| Kristlig frihets bruk. | Till Korintierna. | Kap. 10, 11. | 445 |
Om jag, såsom fri kristen, äter deraf med tacksägelse, så att jag njuter det icke afguden utan Herren Gud till ära, hwarföre skulle jag då af den, som icke fattat min frihet, smädas, såsom en den der anses handla mot sitt eget samwete, för det, hwarför jag tackar såsom för Guds gåfwa? Det är således icke för mitt eget samwetes skull, som jag behöfwer underlåta ätandet af offerköttet, utan för den andres, för att betaga honom anledning till anstöt.
31 Således, antingen I äten eller dricken, eller hwad helst I gören, gören allt till Guds ära. Kol. 3: 17.
32 Waren icke till anstöt hwarken för Judar eller för Greker eller för Guds församling, Rom. 14: 13.
33 Såsom ock jag fogar mig i allt efter alla, icke sökande min, utan de mångas nytta, att de må blifwa frälsta. Rom. 15: 2. 2 Kor. 9: 19 f.
11 Kapitlet.
Warning mot hwarjehanda oskick wid gudstjensten och wid nattvardens bruk.Waren mina efterföljare, såsom ock jag är Kristi. 2 Kor. 4: 16. Fil. 3: 17. 1 Tess. 1: 6. 2 Tess. 3: 9.
Denna vers hör nära tillsamman med föregående kapitel och utgör likasom hufwudsumman af hwad som deri blifwit lärdt och förmanadt. Waren, egentligen ”blifwen”, mina efterföljare, äfwen i afseende på bruket af den kristliga friheten, såsom ock jag är Kristi efterföljare, hans, som icke täcktes sig sjelf, Rom. 15: 3, utan uppoffrade sig sjelf för wår salighet. Ef. 5: 2.
2 Jag prisar eder, mina bröder, att I uti allt hafwen mig i minne och hållen eder till de föreskrifter jag har gifwit eder.
3 Men jag will, att I skolen weta, att Kristus är hwar mans hufwud, och att mannen är qwinnans hufwud, och att Gud är Kristi hufwud. Ef. 5: 23. Joh. 14: 28. 2 Kor. 3: 23. 15: 27 f.
Gud är Kristi hufwud, nemligen efter hans menskliga natur.
4 Hwar man, som, då han beder eller profeterar, har något på hufwudet, wanärar sitt hufwud.
Detta syftar på den olika seden, att Judarne bådo med betäckt hufwud, med en slöja eller ett hölje på hufwudet, eller egentligen ”från hufwudet” nedhängande öfwer ansigtet; Grekerna deremot bådo med blottadt hufwud. Nu skref aposteln till dem, som bodde bland Greker, och anser, att man borde wid gudstjensten iakttaga den hos Grekerna öfliga seden såsom mest passande. Alltså: Den som gör twärtom, han wanärar sitt hufwud, nemligen derigenom, att han, som har Kristus till sitt hufwud, ikläder sig ett tecken af mensklig underdånighet, der den icke skulle ega rum.
5 Men hwar qwinna, som beder eller profeterar med ohöljdt hufwud, wanärar sitt hufwud, ty det är alldeles detsamma som wore hon rakad.
Här talas om det offentliga bedjandet, likasom profeterandet war något som skedde offentligen. Men att sålunda uppträda offentligen, blifwer qwinnan förbjudet i kap. 14: 34. Det är ock något, som på wisst sätt förbjöd sig sjelf, såwida qwinnan ej finge uppträda med ohöljdt hufwud; ty när hufwudet höljdas så, som den tiden war brukligt, nemligen så att den nedhängande slöjan betäckte ansigtet, huru wille det då passa sig, att den så beslöjade bad eller profeterade?
6 Ty om en qwinna icke höljer sig, så må hon ock låta afklippa sitt hår; men om det är skamligt för en qwinna att låta klippa eller raka sig, så hölje hon sig. 5 Mos. 22: 5.
7 Ty mannen bör icke hölja sitt hufwud, emedan han är Guds afbild och ära, men qwinnan är mannens ära. 1 Mos. 1: 26 f. 5: 1. 9: 6.
Ty mannen bör icke hölja sitt hufwud, emedan han är Guds afbild och ära, derföre behöfwer han icke wid de tillfällen, då han uppträder för att tala å Guds wägnar, bära det underdånighetstecknet inför menniskor, som den nämnda hufwudbetäckningen utwisar, utan han bör twärtom hafwa sitt hufwud fritt och obetäckt, såsom ett tecken till oberoende och herrawälde, just emedan han är Guds afbild och ära; men qwinnan är mannens ära, i det han är hennes hufwud och husherre, den hon ärar genom undergifwenhet.
8 Ty mannen är icke af qwinnan, utan qwinnan af mannen, 1 Mos. 2: 18 f.
Härmed är mannens herrawälde genom sjelfwa skapelsen wisadt, men det skall i Kristi församling utöfwas i Kristi kärlek. 1 Mos. 2: 21, 22. Ef. 5: 22.
9 och icke heller skapades mannen för qwinnans skull, utan qwinnan för mannens skull.
10 Derföre bör qwinnan hafwa ett magtens tecken på sitt hufwud, för änglarnes skull.
Derföre bör qwinnan hafwa ett magtens tecken (egentligen: en magt) på sitt hufwud, således bör hon hafwa en hufwudbetäckning såsom undergifwenhetstecken eller såsom tecken af mannens magt öfwer henne, och det bör hon hafwa för änglarnes skull, hwilkas osynliga närwaro alltid bör uppfylla församlingen med wördnad. Qwinnans förhållande till mannen är likartadt med änglarnes till Gud. Änglarne betäcka sitt ansigte för Gud (Es. 6: 2), till tecken af wördnad. Det war så fordom, det war så i
_449.jpg&oldid=348099){kind=link}