| Bön och förmaning. | Till Tessalonikerna. | Kap. 3, 4. | 551 |
tillwäxt i nåden, styrka och stadfästa dem i tron och meddela dem hwad som ännu fattades.
12 Och eder göre Herren rika och öfwerflödande i kärleken till hwarandra och till hwar man, såsom ock wi äro till eder,
D. ä. Herren gifwe eder nåd att förkofras och andeligen tillwäxa. Kärlekens öfwerflödande inbördes har afseende på den kristliga brödrakärleken, men här står äfwen att kärleken skall öfwerflöda eller warda riklig til hwar man, och detta syftar på den allmänna kärlek, som kristna skola hafwa till alla menniskor.
13 att han måtte styrka edra hjertan till att wara ostraffliga i helighet inför Gud och wår Fader wid wår Herre Jesu Kristi tillkommelse med alla sina heliga. Matt. 25: 31. Fil. 1: 10. 1 Tess. 5: 23. 2 Tess. 1: 7. 2: 17. Jud. v. 14.
Ofwerflödande i kärlek och ostraffliga i helighet — så skall troslifwet uppenbara sig i lefwernet. Dessa trosfrukter mogna icke hastigt, och aldrig så allwarliga kristna se dem hos sig sjelfwa, utan alltid se de hos sig synd och brist, men oupphörligt böra de trakta derefter, att i dessa stycken tillwäxa. Det är wid Jesu Kristi tillkommelse Guds barn blifwa uppenbarade med honom i härlighet och i den fulländade helighet, som är hans werk, Upp. 19: 8. Om hans tillkommelse med alla sina heliga, se Matt. 25: 31.
4 Kapitlet.
Förmaning till helig wandel. De dödas uppståndelse.För öfrigt, mina bröder, bedja wi nu och förmana eder i Herren Jesus, att, såsom I hafwen fått lära af oss, huru I bören wandra och täckas Gud, I allt mera måtten förkofras. Fil. 1: 27. 1 Tess. 2: 12.
I Kristus hafwa de troende fullkomlig rättfärdighet, men i lefwernet skola de beständigt trakta derefter att blifwa allt mera fullkomliga, nemligen i kärlek och i helighet, kap. 3: 12, 13. Utan tro är det omöjligt att täckas Gud, men sedan menniskan kommit till tron, skall hon också täckas Gud med sin wandel i Kristus. Tron, genom hwilken Kristus lefwer i henne, sätter henne i stånd dertill.
2 Ty I weten hwilka bud wi hafwa gifwit eder genom Herren Jesus.
Det ordet: bud brukas af aposteln sällan, och här tillägger han de orden: Genom Herren Jesus, för att uttryckligen wisa, att han menar Jesu bud om kärleken och heligheten med allt det som hörer till trons frukt, Joh. 14: 15. 15: 5.
3 Ty detta är Guds wilja, eder helgelse, att I afhållen eder från skörlefnad, Ef. 5: 3.
Med afguderiet war otuktssynden förenad, och frestelsen dertill war ganska stor bland dessa kristna, som sjelfwe förut hade warit hedningar och ännu lefde midt ibland hedendomens förförelser. Till helgelsen hörer nödwändigt att denna synd måste undflys och hatas med yttersta waksamhet, emedan den är en af de allra farligaste.
4 att hwar och en af eder wet att förskaffa sig sin egen maka, i helgelse och ära,
Se 2 Kor. 7: 2. Genom alla synder och i synnerhet alla otuktslaster går äran förlorad för kropp och själ.
5 icke i begärelses lusta, såsom hedningarne, hwilka icke känna Gud, 2 Kor. 15: 34. Es. 4: 17 f.
Begärelses lusta, eller brinnande lustar. Det herskande begäret twingar själen uti träldom och blifwer en sjukdom uti menniskans innersta, i själ och ande. Hwar och en som lefwer i lasten nedsänker sig med själ och hjerta i hedniskt mörker, och wet intet af den lefwande helige Guden.
6 och att ingen i någon sak kränker och förfördelar sin broder, emedan Herren är en hämnare öfwer allt detta, såsom wi ock förut hafwa sagt och betygat för eder. 2 Kor. 6: 8.
Till den synd, som här omtalas, war också frestelsen ganska stor bland sådana kristna, som förut warit hedningar, ty sköld och bedrägeri är i hedendomen en wanlig last. Bland hedningarna i wår tid gäller den falska grundsats, att det icke är synd att stjäla från en rik, om man icke tager mer än man behöfwer. Emedan både otukt och tjufweri och swek äro sådana synder, som af menniskor icke alltid upptäckes och straffas, och som de icke alltid wilja bestraffa, så tillägges här det starka warningsordet: Herren är hämnare! Kan du undfly straff och wanära bland menniskor, du kan icke undfly den starke hämnaren.
7 Ty Gud har icke kallat oss till orenhet, utan i helgelse. Joh. 17: 19.
Gud har kallat eder till medlemmar i nådens och sanningens och helighetens rike, och derföre måste all orenhet bortläggas. Rom. 6: 1, 2. Rom. 8: 7–9. Ef. 4: 30.
8 Fördenskull, den som föraktar detta, han föraktar icke en menniska, utan Gud, som ock har gifwit sin Helige Ande bland oss. Ef. 4: 30.
Att öfwerlemna sig åt synden är att förakta Gud, ty det wisar, att man icke fruktar för Gud eller för hans hotelse och straff. Warning och hotelse uttalar han genom sin Helige Ande, såwäl i ordet som i samwetet.
9 Men om brödrakärleken hafwen I icke behof af att jag skrifwer till eder, ty I ären sjelfwa lärde af Gud att älska hwarandra; 3 Mos. 19: 18. Joh. 13: 34 f. 15: 12. 1 Petr. 4: 8. 1 Joh. 3: 11. 4: 21.
_555.jpg&oldid=348396){kind=link}