| Försoningens embete. | Till Korintierna. | Kap. 5, 6. | 471 |
inse grunden både till hans stränghet och hofsamhet, och således berömma sig af honom och hans medarbetare i embetet emot de falska lärarne (v. 12): Ty ehwad wi äro utom oss, såsom för stränge och ifrigt prisande wårt embete, så äro wi det för Gud, nitälskande för hans och icke för wår egen ära; eller wi äro wid sans, så äro wi det för eder, att I måtten rätt lära känna betydelsen af wårt embete, hwilket I snarare kunnen lära af det hofsamma framställningssättet, som I hafwen lättare att fördraga, än det högt drifna nitet.
14 Ty Kristi kärlek twingar oss, som hålla så före, att en har dött för alla, och derföre hafwa alla dött.
D. ä.: Ty Kristi kärlek twingar oss, egentligen håller oss bundna eller beherskar oss med oinskränkt magt (att wi derföre icke kunna tänka så mycket på oss sjelfwa, som på eder); efter som wi hålla så före, så döma och sluta, att en har dött för alla, och derföre hafwa alla dött i och genom den ene. Emedan Kristus är död för alla och i alla syndares ställe, se Ps. 69: 5, Ebr. 2: 9, så äro de inför Gud inneslutna i Kristi död; det är wida mer än om de sjelfwe hade dött för sina synder; han har lidit straffet för dem, betalat skulden för dem och förwärfwat rättfärdighet, lif och salighet åt dem alla. Den som med tron anammar honom, blir delaktig af allt detta goda. Derföre kunde aposteln icke annat än predika ifrigt i kraften af Kristi kärlek, för att utbjuda dessa stora nådesskatter och inbjuda alla att emottaga dem.
15 Och han har dött för alla, på det att de som lefwa icke mera må lefwa för sig sjelfwa, utan för honom, som för dem har dött och uppstått. Rom. 6: 11 f. 2 Kor. 6: 19. Gal. 2: 20. 1 Tess. 5: 10. 1 Petr. 4: 2.
16 Så känna wi nu från denna stund ingen efter köttet; och om wi än hafwa känt Kristus efter köttet, så känna wi honom nu mera icke så.
D. ä.: Så känna wi nu från denna stund ingen efter köttet eller i yttre måtto, utan wi känna hwem det wara må blott med afseende på den för alla döde och uppståndne Kristus; och om wi än hafwa sänt Kristus efter köttet, så känna wi honom nu mera icke så. Inwånarne t. ex. i Nasaret kände honom efter köttet, men icke mer än efter köttet eller i yttre måtto (Matt. 13: 54 [et]c.). Likaså hans fiender och domare i allmänhet. Men hwad båtade eller werkade den kännedomen? Många Judar, som för öfrigt trodde på Kristus, åberopade sig derpå, att de sett och känt Kristus efter köttet, likasom hade de deruti ett andeligt företräde. Likaså kan aposteln Paulus hafwa personligen känt Kristus före hans död på korset, men denna bekantskap efter köttet träder hos honom helt tillbaka för kännedomen om Kristus såsom död och uppstånden, såsom allas förklarade återlösare.
17 Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse; det gamla är förgånget, se, allt har blifwit nytt. Gal. 5: 6. 6: 15. Es. 43: 18 f. Upp. 21: 5.
En ny skapelse, ett nytt lif, en ny menniska, som är född af Gud och beredas för himmelen, v. 1—5. 2 Petr. 1: 4. De gamla synderna, de gamla begären, det gamla sinnet, den gamla wiljan, det gamla talet, de gamla berömmelserna, m. m. äro förgångna i adamslifwets död och i den nya födelsen och förgås dagligen i helgelsen.
18 Men alltsamman är af Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och gifwit oss försoningens embete. Rom. 5: 10. 1 Joh. 2: 2. 4: 10.
19 Ty Gud försonade i Kristus werlden med sig, icke tillräknande dem deras öfwerträdelser, och nedlade hos oss försoningens ord. Kol. 2: 9. Rom. 3: 24 f. Kol. 1: 20.
20 I Kristi ställe äro wi derföre sändebud, likasom förmanade Gud genom oss. Wi bedja i Kristi ställe: Låten försona eder med Gud.
I Kristi ställe, egentligen ”för Kristi skull”. Gud är försonad i Kristus, och nu utgår från honom försoningens budskap med bön till syndare, bedjande å hans wägnar, att de skola låta försona sig med Gud, såsom han redan är försonad; och syndare låta försona sig med Gud, när de tro, att Gud är försonad och icke tillräknar dem deras öfwerträdelser, emedan dessa en gång för alla blifwit tillräknade Kristus och kastade uppå honom. Es. 53: 6.
21 Ty den som icke wisste af synd har han för oss gjort till synd, på det att wi skulle warda Guds rättfärdighet i honom. Es. 53: 6, 9, 12. 1 Petr. 2: 22 f. Rom. 8: 3. Gal. 3: 13. 1 Joh. 3: 5. Rom. 5: 19.
D. ä.: Ty honom, den ende som icke wisste af eller kände någon synd, har han (Gud Fadren) för oss syndare gjort till synd, i det han lagt på honom alla wåra synder, såsom om han intet annat haft eller warit än synd, på det att wi, som icke kände rättfärdighet, skulle warda Guds rättfärdighet i honom och således äfwen bekomma ewigt lif, då wi eljest och utom Jesu försoning blifwit såsom syndare den ewiga dödens ros. Jesus blef alltså en förbannelse för oss såsom den ende syndaren i allas ställe, på det wi måtte blifwa rättfärdige genom honom och med honom ingå i härligheten. Guds rättfärdighet betyder här Kristi rättfärdighet, som Gud skänker åt själen och ikläder dem, som tro på honom, och derpå följer rättfärdighetens frukt, som Gud werkar i de rättfärdiggjorda. Es. 45: 8.
6 Kapitlet.
Förmaning till trohet mot Gud och till undwikande af likställighet med werlden.Såsom medarbetare förmana wi eder ock att icke fåfängt mottaga Guds nåd. 2 Kor. 3: 9. Ebr. 12: 15.
_475.jpg&oldid=348172){kind=link}