| Om de dödas uppståndelse. | Till Korintierna. | Kap. 15. | 459 |
själisk kropp, och det gifwes en andelig kropp”; det senare är lika wisst som det förra och bewisar, att af Guds Andes meddelande åt menniskan nödwändigt följer, att hon ock måste erhålla en kropp, som är enlig med Guds Andes wäsende.
45 Så är det ock skrifwet: ”Den första menniskan Adam wardt till en lefwande själ”; den siste Adam wardt till en lifgifwande ande. 1 Mos. 2: 7.
Den förste Adam, menniskoslägtets förste stamfader, wardt blott till en lefwande själ, hade således också blott en själisk kropp, så att han och de öfriga menniskorna, såsom från honom härstammande, saknade och sakna den lefwandegörande anden. Ty wisserligen wardt hon till en lefwande själ derigenom att Gud inblåste i hans kropp en lefwande ande; men till hwilken förklaring han än hade kommit, derest fallet icke skett, så hade den likwäl icke gått upp mot den härligheten, som genom Kristus winnes. Genom syndafallet deremot har den saknaden blifwit så mycket märkbarare, som anden derigenom förlorade det wälde, han förut hade öfwer själ och kropp; i själen slocknade det lif, som af Gud är, och kroppen blef dödlig. Men Kristus, den siste Adam, är hwad den förste icke war, en lifgifwande ande. Han kallas här ej blott den andre Adam, utan ”den siste Adam” med afseende på hans uppträdande wid tidens slut såsom mensklighetens nya stamfader och hufwud. Hans förklarade kropp är helt och hållet förhärligad till ande och delaktig af alla gudomens egenskaper. Redan under hans wandring då jorden utgick lifskraft från honom till menniskorna, men ännu mer efter hans kropps förklaring genom uppståndelsen. Den oändliga fullhet af lifskraft, som gjorde hans lekamen lefwande är uppståndelsens grundämne för alla, som genom lifwet af honom uppstå i härlighet. ”Efter helighetens ande” (Rom. 1: 4) uppstod han ur grafwen med en förklarad lekamen. Men såsom han led och dog för wår skull, så uppstod och lefwer han oss till godo. Han är således ej blott en lefwande själ, utan ock en lifgifwande ande. Detta bewisar sig deri, att han gör andeligen lefwande, men det måste också bewisa sig deri, att han skall göra wåra kroppar lefwande och förklarade. Rom. 8: 10, 11. Fil. 3: 20, 21.
46 Men det andeliga är icke det första, utan bet naturliga, sedan det andeliga.
47 Den första menniskan war af jorden jordisk, den andra menniskan är Herren af himmelen. Joh. 3: 13, 31.
Den första menniskan är detsamma som den förste Adam, ty namnet ”Adam” betyder menniska. Likaså den andra menniskan detsamma som den andre Adam. Den första menniskan war med sina efterkommande af jorden och just derföre till sin natur jordisk; den andra menniskan, nemligen Kristus, är Herren af eller från himmelen, som genom sin gudom förklarat mandomen till gudomlig härlighet och dermed förwärfwat åt menniskan förening med gudomen, delaktighet af Guds natur och härliggörelse för ande, själ och kropp.
48 Sådan den jordiska war, sådana äro ock de jordiska, och sådan den himmelska är, sådana äro ock de himmelska;
49 och såsom wi hafwa burit den jordiskas bild, så skola wi ock bära den himmelskas bild. 1 Mos. 5: 3. Rom. 8: 29. 2 Kor. 3: 18. 4: 11. Fil. 3: 21. 1 Joh. 3: 2.
50 Men det säger jag, mina bröder, att kött och blod kunna icke ärfwa Guds rike, icke heller ärfwer förgängligheten oförgängligheten. 2 Kor. 6: 13.
Icke i annat fall skall således inträdet i Kristi rike stå oss öppet, än om Kristus har förnyat oss efter sin bild. Här är närmast fråga om Guds rike i sin fulla härlighet. Kött och blod bör derföre här förstås om kroppens nuwarande, oförhärligade tillstånd; ty det motswarar det förgängliga eller förgängligheten, som icke ärfwer oförgängligheten. I annat hänseende skall äfwen wårt kött blifwa delaktigt af Guds härlighet, men först sedan det blifwit förnyadt och upplifwadt af Kristi ande. — Men, när så är, huru går det då med de trogna, som lefwa wid Kristi tillkommelse och hans rikes upprättande på jorden, alldenstund de ännu då befinnas beklädde med en jordisk kropp och således med kött och blod? På en sådan fråga swarar nu aposteln i följande vers.
51 Se, jag säger eder en hemlighet: Wi skola icke alla afsomna, men alla skola wi förwandlas, 1 Tess. 4: 15 f.
Aposteln säger här, såsom flerestädes (t. ex. Rom. 11: 25), en honom af Gud särskildt uppenbarad hemlighet, och han talar här i allas deras namn, som upplefwa Kristi tillkommelse: Wi skola icke alla afsomna eller församlas till de döda, men alla skola wi förwandlas, så att af den naturliga, af kött och blod bestående, kroppen blifwer en andelig kropp, som kan wara passande för inträde i Guds härlighets rike.
52 i ett nu, i ett ögonblick, wid den yttersta basunen; ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå oförgängliga och wi skola förwandlas. Matt. 24: 31.
Hastigt och härligt skall således den sista förwandlingen ske; hastigt, ty den skall ske i ett nu, i ett ögonblick; härligt, ty den skall ske wid den yttersta basunen, som kallas den yttersta eller sista med afseende på de många andra basuner eller trumpeter, som gå förut; ty basunen skall ljuda, eller egentligen det skall basuna, och det i twåfaldigt hänseende: ty dels likasom eljest basunen eller trumpeten gaf i krig tecken till strid, så skall äfwen den yttersta basunen wara tecknet till den sista stridens utförande, på en gång anfalls- och segertecknet mot den yttersta fienden döden (v. 26), och dels likasom basunen war ett församlingstecken, så skola
_463.jpg&oldid=348136){kind=link}