Pauli Bref Till Filipperna.

Inledning.

Om Staden Filippi i Macedonien och huru en kristen församling planterades der, se Ap. G. kap. 16. Hos denna församling war synnerlig stor kärlek till aposteln. Då de hade hört, att han war fången i Rom, sände de till honom Epafroditus med en gåfwa, och af honom fick Paulus underrättelsen om församlingens tillstånd. Äfwen der hade irrlärare uppträdt med allehanda willfarelser. Epafroditus blef illa sjuk i Rom, men tillfrisknade, och Paulus sände honom tillbaka med detta bref, sam andas den innerligaste kärlek till församlingen, motarbetar åtskilliga willomeningar och framställer Kristus i hans förnedring och upphöjelse såsom församlingens lifsgrund, såsom försonaren och medlaren, samt förmanar församlingen att wara så till sinnes, som Jesus Kristus war, emedan han sjelf är den enda wägen till härligheten. Detta bref skrefs i Rom omkring år 62 efter Kristi födelse.

1 Kapitlet.

Helsning. Filippernas tro. Evangelii framgång. Uppmaning till ståndaktighet.

Paulus och Timoteus, Jesu Kristi tjenare, till alla de heliga i Kristus Jesus, som äro i Filippi, tillika med biskopar och diakoner^[1].

Den apostoliska helsningen samt hela brefwet äro stälda till hela församlingen och dess lärare. Heliga i Kristus Jesus kallas alla, som genom tron äro förenade med honom, de äro iklädda hans rättfärdighet och hans helighet och blifwa fortfarande helgade genom hans inneboende nåd. Biskopar betyder uppsyningsmän, föreståndare eller äldste i församlingen, således församlingens herdar och wårdare. Diakoner woro församlingens tjenare, som skulle besörja de yttre angelägenheterna, hafwa wård om de fattiga o. s. w., se Ap. G. 6: 1–6. 1 Tim. 3: 8. De woro äfwen lärare, såsom Stefanus, Filippus o. s. w., se Ap. G. kap. 7; kap. 8: 5, 12, 35.

2 Nåd ware med eder och frid af Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus! Rom. 1: 7.

3 Jag tackar min Gud, wid att min hågkomst af eder, Ef. 1: 16.

4 då jag alltid i alla mina böner för eder alla gör bönen med glädje,

5 för edert deltagande i evangelium från den första dagen intill nu,

Apostelns bön och tacksägelse för församlingen wisar oss, att till en rätt själawård hörer nödwändigt en flitig bön och förbön hos lärarne, både för hela församlingen och för hwarje enskild själ. Paulus tillönskar dem alla nåd och frid, och denna önskan utgick från ett bedjande hjerta, som war uppfyldt af den Helige Ande, och war derföre kraftig, ty ingen god önskan har någon werkan, om den icke är en bön i Jesu namn. Första dagen war den, då purpurkrämerskan och hennes husfolk blefwo delaktige af nådens rikedomar genom evangelium. Ap. G. 16: 13–15.

6 öfwertygad derom, att den som i eder har begynt ett gott werk skall fullborda det intill Jesu Kristi dag;

7 såsom det är rätt, att jag tänker detta om eder alla, derföre att jag, både i mina bojor och då jag förswarar och stadfäster evangelium, har eder i mitt hjerta såsom alla delaktiga med mig i nåden. Ef. 3: 1.

Jesu Kristi tillkommelses dag är det härliga målet för dem som tro, då han skall låta se sig utan synd, till frälsning för dem som förbida honom. Ebr. 9: 28. Det goda werk, som han börjat i de trogna är trons lif, den nya skapelsen. Den nya skapelsens fulländning sker i de rättfärdigas uppståndelse, då de warda uppenbarade med honom i härlighet. Kol. 3: 4. Under det aposteln uthärdade fångenskapens och bojornas smälek och lidanden för evangelii skull, war hans hjerta fullt af kärlek till församlingarna och af brinnande förbön, så att han likasom hade dem i sitt hjerta.

↑ Se Ap. G. 20: 28; jfr. Ap. G. 6: 1 f.

[1] Se Ap. G. 20: 28; jfr. Ap. G. 6: 1 f.

[1]