| Kristi segermagt. | Till Kolosserna. | Kap. 2. | 541 |
stadgar, som innehöll wårt skuldregister och som war oss emot. Lagen kallas här en handskrift eller ett skuldbref emot oss. ty den fordrar andeligt lif, helighet och fullkomlighet, och dessa fordringar äro wi skyldige att uppfylla, således också skyldige att lida straffet för hela wår syndaskuld. Denna skuld, som ingen menniska kan betala, gör oss alla till wredens barn, så att wi äro under den förbannelse, som lagen uttalar öfwer hwarje öfwerträdare. Detta skuldebref har Kristus genom döden på korset dödat, att det icke mer gäller, ty han har tillfyllestgjort och betalt hela skulden i wårt ställe, så att lagen icke har något mer att fordra af menniskan, då hon flyr från lagen till nåden och med tron insweper sig i Kristi rättfärdighet. Ett skuldebref plägar man utstryka eller sönderrifwa, så snart skulden är betald. I forntiden plägade man stundom offentligen så tillkännagifwa att ett skuldebref war betaldt, att man spikade upp det med en eller flera spikar. Lagens skuldebref, som äfwen är inskrifwet i samwetet och således af oss liksom egenhändigt undertecknadt, har i Kristus blifwit uppenbarligen på korset framwisadt såsom fullkomligt betaldt. Deraf får den öfwer syndaskulden bekymrade själen frimodighet att se på korset och i tron säga: der är min löftesmän, som betalt min syndaskuld, så att jag är fri. När hon så tror, så är Kristi henne i dopet tillräknade död och uppståndelse i henne förwerkligad. — Kötts förhud, v. 13. Aposteln kallar war förderfwade och till allt ondt benägna natur en förhud, i hwilken wi äro inneslutne, så länge wi äro utom löftets förbund; och aposteln brukar detta uttryck med hänsyn till liknelsen af omskärelsen i v. 11.
15 Sedan han har afwäpnat herradömena och wäldigheterna, har han stält dem uppenbarligen fram och triumferat öfwer dem i honom. Joh. 12: 31. Ebr. 2: 14.
Grt.: Hafwande afwäpnat herradömena och wäldigheterna, har han (Gud, som uppwäckte Kristus, v. 12) utstält dem till offentlig åskådning, triumferande öfwer dem i honom (Kristus). De herradömen och wäldigheter, som genom synden fört menniskoslägtet bort från Gud och nedsänkt det i andelig träldom under sig, hafwa genom Kristi offerdöd blifwit besegrade och afwäpnade, likasom fordom segerwinnare plägade taga kläder och wapen ifrån de besegrade. Djefwulen och hans änglar, hwilka såsom höga andemagter, de der hafwa rätt och magt öfwer syndaren, kallas herradömen och wäldigheter (2 Kor. 4: 4. Joh. 12: 31), de hafwa förlorat sin rätt, sin magt och sina anspråk, ty lagen är uppfyld, och wår anklagare kan nu icke peka på lagen och säga till Gud: du är orättfärdig och motsäger dig sjelf, om du gör menniskan salig och efterskänker henne straffet, som hon förtjenat, ty mot hela din lag har hon brutit, och derföre skall hon utelemnas åt mig. Icke heller kan djefwulen åberopa sig derpå, att menniskans hjerta och wilja äro honom undergifna, ty de, som tro på Kristus, hafwa fått magt att blifwa Guds barn, Joh. 1: 12, och således magt att afsäga sig djefwulens herrawälde, att uppsäga honom tro och lydnad, samt magt att wilja tillhöra Kristus såsom Herre och Konung, och att bewisa denna wiljas uppriktighet och ståndaktighet i lidande och stundom i martyrdöd för sin bekännelsen skull, så att de i Kristi kraft öfwerwinna anklagaren. Upp. 12: 11. I den dagliga striden segra de i Kristi kraft öfwer synden, werlden och djefwulen. Således har Kristus genom sin död och uppståndelse och genom sin deraf härflytande kraft i församlingen bewisat och bewisar ännu de onda andarnas afwäpnande och wanmagt. Denna seger är uppenbarlig för Gud, för menniskorna, för himmelenS änglar och för afgrundens andar. Med detsamma aposteln här wisat, att Kristi död och uppståndelse afwäpnat djefwulen och hans rike, har han ock tillbakawisat orimligheten af änglarnes dyrkan, såsom om de wore medlare och förebedjare, såsom den sjelfbehagliga ödmjukheten föregås. v. 18; ty Kristus, icke änglarna, har frälst oss ifrån djefwulens träldom. Han är de goda änglarnas hufwud, v. 10, och de ondas besegrare och Herre; och allt är det wårt, om wi äro i Kristus. 2 Kor. 3: 22.
16 Ingen döme eder således för mat eller dryck, eller i fråga om högtid, nymånad eller sabbat, 3 Mos. 11 o. 23 kap. Rom. 14: 2 f. Gal. 4: 10 f. Tit. 1: 15.
Emedan Kristus fullbordat lagen, så kan lagen icke hålla i träldom eller förbanna eller fördöma de menniskor, som tro på Kristus; desse wandra icke efter köttet, utan efter anden. Men att de fly synden och af kärlek till Kristus beflita sig att hålla hans bud, sker då ingalunda i den mening, att de skulle derigenom blifwa rättfärdige och salige, utan deras lydnad för Kristi lag är blott frukten af den lefwande tron. Jak. 2: 26. Att med fastande, iakttagande af gamla testamentets spisstadgar och firande af högtider, nymånader och sabbater efter Moses’ lag wilja bidraga till att blifwa rättfärdig inför Gud, wore att sammanblanda Kristi rättfärdighet och egenrättfärdigheten, se Gal. 4: 10. Guds folk i nya testamentet håller icke sabbaten helig, för att derigenom gifwa Herren ett offer, utan för att i umgänge med Herren emottaga nådens gåfwor för själ och hjerta samt fröjd och wälsignelse i trons och kärlekens innerliga utöfning. Jak. 1: 27. 2 Kor. 16: 2. Att i Kristus fira sabbaten, är icke för Guds barn ett beswärligt twång, utan en stor nådens förmån. Ordet sabbat syftar på det gamla testamentets sabbatsdagar och sabbatsår, som de kristna af Judafolket i början ansågo sig böra fira efter lagens föreskrifter. Wår söndag deremot kallas i det nya testamentet Herrens dag och skall hållas helig icke för lagens skull utan för Herrens skull.
17 hwilket är en skugga af det tillkommande, men kroppen är Kristi. Ebr. 8: 5. 10: 1.
Lagens stadgar och den levitiska gudstjensten innehöll liksom skuggbilder eller afmålningar, som alla syftade på Kristus, Messias, som lofwad war. Kroppen sjelf eller wäsendet af alla förebilder, löften och profetior war Kristus;
_545.jpg&oldid=348369){kind=link}