| 516 | Förmaningar. | Pauli Bref | Kap. 5. |
tron. Otrons barn wandra således i mörkret, de hafwa icke förstånd eller insigt i andeliga ting, de weta icke hwart de gå. Men de som hafwa fått ljus af Herren, skola wandra i detta ljus, lyda hans ord, fly synden, fara efter rättfärdigheten och bewisa sig såsom ljusets barn. Det är Herrens Ande, som gifwit eder ljuset, och Han will hos eder werka all godhet och rättfärdighet och sanning. Med godhet menas här renhet i själen, kyskhet och ren menniskokärlek. Rättfärdighet betyder här lefwernets rättfärdighet, och sanning betyder det inre lifwets och det yttre lefwernets rätta öfwerensstämmelse med tron, med ljuset i Herren, så att intet hyckleri, ingen oredlighet eller förställning tillåtes. För att alltid eftersträfwa dessa Andens frukter ät det nödwändigt, att efter Guds ord pröfwa hwad som är Herren behagligt, se Rom. 12: 2.
11 och hafwen ingen delaktighet i mörkrets ofruktbara gerningar, utan hellre till och med bestraffen dem. Matt. 18: 15 f. 2 Kor. 6: 14. 2 Tess. 3: 14. Rom. 13: 12. 2 Kor. 5: 8. 10: 20 f.
Långt ifrån att deltaga i deras gerningar, som wandra i mörkret, v. 3—8, skolen I fast mera med renlefnad och med ord och bekännelse wittna emot det, som är synd. De bästa gerningar, som kunna göras af dem, hwilka wandra i mörkret, blifwa i andeligt afseende ofruktbara, och så mycket mera gäller detta om syndens werk.
12 Ty hwad af dem i hemlighet föröfwas är skamligt äfwen att tala om,
13 men allt warder, när det bestraffas, uppenbaradt af ljuset, ty allt det som warder uppenbaradt är ljus. Joh. 3: 20 f.
Ty Herrens ord är ett domsord öfwer synden i hela dess omfång, således emot synden i alla dess gestalter. Den som då låter bestraffa sig af ljuset, den ångrar synden och wänder sig genom Guds nåd från mörkret till ljuset och kommer till tro på Kristus och blifwer ljus i Herren, v. 8. Synden sjelf warder då ljus på det sätt, att den framstår i sin farliga, sanna, afskywärda gestalt, då den belyses af Guds ord, likasom man förskräckes för en orm, då man ser den i dagsljuset.
14 Derföre säger han: Wakna upp, du som sofwer, och stå upp från de döda, så skall Kristus lysa öfwer dig. Rom. 13: 11. Kol. 3: 1.
Han, nemligen Gud, uttalar detta wäckelserop genom profeten Esaias, kap. 26: 19; kap. 51: 17; kap. 52: 1; kap. 60: 1, 2. Tillståndet i syndasäkerhet och tanklöshet om salighetssaken är andelig dödssömn, se Ef. 2: 1–5. Från denna dödssömn kan syndaren icke uppwakna, utan genom wäckelseropet från Herren sjelf. Men detta wäckelserop kommer till alla genom Guds ord, genom samwetet, genom nåderörelser i hjertat, genom mångahanda skickelser, som blifwa warningsrop för menniskan; och de som då icke förhärda hjertat mot denna röst, utan wilja lyssna och lyda, dem will Herren Jesus upplysa och hjelpa. Då han kallar, får den andeligen döde håg och kraft att lyda rösten, om han will, och så snart denna wilja tändes, låter Kristus sitt ljus instråla i hjertat. Han står för dörren och klappar och will ingå till den, som hörer hans röst och upplåter dörren. Då han sade till den sjuke wid Betesda: stå upp, tag din säng och gå, så trodde den sjuke ordet, och efter han trodde, lydde han tillsägelsen att stå upp, och i det han lydde, fann han sig helbregda. Men hade mannen legat stilla och wäntat, att Kristus skulle först på något sätt göra honom frisk, utan att han lydde ordet att stå upp, så hade han fått ligga qwar i sin sjukdom. Will du, som sofwer, lyda wäckelseropet från Herren, så gifwer han dig ljus och lif och gör dig till ett ljusets barn, v. 8.
15 Sen derföre till, att I wandren wälbetänkt, icke såsom owisa, utan såsom wisa,
Wälbetänkt, egentligen noggrant, samwetsgrant.
16 köpande tiden, ty dagarna äro onda.
Emedan det onda har så mycken magt i tiden, så skall Guds folk sorgfälligt anwända hwarje dag och stund efter Herrens wilja. Att framför allt gifwa akt på den tid, i hwilken man sökt warder, är för menniskan nödwändigt, då wäckelseropet från Herren till henne utgår. Eljest kan det onda få öfwerhanden, så att aldrig något wäckelserop sedan förnimmes eller åtlydes.
17 Waren derföre icke oförståndiga, utan insen hwad som är Herrens wilja. Rom. 12: 2.
Gifwen wäl akt på hwad Herrens wilje är, icke blott i allmänhet, utan wid hwarje särskildt tillfälle, tid, ställe och omständighet.
18 Och dricken eder icke druckne af win, hwaraf tygellöshet kommer, utan uppfyllens med Anden, Ords. 20: 1. 23: 29 f. Es. 5: 11, 22. Luk. 21: 34.
19 talande till hwarandra i psalmer och lofsånger och andeliga wisor, sjungande och spelande i edert hjerta till Herrens ära,
20 alltid tackande Gud och Fadren för allt i wår Herre Jesu Kristi namn, Kol. 3: 17. Ebr. 13: 15. 1 Petr. 2: 5.
Dryckenskap har alltid till sin innersta grund tomhet i själen, något inre lidande, för hwilket hon icke känner något bättre läkemedel; hon har behof, som hon icke förstår att tillfredsställa på något högre och bättre sätt. Sådana tomma, andefattiga själar söka då, medelst berusning, fylla tomheten, lindra bedröfwelsen, skingra sorgen, qwäfwa samwetets röst, förgäta olyckan och eländet, gifwa kraft åt den matta anden, mod, glädje och hopp åt det glädjelösa, hopplösa hjertat. O, hwilket sorgligt och förstörande medel är berusningsmedlet, som härtill af så många förblindade olyckliga menniskor anwändes; aposteln öppnar deremot en helt annan glädjekälla
_520.jpg&oldid=348297){kind=link}