| 428 | Lärares wärde. | Pauli Första Bref | Kap. 3, 4. |
grundsanningen, och som således medföra sanna och oförgängliga omwändelses- och helgelseswerkningar, eller också twärtom trä, hö eller strå, d. w. s. läror, som göra bisaker till hufwudsaker, blott icke sådana att de omkullstörta grunden, men icke heller medföra grundliga och fasta omwändelses- och helgelseswerkningar, så skall hwars och ens werk, som han byggt, blifwa uppenbart, ty dagen, Herrens dag, skall göra det klart, emedan han uppenbaras med eld (2 Tess. 1: 8), och elden skall pröfwa, hurudant hwars och ens werk är. Likasom således eld skall på den yttersta dagen förtära werldsbyggnaden (2 Petr. 3: 7, 10), så skall en andelig pröfningseld utwisa, af hwilken beskaffenhet hwars och ens werk warit, och hwilka som äro Herrens rätta lemmar, samt hurudane lemmarne äro. En menniska kan således blifwa salig genom tron på Kristus, men förlora hela den nådelön, den högre grad af salighet, som hon af nåd skulle hafwa fått, om hon icke hade byggt med hö och strå, utan med dyrbara stenar, på den rätta fasta grunden.
14 Om det werk, som någon har byggt derpå, warder bestående, skall han få lön.
15 Men warder någons werk nedbrändt, så skall han gå miste om den; men sjelf skall han warda frälst, dock såsom genom eld.
Så skall han gå miste om den (lönen) eller egentligen ”lida skada”, nemligen en skada, som består i forlust af hwad han byggt på Guds byggnad, (v. 9), emedan elden förtärt det, således ock i förlust af den lön han annars skulle fått, derest han i full trohet följt Kristus och hans ord, Joh. 10: 27. Matt. 3: 8, och icke byggt med trä, hö och strå; men sjelf skall han, emedan han likwäl icke öfwergifwit grunden (v. 12), warda frälst, räddad, salig, dock icke såsom den, hwilken både byggt på den rätta grunden och byggt derpå rätt, med guld, silfwer och dyrbara stenar, utan med stor nöd, ja såsom genom eld, såsom en den der wid en eldswåda, hwari hans byggnad förbrännes, icke kan undan lågorna rädda mer än sitt lif.
16 Weten I icke, att I ären ett Guds tempel, och att Guds Ande bor i eder? 2 Kor. 6: 19. 2 Kor. 6: 16. Ef. 2: 20 f. Ebr. 3: 6. 1 Petr. 2: 5.
17 Om någon förderfwar Guds tempel, honom skall Gud förderfwa, ty Guds tempel är heligt, hwilket I ären.
Guds tempel består af alla trogna såsom lefwande stenar och är grundadt och uppbygdt på Kristus. Om nu någon, hwilken det wara må, förderfwar Guds tempel, t. ex. genom söndringar förmedelst werldslig wishet eller någon willfarelse, hwarigenom några af Kristi församlingsmedlemmar förwillas och söndras ifrån det heliga sammanhanget med Kristus, honom skall Gud förderfwa (Matt. 10: 18), ty Guds tempel är heligt.
18 Ingen bedrage sig sjelf. Om någon bland eder tycker sig wara wis i denna werlden, warde han en dåre, på det att han må warda wis. Ords. 3: 7. Es. 5: 21.
19 Ty denna werldens wishet är dårskap inför Gud. Ty det är skrifwet: ”Han fångar de wise i deras illfundighet”, Job 5: 13.
Han fångar de wise, nemligen de af den werldsliga wisheten uppblåsta, i deras illfundighet, så att deras egen wishet blir dem till en snara.
20 och åter: ”Herren känner de wises tankar, att de äro fåfängliga”. Ps. 94: 11.
21 Ingen berömme sig derföre af menniskor, ty allt är edert.
22 Det må nu wara Paulus eller Apollos eller Kefas eller werld eller lif eller död eller det som nu är eller det som skall komma, allt är edert;
23 men I ären Kristi, och Kristus är Guds. 2 Kor. 11: 3.
Om I nu ären Kristi egendom, och Kristus är i en oändligt högre mening Guds, såsom Guds ewige enfödde Son, att han och Fadren äro ett; så ären I Guds egendom, på samma gång som I ären Kristi egendom, och så följer deraf, att I ej skolen göra eder beroende af menniskor, utan blott af den Herren, hwilken I tillhören, och i hwilken eder tillhör fullheten af hans salighet.
4 Kapitlet.
Paulus framställer apostlarnes sjelfförsakelse till ett föredöme och warnar för högmod.Det skall man hålla oss för, att wi äro Kristi tjenare och förwaltare af Guds hemligheter. 2 Kor. 6: 4. Kol. 1: 25.
Uttrycket förwaltare syftar på det bruket i forntiden, att husbonden satte en tjenare öfwer de andre till att gifwa hwar och en hans syssla och hans lön (Luk. 12: 42). En sådan tjenare kallades då förwaltare eller hushållare. Hwad således denne hade att uträtta, det hade han att uträtta icke i sin eget, utan i sin husbondes namn, hwilkens egodelar han förwaltade, och på hwilkens wälbehag han måste se. Likaså skulle man hålla apostlarne, och så skall man hålla rätta lärare efter dem för ingenting mer och ingenting mindre än de äro: för ingenting mer, så att man icke berömmer sig af eller fäster sig med en öfwerdrifwen tillit wid menniskor (kap. 3: 21), men icke heller för någonting mindre än de äro, utan just för det de äro, nemligen tjenare, men Kristi tjenare och förwaltare af Guds hemligheter, d. ä. af ordet om Guds rådslut och anstalter till werldens frälsning, hwilket är uppenbaradt i Kristus. Alla dessa rådslut och nådesanstalter äro idel hemligheter för det naturliga sinnet och det oupplysta förnuftet.
_432.jpg&oldid=348064){kind=link}