| 560 | Förmaningar. | Pauli Andra Bref | Kap. 3. |
farliga andeliga fiender, derföre böra wi särskildt bedja om förlossning från deras magt och list och förföljelsen; ty tron är icke hwar mans: alla äro icke tillgängliga för tron; och detta är orsaken till deras wanart och ondska och påkallar de trognas trägna förböner. Det är för många menniskor förgäfwes att saligheten tillbjudes dem genom evangelium; de wilja icke tro på sanningen, att de måtte blifwa frälste, ehuru Gud will att alla skulle warda frälste och komma till sanningens kunskap. Se Ap. G. 17: 31. Joh. 5: 44. Ap. G. 8: 13, 21.
3 Men trofast är Herren, hwilken skall stadfästa eder och bewara eder för det onda. 2 Kor. 1: 9. 10: 13. 1 Tess. 5: 24. Joh. 17: 15.
Det onda, kanske rättare den onde, d. ä. djefwulen. Så tröstar Guds ande alla troende, på det de i onda tider, under förföriska läror, frestelser, förföljelser och lidanden skola förtrösta på Herrens bewarande nåd. I wår swaghet och brist på trofasthet få wi förtrösta på den trofaste frälsaren, som sjelf will fullborda det werk, han i oss har börjat, och bewara oss för Satan och för onda menniskor och för wår onda natur.
4 Och wi tillförse oss af eder i Herren, att I både gören och skolen göra hwad wi bjuda eder; 2 Kor. 7: 16.
För att blifwa bewarade och stadfästade i nåden, v. 3, är det nödwändigt att wi akta på Herrens ord och i trons lydnad göra derefter.
5 men Herren styre edra hjertan till Guds kärlek och till Kristi tålamod.
Allt, som till frälsning och salighet hörer, är af idel nåd. Hafwa wi nåden, så är dock alltid af nöden, att Herren styrer wåra hjertan, så att wi alltid af kärlek till Gud göra hans wilja och efterfölja Kristi tålamod i att lida allt hwad han behagar pålägga oss.
6 Och wi bjuda eder, mina bröder, i wår Herre Jesu Kristi namn, att I dragen eder från hwar och en broder, som wandrar oskickligt och icke efter den lärdom, hwilken han har fått af oss. 2 Kor. 5: 9 f. Tit. 3: 10. 2 Joh. v. 10.
Från hwar och en, som will wara en broder i Kristus, men icke lefwer efter Guds ords föreskrift, skola de troende draga sig undan, på det han må blifwa förödmjukad och komma till besinning och bättring. Icke blott grofwa förbrytelser, utan allt oskick bör föranleda en sådan afsöndring. Det är också oskickligt, då någon försummar de lekamliga göromålen, äfwen om han med något slags andelig beställsamhet gifwer ett godt sken åt försummelsen. Se 1 Tess. 4: 11, 12.
7 Ty I weten sjelfwa, huru I bören efterfölja oss, emedan wi icke hafwa uppfört oss oskickligt bland eder 2 Kor. 11: 1. 1 Tess. 1: 6. 2: 10.
8 och icke heller för intet ätit bröd hos någon, utan i beswär och möda arbetade wi natt och dag för att icke wara någon af eder till tunga, Ap. G. 18: 3. 20: 34. 2 Kor. 4: 12. 2 Kor. 11: 9. 12: 13. 1 Tess. 2: 9.
Med sitt exempel hade aposteln wisat, huru en kristen skall wandra, och den, som har ett andeligt kall, bör alltid ställa sig så, att han derför emottager den allra minsta lekamliga wedergällning, som han möjligen kan.
9 icke derföre att wi icke hafwa rättighet dertill, utan på det att wi skulle framställa oss sjelfwa såsom ett föredöme för eder, att I måtten efterlikna oss. Matt. 10: 10. 2 Kor. 4: 16. 9: 4 f. 11: 1. 1 Tess. 1: 6. 2: 7, 10. Fil. 3: 17. 1 Tim. 5: 18.
Icke derföre att wi icke hafwa rättighet, nemligen att fordra underhåll. Se 2 Kor. 9: 6–17.
10 Också gåfwo wi eder, när wi woro hos eder, det budet: om någon icke will arbeta, skall han icke heller äta.
Du skall äta ditt bröd i ditt anletes swett, 1 Mos. 3: 19. Om någon kristen kom i frestelse att tänka, att han i sitt nya lif och sin höga himmelska kallelse icke mera behöfde sköta de jordiska göromålen, så skulle han tänka efter, om han war upphöjd öfwer de jordiska behofwen. Så länge du behöfwer städer och föda, så är arbetet i din kallelse den efter syndafolket faststälda ordningen, i hwilken Gud lofwat att gifwa dig det dagliga brödet. Äfwen den, som har medel att lefwa utan arbete, får icke wara sysslolös, om han är en kristen, ty kärleken till Kristus måste då twinga honom att arbeta för hans rike.
11 Ty wi bära, att några wandra oskickligt bland eder och arbeta icke, utan befatta sig med onyttiga ting.
Wi se här, att kristna behöfwa warnas för frestelsen att försumma de jordiska pligterna. Ju mera de dertill frestas, och ju mera den otrogna werlden anklagar dem för benägenhet till sådan försummelse, desto angelägnare böra de wara att uppfylla de timliga pligterna med stor samwetsgrannhet och flit, ty derpå hwilar Herrens wälsignelse, och dermed tillstoppa de munnen på sanningens motståndare. Att befatta sig med onyttiga ting, i förweten beställsamhet inblanda sig i andras angelägenheter, i pratsjuka o. s. w., är en följd af lättja och försumlighet. Menniskan är skapad att wara werksam, och då hon icke gör hwad hon skulle göra, så företager hon sig det, som icke angår henne.
12 Men sådana bjuda och förmana wi genom wår Herre Jesus Kristus, att de arbeta i stillhet och äta sitt eget bröd. Ef. 4: 28. 1 Tess. 4: 11.
Den, som icke will arbeta, äter icke sitt eget bröd, utan andras. Det är på wisst sätt stulet, äfwen om det är betaldt. Se v. 10. Denna förmaning framställes här med största eftertryck
_564.jpg&oldid=348423){kind=link}