| Lagen och Evangelium. | Till Korintierna. | Kap. 3. | 467 |
(egentligen stirra) på slutet af det förswinnande eller af det som wardt om intet. Det förswinnande war lagens embete, för så widt som det skulle upphöra, nemligen i anseende till förebilderna och de öfriga förberedelserna för nya förbundet; således upphöra och warda om intet, på samma sätt som blomsterknoppen warder om intet i blomman. Lagens embete skulle således i det hänseendet hafwa ett slut. Men just för att Israels barn icke skulle se ”slutet af det förswinnande”, hängde Moses ett täckelse för sitt ansigte, när det skedde, som i 2 Mos. kap. 34 omtalas. Moses’ ansigte war då nemligen uppfyldt af en stark ljusglans. Den kunde Israeliterna icke uthärda att se, likasom wi icke kunna uthärda att se in i den klart strålande solen. Den ljusglansen war ock starkast strax före förswinnandet. De skulle nu icke heller se slutet af detta förswinnande, eller se huru det förswann småningom ock till slut; ty genom denna anblick skulle hos dem, som ännu icke förstodo företeelsens betydelse, wördnaden för Moses hafwa blifwit förswagad. Men såsom den ljusglansen war ett uttryck af gamla förbundets härlighet, och täckelset war ett tecken, att Guds fulla uppenbarelse ännu ej kunde i det förbundet fördragas, så war ljusglansens småningom skeende förswinnande ett uttryck af lagens embetes förswinnande, och täckelset ett tecken, att slutet af detta förswinnande skulle döljas för de swaga bland gamla förbundets Israeliter. Icke så, att det skulle döljas för dem, att gamla förbundets förebilder och hela nådeshushållning syftade på en fulländning genom den wäntade förlossaren; utan det behöfde blott fördöljas för dem, att dessa förebilder och denna hushållning skulle helt och hållet förswinna och upphöra, med detsamma ett nytt förbunds ljus och härlighet med den wäntade förlossningen inträdde. Derföre hängde Moses ett täckelse för sitt af Guds uppenbarelses ljusglans strålande ansigte. Behofwet af ett sådant täckelse har i nya förbundet upphört, sedan Kristus är kommen, som är lagens ände (Rom. 10: 4). Öppen, fri och oförtäckt är ordets predikan i nya förbundet.
14 Men deras sinnen blefwo förstockade, ty ända till denna dag ligger, wid läsningen af gamla testamentet, samma täckelse qwar, utan att det för dem är uppenbart, att det förswinner i Kristus.
Mängden af Israels barn förblifwa i andeligt mörker, oaktadt evangelii ljus är kommet, i hwilket, om de wille, de kunde se slutet och fullbordan af lagens embete. Orsaken att de icke kunna se det, är således icke brist på ljus och uppenbarelse från Guds sida. Men det fortfarande mörkret kom deraf, att deras sinnen blefwo förstockade eller öfwerdragna med den andeliga blindhetens tjocka hinna; ty ända till denna dag ligger, wid läsningen af gamla testamentet, samma täckelse oborttaget qwar, utan att det för dem är uppenbart, att det förswinner och warder om intet i Kristus, såsom i föregående vers är sagdt. När de således icke tro på Kristus och följaktligen läsa gamla testamentet utan afseende på honom, genom hwilken det är fullbordadt, så förblifwa de på gamla testamentets ståndpunkt i lagträldomens mörker, och orsaken dertill är allenast deras sinnens förstockelse. De kunna hwarken skåda lagens klarhet eller evangelii härlighet. De gifwa icke lagen dess rätt och se icke, att de efter lagen äro orättfärdige och förtappade, derföre blifwer hjertat icke förkrossadt och känner intet behof af evangelii läkedom och lifskraft.
15 Utan allt intill denna dag ligger, då Moses läses, ett täckelse öfwer deras hjerta.
16 Men när det omwänder sig till Herren, warder täckelset borttaget.
17 Men Herren ar Anden, och hwarest Herrens Ande är, der är frihet.
Men Herren, till hwilken de skulle omwända sig, är Anden i motsats till bokstafwen (v. 6), hwarunder de såsom oomwända träta. Der nu Herren Kristus är, der är ock hans Ande, och hwarest Herrens Ande är, der är icke mer den träldom, af hwilken täckelset war ett tecken, utan der ar frihet från syndens och dödens lag. Rom. 8: 2, 3, 15. Ebr. 2: 11, 15.
18 Men wi alla, som med aftäckt ansigte skåda Herrens härlighet i en spegel, warda förwandlade till samma bild, från härlighet till härlighet, såsom från Herrens Ande. 2 Kor. 13: 12.
Men wi alla, som omwändt oss till Herren och äro Guds tjenare med evangelisk frihet, och som nu med aftäckt eller afhöljdt ansigte skåda Herrens härlighet såsom i en spegel, i det att Herrens härlighet afspeglar sig i oss, wår blick skymmes ej af något sådant täckelse, som liknar det, hwilket Moses hängde för sitt ansigte. Sedan nemligen Guds beläte i nya födelsen blifwit hos en menniska upprättadt, så att Kristus, som är Guds härlighets återsken, är inneboende i hjertat, då är den själen liksom en Guds spegel, i hwilken glansen af hans härlighet instrålar. Med trons öga, som är den pånyttfödda själens spegel, skåda wi likaledes Guds i Kristus uppenbarade härlighet och bild, och warda sålunda förklarade eller förwandlade till samma bild, till samma Guds och Herren Kristi bild, som faller in i wår själs spegel, från härlighet till härlighet, d. ä. från den ena härliga klarheten till den andra, som gradwis stiger, under den dagliga förnyelsen, till dess slutligen också kroppens härliggörelse sker. Men allt detta såsom från Herrens Ande, af hwilken wi äro genomträngda; ty han allena, men icke lagens bokstaf, förmår åstadkomma en sådan förnyelse. Denna tillwäxande inre förklaring kan den pånyttfödda menniskan icke hos sig sjelf se, utan fastmera ser hon sina fel och skröpligheter allt mera och tydligare, emedan ljuset tilltager och samwetet blifwer mera klarsynt. Den inre förklaringen sker icke blott i ande, själ och sinne, utan äfwen i det lekamliga grundämne, som är fröet till kroppens uppståndelse i härlighet.
_471.jpg&oldid=348160){kind=link}