| Förmaningar. | Till Galaterna. | Kap. 6. | 501 |
att allt skall gå wäl ändå, är att gäcka Gud, men Gud låter icke gäcka sig, utan menniskan får skörda hwad hon sår. Se Luk. 16: 25. Matt. 16: 27. Rom. 2: 6. Så bestämdt evangelium lärer, att menniskan kan rättfärdiggöras och blifwa salig af nåden allenast genom tron på Kristus, så bestämdt lärer det också nödwändigheten af rättsinnig och helig wandel i Jesu Kristi efterföljelse.
8 ty den som sår i sitt kött, han skall af köttet skörda förgängelse, men den som sår i Anden, han skall af Anden skörda ewigt lif.
Den som följer det köttsliga sinnets och det naturliga förderfwets drift och werldens lockelser och tänker blott på de jordiska tingen, han sår i köttet och skall uppskära förderfwet eller fördömelsen såsom en frukt deraf! Men den som emottager Guds Ande genom ordet och wandrar i Anden, han bär Andens frukt och skall få den ewiga wälsignelsen lika så wisst som såningsmannen får uppskära samma slags säd, som han utsår.
9 Och låtom oss icke förtröttas att göra det goda; ty wi skola ock i sinom tid skörda, om wi icke tröttna. 2 Tess. 3: 13. 2 Kor. 4: 16.
Att göra godt är att lefwa i Kristus och i honom bära rättfärdighetens frukt, under ständigt bemödande att blifwa renad från all besmittelse, fullbordande helgelsen i Guds räddhåga, samt utöfwa sann kärlek till nästan. Detta måste ske med frimodighet och tålamod, så att man icke förtröttas och icke blifwer modlös under striden, motståndet, bedröfwelsen och pröfningarna. Den stora, härliga nådelön, som Herrens trogna snart skola undfå, är för dem en stark uppmuntran och tröst. Den kraft de behöfwa, få de dagligen af Kristus, som är mägtig i de swaga.
10 Derföre, medan wi hafwa tid, låtom oss göra det goda mot alla, men mest mot dem som höra tron till.
Medan såningstiden, nemligen nådens tid, ännu är för handen, låtom oss i kärleken göra det goda mot wår nästa, framför allt i det andeliga, v. 1, 2, men också i det lekamliga, så mycket som Herren sätter oss i stånd dertill. Denna kärlek skall utöfwas mot hwar man, men i synnerhet mot medbröder i tron — först brödrakärlek, men i brödrakärleken allmännelig kärlek. 2 Petr. 1: 7.
11 Sen, med huru stora bokstäfwer jag med egen hand har skrifwit till eder.
Aposteln brukade icke skrifwa brefwen sjelf, utan låta någon annan föra pennan, under det han dikterade eller talade just de ord, som skulle skrifwas. Men att han nu i sin lekamliga swaghet skrifwit med egen hand ett så långt bref till Galatema, deri skulle de just se ett bewis på den kärlek till bröderna, som han hade lärt dem att utöfwa. Deraf skulle de också se, att de woro älskade af honom mycket mer än af de irrlärare, som wille förmå dem till omskärelsen, på det de icke måtte blifwa förföljde af Judarne för korsets läras skull. Se kap. 5: 11.
12 Alla, de som wilja behaga efter köttet nödga eder att låta omskära eder, allenast på det att de icke må blifwa förföljde för Kristi kors’ skull; Fil. 3: 18.
13 ty icke ens de som låta omskära sig hålla lagen sjelfwa, utan de wilja, att I skolen låta omskära eder, på det att de må kunna berömma sig af edert kött.
Det war blott äregirighet och fruktan för förföljelse, men icke någon sann kärlek hos de falska lärarne, som låg till grund för deras lära om nödwändigheten af omskärelsen. Det war icke nit om lagen, ty lagen höllo de icke en gång i alla yttre ting, som woro möjliga att hålla, och det wisste de nog sjelfwa. Nitet för lagen war blott en förewändning; de sökte fastmer sin berömmelse i Galaternas eftergifwenhet, som hade sin grund i deras kött, deras syndiga swaghet, och berömde sig således af deras synd.
14 Men från mig ware det fjerran att berömma mig, om icke af wår Herre Jesu Kristi kors, genom hwilket werlden är korsfäst för mig och jag för werlden. Rom. 6: 6. Gal. 2: 19.
Då de falske lärarne sökte berömmelse inför menniskor, och det deruti, att de genom omskärelse i köttet gjorde de kristna till Moses’ lärjungar, så wille deremot aposteln icke hafwa någon annan berömmelse än Kristi kors. I Kristus war werlden liksom korfäst eller död för honom, och han war liksom korsfäst för werlden, wanärad, förkastad för den korsfäste Frälsarens skull. Detta gäller sammaledes för alla, som lefwa med Kristus. Deras hjerta och sinne är bortwändt från werlden till Kristus, så att werlden är liksom död för dem, och de äro för werlden liksom korsfäste, förlorade, såsom om de icke mera wore till.
15 Ty i Kristus Jesus gäller hwarken omskärelse eller förhud, utan en ny skapelse. 2 Kor. 7: 19. 2 Kor. 5: 17. Kol. 3: 11. Gal. 5: 6.
Så snart någon är införlifwad med Kristus, så kommer det icke derpå an, om han förut warit omskuren eller oomskuren, Jude eller hedning, utan derpå kommer det an, att han är född på nytt, att han lefwer i Kristus, att han i Kristus är en ny skapelse, en ny menniska, och har ett nytt lif, som skall fortfara i ewighet. De salige skola regera med Kristus i den stora fulländningen, så wisst som de här med honom korsfästas.
16 Och alla som wandra efter denna regel, öfwer dem ware frid och barmhertighet, och öfwer Guds Israel! Ps. 125: 4 f.
Guds Israel är det nya Israel, Kristi kyrka,
_505.jpg&oldid=348257){kind=link}