| 530 | Jagande efter målet. | Pauli Bref | Kap. 3. |
henne till sin härlighet, Rom. 6: 4–10; kap. 8: 10, 11, 17. I tron kan hon då säga: Jag lefwer icke mera jag, utan Kristus lefwer i mig m. m. Gal. 2: 20. Erfarandet af hans uppståndelsen kraft är förenadt med inträdet i hans lidandes delaktighet. Den gamla menniskan, genom tron korsfäst med Kristus, skall ock med honom här på jorden efter hand dö en smärtsam, men säker död, att wi icke mer skola tjena synden, Rom. 6: 6. De troendes lif på jorden är ett lif i inre och yttre lidande, i lidande af egen och andras synd och nöd, af Guds barns trångmål och strider. Derigenom att Guds barn äro Kristi lemmar, måste de äfwen såsom hans andeliga kropp bära korset, lida i hans efterföljelse, ja, lida döden för hans bekännelses skull, om det så är hans heliga wilja, se Gal. 6: 14. 1 Petr. 2: 19, 21. Upp. 2: 10. Likasam den uppståndne Kristus lefwer i de pånyttfödda och gifwer dem himmelska lifskrafter, som werka en tillwäxande inre förklaring, 2 Kor. 3: 18, samt bereder i dem en andelig kropp, som i uppståndelsen skall blifwa lik hans härlighets kropp, v. 21, så deltager han också i Guds barns lidanden; de äro hans lemmar, hans Ande är i dem, och deras pröfningar, strider och bedröfwelser bär han såsom sina egna.
11 att jag, om möjligt, måtte hinna fram till uppståndelsen från de döda.
Uppståndelsen från de döda, nemligen den saliga uppståndelsen, v. 21. Aposteln war wiss derpå, Rom. 8: 33, 39. Men han wisar oss här, att hwarje pånyttfödd menniska måste oupphörligt hafwa detta härliga mål för ögonen och besinna huru lätt man kan gå miste derom. Derföre måste wi tillse, att dens Ande, som uppwäckte Jesus från de döda, bor i oss. Rom. 8: 11.
12 Icke att jag redan har wunnit det eller redan är fullkomnad, men jag far derefter, att jag må fatta det, emedan jag ock har blifwit fattad af Kristus Jesus.
13 Mina bröder, jag anser mig icke sjelf hafwa fattat det, men ett säger jag: Jag förgäter det som är tillryggalagdt och sträcker mig mot det som är framföre
14 och jagar mot målet efter den segerlön, som förehålles af Guds kallelse ofwanefter i Kristus Jesus. 2 Kor. 9: 24 f. 2 Tim. 4: 7.
Här förklarar aposteln hwarföre han i v. 11 säger: Att jag, om möjligt, och wisar nödwändigheten, att icke mena segren wara wunnen och målet upphunnet dermed, att man kommit till tron på Kristus, utan sedan Kristus har fattat menniskan och fört henne till tron, är hon framdragen till att löpa på wädjebanan, och jaga mot målet, på det hon må undfå segerlönen, likasom de, som lupo på wädjebanan, ansträngde sig ifrigt för att winna den förgängliga segerkronan, se 2 Kor. 9: 24. 2 Tim. 4: 6–8. I motsats till irrlärarne, som lofwade fullkomlighet genom sina öfningar efter lagen, bekänner aposteln, att han twärtom ännu är inbegripen i ständigt löpande fram till målet, hwilket han ännu ej hunnit. Det som är tillryggalagdt betyder icke blott allt det, som werlden tillhörer och som will draga själen tillbaka från Kristus, icke blott synden i alla dess skepnader och frestelser, egenrättfärdighet, egenkärlek, fåfänglig ära, menniskofruktan, timliga fördelar o. s. w., utan ock de werkliga framsteg, som man gjort på wädjebanan och det man uträttat för Kristi sak, hwaröfwer det ligger nära att förhäfwa sig, så att man förgäter sina stora brister och fel. Såsom de som lupo på wädjebanan icke sågo sig om och beräknade huru långt de hunnit, utan med ögat på målet ifrigt skyndade att hinna det, så skall en kristen förgäta det som är tillryggalagdt och med att ifwer skynda att hinna målet. Det wi redan genomlupit hjelper oss intet, om icke det ock genomlöpes, som ännu fattas. Segerlönen är rättfärdighetens krona, salig uppståndelse och ewig härlighet. 2 Tim. 4: 8. Dertill är hwarje kristen kallad i Kristus. Wi se häraf, huru nödwändigt det är att strida mot synden, waka och bedja och rena sig från all köttets och andens besmittelse, fullbordande helgelsen i Guds räddhåga. 2 Kor. 7: 1.
15 Må derföre alla wi, som äro fullkomne, wara så sinnade, och om I uti något ären annorlunda sinnade, skall Gud uppenbara äfwen detta för eder.
16 Dock, så widt wi nu hafwa kommit, låtom oss wandra efter samma regel och hafwa samma sinne. Rom. 12: 16. 15: 5.
Här säger aposteln wi, som äro fullkomne, och i v. 12 jag är icke redan fullkomnad. Så månge som hafwa det sanna lifwet i Kristus genom tron, de hafwa i honom den fullkomliga rättfärdighet, som är hans, och stå på fullkomlighetens grundwal, de hafwa den fullkomliga sanningen i Kristus och det fullkomliga målet för ögonen, men de äro icke fullkomnade eller fulländade, förr än de hafwa hunnit målet och wunnit segerlönen, se 2 Kor. 2: 6. Ebr. 5: 14; kap. 10: 14. De, som hafwa fullkomlighetens mål för ögonen, böra wara så sinnade, som aposteln här anfört om trons rättfärdighet och jagande efter målet, såsom rättesnöret för det kristna lifwet. De som wandra efter detta rättesnöre och så sträcka sig fram mot det saliga målet, stå under Guds Andes ledning och tukt, och alla mindre olikheter i tankar utjemnas af Herren sjelf, som genom sin Andes uppenbarelse i ordet allt mer leder in i hela sin sanning, men från den grund, på hwilken de redan stå uppbyggde, så de icke wika. Frid och endrägt mellan de trogna inbördes och enhet i Anden äro nödwändiga, för att rätt kunna löpa på den andeliga wädjebanan, ty att twedrägt hindrar loppet, se kap. 2: 1—12.
17 Waren mina efterföljare, mina bröder, och sen på dem som wandra på detta sätt, såsom I hafwen oss till föresyn. 2 Kor. 4: 16. 11: 1. 1 Tess. 1: 6. 2 Tess. 3: 9.
_534.jpg&oldid=348338){kind=link}