| Församlingens hufwud. | Till Kolosserna. | Kap. 1. | 537 |
eller wäldigheter; allt är skapadt genom honom och till honom. Joh. 1: 3. Rom. 11: 36. 2 Kor. 8: 6. Ef. 3: 9. Ebr. 1: 2. 1 Petr. 3: 22.
Här bewisar aposteln huru oändligt Guds Son är upphöjd öfwer all skapelse, alla skapade wäsen, då han wisar, att Fadren har i eller genom Sonen skapat allting, Joh. 1: 3. Ebr. 1: 2. Om troner, herradömen o. s. w. se Es. 3: 9, 10. I honom betecknar att den skapande kraften är i honom sjelf. Genom honom uttrycker hans skapande werksamhet. Till honom betyder att hela skapelsen är i Guds rådslut satt i samma förhållande till Sonen, i syfte att i honom skall sammanfattas allt, både det som är i himmelen och det som är på jorden, Ef. 1: 10, så att allting är till för hans skull, till hans förhärligande, och skall genom honom sättas i det rätta förhållandet till Fadren, se 2 Kor. 15: 27, 28, och i Sonen skola alle tjena och lyda Fadren, Fil. 2: 10, 11. I Sonen består allting, han bär allting med sitt kraftiga ord. Genom denna lära om Sonen och skapelsen i och genom honom drager skriften ett streck öfwer de många konstiga lärobyggnader, som ännu i wår tid förwilla många, ja, äfwen sådana, som hafwa stort förstånd, men förmörkade hjertan, och således äro fångne i otron och synden. Om Kristus såsom hufwudet för församlingen, se Ef. 1: 22, 23.
17 Och han är före allt, och allt har bestånd i honom,
18 och han är hufwudet för kroppen, som är församlingen, han, som är begynnelsen, den förstfödde ifrån de döda, på det att han i allt skulle wara den främste. Ef. 1: 22. Ap. G. 26: 23. 2 Kor. 15: 20, 23.
I det föregående har aposteln talat om Kristi gudom, och här talar han tillika om hans mandom. Kristi förklarade menniskonatur är den oändliga källa af lifskrafter och förklaringsljus, som ligger till grund för uppståndelsen och för hela skapelsens förklaring enligt skriftens ord: Efter Guds löfte wänta wi nya himlar och en ny jord, i hwilka rättfärdighet bor, 2 Petr. 3: 13. Upp. 21: 1. Kristus är uppståndelsens förstling, 2 Kor. 15: 23. Matt. 27: 52, 53. De, som uppwäcktes ifrån de döda af honom eller af profeterna, uppwäcktes till lekamligt lif och woro åter den lekamliga döden underkastade.
19 Ty det har behagat Gud, att all fullhet skulle bo i honom, Rom. 11: 36.
20 och att genom honom, sedan han genom blodet på hans kors stiftat frid, genom honom med sig försona allt, ware sig det som är på jorden eller det som är i himmelen. Rom. 5: 1, 10. 2 Kor. 5: 18. Ef. 1: 10. 2: 16. 1 Joh. 4: 10.
All fullhet, alla gudomens egenskaper hafwa blifwit fullkomligt förenade med Kristi mandom, kap. 2: 9, så att han äfwen såsom menniska är oändligt upphöjd öfwer hela skapelsen. Genom Kristus har Gud försonat den syndiga werlden med sig sjelf, i det han sjelf stiftat frid. Försonandet och fridstiftandet har afseende på Guds wrede öfwer synden. Genom försoningsblodet blefwo den oföränderliga ewiga rättfärdighetens alla fordringar tillfredsstälda, lagen fullbordad, och Guds wrede dermed afwand. Änglarne se i försoningen både oföränderligheten i hans rättfärdighet, och tillika hans oändliga kärlek och förbarmande. Menniskan lärer i Jesu död känna Gud såsom rättfärdighetens Konung och barmhertighetens Fader. Genom tron, att Gud genom blodet på Jesu kors är försonad, att hans wrede är afwand, och att han har fridens tankar öfwer oss öfwerwinnes fiendskapen hos menniskan. Genom tron låter hon försona sig med Gud, 2 Kor. 5: 20, och får derigenom frid i samwetet och barnakärlek till Fadren. Satan har förlorat sin rätt, anklagaren sin talan, Kristus är de trognas förswarare hos Fadren. 1 Joh. 2: 1. Återlösningen är fullkomnad, och ingen fördömelse fins mer för dem, som äro i Kristus Jesus, som icke wandra efter köttet, utan efter Anden, Rom. 8: 1, 4.
21 Äfwen eder, som fordom woren främmande och till sinnet fiender i edra onda gerningar, Ef. 2: 1 f., 12.
22 har han nu försonat i hans kötts kropp genom döden, för att kunna inför sin åsyn framställa eder heliga, ostraffliga och oförwitliga, Ef. 1: 4. 5: 26 f. Tit. 2: 14.
23 om I annars förblifwen i tron, grundade och fasta, utan att låta rubba eder från hoppet i det evangelium, som I hafwen hört, hwilket har blifwit predikadt i hela skapelsen under himmelen, och hwars tjenare jag, Paulus, har blifwit. Mark. 16: 15. Rom. 10: 18.
Af naturen är menniskan syndig inför Gud och fiendtlig emot honom, men Guds oändliga kärlek i Kristus Jesus öfwerwinner denna fiendskap hos menniskan, och försoningen sträcker sig både till den rättfärdige Guden och till den i synd och owilja ifrån Gud bortwända menniskan. Kristi förtjenst och rättfärdighet tillfredsställer i wårt ställe Guds rättfärdighet, och Kristi kärlek werkar såsom en ljuflig, smältande eld på det hårda, kalla menniskohjertat, så att det kan och will wända sig till Gud såsom en försonad Fader i Kristus. Genom tron på honom, som gaf sitt kötts kropp till försoningsoffer, är menniskan i Fadrens åsyn framstäld rättfärdig, helig, ostrafflig och obesmittad, ty genom tron är hon iklädd Kristus, klädd således i hans rättfärdighet, helighet, ostrafflighet och renhet. Ef. 1: 4; kap. 5: 27. Wilkoret för åtnjutandet af denna återlösningens frukt är framhärdandet i tron, som ständigt måste hwila på grundwalen Kristus, om de troende skola förblifwa faste och orubbade från det hopp, som i kraft af evangelii nådelöften är dem förwaradt i himmelen, v. 5, så att de hwarken genom frestelser och
_541.jpg&oldid=348358){kind=link}