln haft om Judarna, kunde stå tillsamman med kärleken till detta folk. Derföre måste han med så starkt bedyrande ord öfwertyga dem om denna sin kärlek.
2 att jag har stor sorg och oaflåtligt qwal i mitt hjerta. Rom. 10: 1.
Som wille han säga: Att jag, oaktadt den innerliga glädjen öfwer de härliga nådesförmåner, som i föregående kapitel (i synnerhet v. 31–39) blifwit framstälda, likwäl har stor sorg och oaflåtligt qwal i mitt hjerta, som wisst icke är förbittradt, utan twärt om genomträngdt af upprigtigaste medlidande med mina landsmän, som förfölja mig och förkasta evangelium.
3 Ty jag önskade, att jag sjelf wore förbannad ifrån Kristus för mina bröders skull, som äro mina anförwandter efter köttet, 2 Mos. 32: 32.
”Förbannad” ifrån Kristus. Det grek. ordet här, ”anathema” betyder en åt Gud inwigd, från wanligt bruk afskild sak, en sak, som blef föremål för Guds wredes domar; således detsamma som bann, förbannelse, bortkastelse. Ett sådant anathema önskar sig aposteln här wara och uttrycker dermed, att han wille lida så swåra straffdomar här i tiden, som om han wore i Judafolkets ställe, hwilket är af Gud förkastadt, men har löfte om återupptagelse. Rom. kap. 11. Aposteln menar icke ewig bortkastelse från Kristus, ty detta wore en syndig önskan. Men uttrycket önskade är i grundtexten så stäldt, att det, som här önskas, omöjligen kunde inträffa. ”I bibeln förekomma understundom böner, önskningar och tillbud, som gå ut på omöjliga ting, hwilka likwäl göras under det wilkor, om det är möjligt, ehuru detta wilkor icke alltid uttryckes; se 2 Mos. 32: 32 o. f. Så måste ock denna Pauli önskan förstås, han önskade wisst icke genom eget öfwerdåd råka i bann och sålunda blifwa skild och bortkastad från Kristus.” Roos. — Men sin brinnande kärlek för Judarnas wäl och sin beredwillighet att för dem göra den största uppoffring uttrycker han genom en önskan af något, som i sig sjelf är omöjligt, så framt Judafolkets räddning derigenom kunde göras möjlig. Det är som om han wille säga: Ty jag wardt gång på gäng så genomträngd af sorg och smärta öfwer mitt folks fara och elände, af nitälskan för en så stor mängds salighet och för befordrandet af Guds ära genom ett så talrikt folks räddning, att jag önskade, att jag sjelf wore, derest det wore möjligt, ett anathema, förbannad och skild ifrån Kristus och hans saliga gemenskap, för mina bröders skull, som ligga mig så storligen om hjertat, nemligen för dem, som äro mina anförwandter efter köttet, d. ä. Israels folk, och jag önskade det, likasom Kristus sjelf, på den grund att wi äro hans anförwandter, blifwit en förbannelse för oss.
4 hwilka äro Israeliter, hwilka barnaskapet tillhör och härligheten och förbunden och lagstiftningen och gudstjensten och löftena, 2 Mos. 4: 22. Ps. 147: 19 f. Rom. 2: 17. 3: 2. Ef. 2: 12.
Hwilka äro Israeliter och såsom sådana begåfwade med de utmärktaste företräden, så att de äro just de, hwilka barnaskapet tillhör,' nemligen att dem tillhör framför andra jordens folk den förmånen, att kalla Gud Fader (märk i synnerhet 2 Mos. 4: 22), och att de således äro närmast wid kallelsen att blifwa Guds barn; och dem tillhör härligheten, i det den härlige Guden erkänner dem för sitt egendomsfolk och har för dem uppenbarat sin härlighet i moln- och eldstoden; i tabernaklet, i templet o. s. w., och widare förbunden eller det så ofta förnyade nådes- och löftesförbundet meb Abraham, Isak, och Jakob, Moses o. s. w., och den af Gud gifna lagstiftningen, och den genom lagstiftningen införda samt genom löftena förhärligade gudstjensten och ändtligen de genom gamla testamentet fortlöpande profetiska löftena.
5 och hwilka fäderna tillhöra, och från hwilka Kristus är efter köttet, hwilken är Gud öfwer allting, wälsignad ewinnerligen. Amen. Matt. 1: 1 f. Joh. 1: 1. Ebr. 1: 8 f.
Och hwilka fäderna tillhöra, nemligen det Israelitiska folkets troende heliga stamfäder och patriarker, och — slutligen det högsta företrädet
_407.jpg&oldid=348015){kind=link}