| 438 | Om afgudaoffer. | Pauli Första Bref | Kap. 7, 8. |
35 Men detta säger jag till edert eget gagn, icke för att kasta någon snara öfwer eder, utan för att främja ärbarhet och ett orubbligt widblifwande wid Herren.
Ärbarhet, d. ä. det som ”wäl skickar sig” och öfwerensstämmer med kristlig ära; orubbligt, d. ä. ”utan att dragas hit eller dit”.
36 Men om någon menar sig handla otillbörligt mot sin ogifta dotter, om hon är öfwer mogen ålder och det så måste ske, så göre han som han will; han syndar icke, må de gifta sig.
37 Men den som står fast i sitt sinne och icke är nödtwungen, utan har magt att följa sin egen wilja och i sitt sinne har beflutit att låta sin jungfru så förblifwa, han gör wäl.
D. ä.: Men den fader, som står fast i sitt sinne ellet är orubblig i sin öfwertygelse om det ogifta ståndats företräde och icke är nödtwungen att förfara annorlunda, utan har magt att följa sin egen wilja och i sitt sinne har bestulit att låta sin dotter, som är en jungfru, i det ogifta ståndet, så förblifwa, han gör wäl. I forntiden, såwäl hos Judar som hos hedningar, hade fäderna en uteslutande myndighet öfwer sina barn. Dock har aposteln genom de i början af versen angifna wilkor låtit förstå, att en kristlig fader icke bör i ett så wigtigt ärende, som detta, handla utan afseende på dottrens wilja och önskningar.
38 Den gör således wäl, som bortgifter sin jungfru, och den som icke bortgifter henne gör bättre.
Icke att dottren blifwer bättre och heligare utom äktenskapet, än om hon ingår äktenskap, ty tron allena gör, att menniskan täckes Gud; men förmånen af det lediga ståndet nämnes i v. 8, 26.
39 En hustru är bunden genom lagen, så länge hennes man lefwer, men om hennes man afsomnar, är hon fri att gifta sig med hwem hon will, blott det sker i Herren. Rom. 7: 2.
En bestämd föreskrift är detta, att hwarje äktenskap bland kristna skulle ske i Herren, d. ä. i Herrens gemenskap. En kristen man eller qwinna har ej tillåtelse att ingå äktenskap med en hedning.
40 Men lyckligare är hon, efter min mening, om hon förblifwer ogift; och äfwen jag tror mig hafwa Guds Ande.
Som wille aposteln säga: Men lyckligare är hon, efter min mening, om hon förblifwer ogift i till enkestånd; och I bören besinna att äfwen jag tror mig hafwa Guds Ande, såwäl som någon af hufwudmännen inom den korintiska församlingen, af hwilka måhända några åberopade sig på sitt andeliga ljus i dessa angelägenheter.
8 Kapitlet.
Råd angående förtärande af kött, som blifwit offradt åt afgudar.Men om afgudaoffren weta wi, att wi alla hafwa kunskap. Kunskapen uppblåser, men kärleken uppbygger. Ap. G. 15: 20. Rom. 14: 3, 20 f.
I detta och de twenne följande kapitlen handlas uti ett sammanhang om det som hörer till den kristliga friheten. Aposteln gör här början med att beswara Korintiernas fråga om afgudaoffren och de kristnas frihet i afseende på åtnjutandet af offerköttet. Af det kött nemligen, som hembars åt afgudarne i de hedniska templen, blef åtskilligt öfrigt, som stundom försåldes på kött-torget. Derwid uppstod nu frågan hos de kristna, huruwida de genom köpandet och förtärandet af sådant kött, som en gång warit bestämdt till afgudaoffer, orenade sig eller icke. En del funno sina samweten kränkta deraf. Andra trodde sig kunna med full samwetsfrihet äta detta kött likasom annat. Desse råkade då i fara att med sitt friare handlingssätt öka deras oro, som förut woro beswärade med samwetsbetänkligheter i denna sak. Ett sådant handlingssätt wittnade då mindre om en sann kunskap och kristlig insigt, än om ett stolt och kärlekslöst sinne. Derföre innan aposteln i v. 4 närmare berör hufwudfrågan om afgudaoffren, tillrättawisar han dem, hwilka missbrukade den kristliga friheten i ett förmätet kunskapsberöm: Men om afgudaoffen weta wi, att wi alla hafwa kunskap. Så hade utan twifwel Korintierna uttryckt sig, och aposteln upptager dessa deras ord, för att wisa deras rätta halt. Korintierna hade dermed, stolta öfwer sin kunskap, likasom welat säga, att kunskapen derom, att både afguden och afgudaoffret är i sig sjelf intet, måste ju finnas hos alla upplysta kristna. Hwarpå aposteln swarar: Kunskapen uppblåser, men kärleken uppbygger. Kunskapen nemligen, då den ej är förbunden med kärlek, uppblåser menniskan, gör henne stolt och full af sjelfbehag, men kärleken, som rätt anwänder kunskapen, uppbygger och förbättrar derigenom, att den ödmjukt ser på Guds ära och på det som är nästan till godo.
2 Och om någon tycker sig weta något, wet han ännu intet såsom han bör weta. Gal. 6: 3. 1 Tim. 6: 3 f.
Hans kunskap har ännu icke blifwit sådan, nemligen så ödmjuk, som den bör wara. Då saknas Guds Andes klara ljus och bortskymmes af egenkärlekens mörker.
3 Men om någon älskar Gud, så är han känd af honom.
Men om någon älskar Gud och följaktligen äfwen sin nästa, så är han känd af honom, och just dymedelst af Gud sjelf utrustad med kunskap sådan den bör wara. Likasom derföre endast den menniskan älskar Gud, som är af Gud känd eller som Gud erkänner för sin, så att hennes kunskap åt sann, werklig trosinsigt, som bewisar sig i kärleken, så wisar den
_442.jpg&oldid=348084){kind=link}