Pauli Andra Bref Till Tessalonikerna.

Inledning.

Medan aposteln ännu uppehöll sig i Korint, erhöll han widare underrättelse från de kristna i Tessalonika, som wisade, att de fortforo i trons lif och i kärleken, ja, i ståndaktigt tålamod under fortfarande bedröfwelser. Allt detta uppfylde honom med glädje och tacksamhet till Gud, men tillika fick han weta, att några af dessa kristna sysselsatte sig med förwetna bemödanden att utröna dag och stund för Kristi tillkommelse. Detta medförde tillika en benägenhet att försumma de jordiska göromålen. Aposteln underwisar och styrker dem i deras tro, men warnar dem för den farliga afwäg, hwilken några hade börjat att beträda, och underwisar dem om de tecken och det tillstånd på jorden, som först måste komma, innan Kristi tillkommelse sker. Deraf kunde de lätt weta, att Kristi tillkommelse icke kunde wäntas hwad ögonblick som helst. De borde dagligen wara beredde att skiljas hädan, och för öfrigt med samwetsgrann flit och trohet sköta sitt jordiska kall, gifwa akt på tidens tecken och tidens händelser samt wänta på Herrens tillkommelse, men icke försöka att utröna tiden derför. Den underwisning, som här är gifwen, är ganska wigtig för Kristi kyrka och blifwer allt wigtigare, ju närmare dessa stora händelser äro för dörren.

1 Kapitlet.

Helsning. Aposteln tackar Gud för Tessalonikernas fasthet i tron och beder för dem.

Paulus och Silvanus och Timoteus till Tessalonikernas församling i Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus. 1 Tess. 1: 1.

2 Nåd ware med eder och frid af Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Se 1 Tess. 1: 1.

3 Wi äro pligtige att alltid tacka Gud för eder, mina bröder, såsom tillbörligt är, för det att eder tro rikligen tillwäxer, och att den inbördes kärleken hos hwar och en af eder alla öfwerflödar, Fil. 1: 3. Kol. 1: 3. 1 Tess. 1: 2. Ef. 1: 16.

Dessa kristnas tro och kärlek uppenbarades allt mera och wäxte till under deras förföljelser och lidanden.

4 så att wi sjelfwa berömma oss af eder i Guds församlingar för edert tålamod och eder tro i alla edra förföljelser och i de bedröfwelser, hwilka I uthärden, 1 Tess. 2: 19.

Denna församling kunde för sin tro, kärlek och tålamod tjena till uppmuntran, tröst och föredöme för andra församlingar.

5 såsom ett bewis på Guds rättfärdiga dom, att I mån aktas wärdige Guds rike, för hwars skull I ock liden, Matt. 5: 11 f. 1 Tess. 2: 14.

Kristi bekännare blifwa icke för sin tros skull eller för sina gerningars eller lidandens skull wärdige Guds rike, ty Kristus allena gör dem wärdiga, och för hans skull allena blifwa de salige, men de frommas lidanden och de ogudaktigas lycka i detta lifwet äro bewis derpå, att en fullkomlig och rättwis dom är att wänta, hwarigenom Guds helighet och rättfärdighet skall uppenbara sig. Då Gud låter lidanden öfwergå de troende, så wisar han dermed, att han will göra dem wärdige Guds rike, och då han låter de ogudaktiga falla i sådan blindhet och förhärdelse, att de förfölja Kristi bekännare, så är det ett tecken till den dom, hwartill de sjelfwe göra sig wärdige.

6 om det annars är rättfärdigt hos Gud att med bedröfwelse wedergälla dem som bedröfwa eder,

Guds rättwisa fordrar, att den, som gör ondt,