| Lärares egenskaper. | Till Timoteus. | Kap. 3. | 567 |
inrättning och ordning. Detta kall war således förenadt med mycket arbete och ett stort answar. Biskopen skulle waka öfwer hela församlingen och bära hwarje själ på sitt hjerta. Att åstunda detta embete war på den tiden att åstunda en god och skön werksamhet, men deremot woro icke stora inkomster förenade med läroembetet på den tiden, och i många fall alldeles inga, ty den som sjelf hade medel eller kunde förwärfwa sitt uppehälle på annat sätt, skötte läroembetet friwilligt och utan någon timlig wedergällning. De kristna woro också på den tiden merändels så fattiga, att de icke kunde för läraren åstadkomma mer än han nödwändigt behöfde; och mer wille han icke hafwa.
2 Derföre bör en biskop wara ostrafflig, en enda hustru man, nykter, tuktig, höfwisk, gästfri, skicklig att underwisa, Tit. 1: 6 f.
3 icke drinkare, icke wåldsam, utan foglig, icke stridslysten, icke girig, 2 Tim. 2: 24.
4 wäl förestående sitt eget hus och hållande sina barn i lydnad med all wärdighet —
5 men om någon icke wet att förestå sitt eget hus, huru skall han hafwa wård om Guds församling? —
6 icke nyomwänd, på det att han icke må blifwa uppblåst och falla i djefwulens dom.
Utförligt beskrifwer aposteln, huru en biskop eller lärare i församlingen skall wara beskaffad. Han skulle wara ostrafflig, så att ingen kunde i sedligt afseende klandra honom. Ingen fick wäljas till församlingsföreståndare, som hade mer än en hustru. Då någon Jude eller hedning, som war gift med mer än en hustru, blef omwänd till kristendomen, så blef han wäl icke nödsakad att skilja sig wid någon af dem, men en sådan man kunde icke anwändas wid läroembetet, icke heller någon som hade skilt sig ifrån en hustru och gift sig med en annan. Lättsinniga äktenskapsskilnader woro wanliga ibland Judarne, se Mal. 2: 13, 16. Af denna föreskrift är det också tydligt, att ingen man, som fallit i otukt och hordomssynd, har tillåtelse att innehafwa läroembetet, ty skriften fordrar, att hwarje otuktig medlem bör uteslutas ur församlingen, om han icke lyder warning och bättrar sig. Ännu mera måste en lärare, som faller i otuktssynden, skiljas ifrån läroembetet, och ingen sådan till lärare antagas. En lärare skall wara nykter och tuktig eller hofsam, så att han aldrig låter hänföra sig af någon syndig begärelse, utan förståndet, upplyst af Guds Andes ljus, skall utöfwa det lugna, fasta herrawäldet öfwer honom, att han beständigt iakttager och gifwer akt på sitt dyra embete och hwad som är evangelium wärdigt. Han skall wara höfwisk eller sedesam, så att hela hans uppförande är wärdigt och utan anstöt, utan att låghet, löjlighet och besynnerlighet; han får icke hafwa i sitt wäsen något frånstötande. Om kristnas och i synnerhet lärares kärlek och gästfrihet, se Rom. 12: 13. Läraren skulle widare wara skicklig att underwisa; detta innebär att han skall hafwa sådana naturgåfwor tillika med andens gåfwor, att han lätt och tydligt kan underwisa andra och klart framställa Guds ords sanningar. I v. 3 är en föreskrift, som wisar oss att drinkare, wåldsamma, hårda, snåla och giriga menniskor och de, som ära begifna på gräl och strid, icke böra insättas i läroembetet, ej eller fortfara deruti, om de redan hafwa det. Ordningen i lärarens hus och barnens uppfostran (v. 4) bör wittna om hans ande, kraft och förstånd att wara andras lärare och ledare, ty (v. 5) kan han icke wäl förestå sitt eget hus, så kan han ännu mindre förestå församlingen, emedan detta är mycket swårare. (v. 6). Till lärare bör icke någon insättas, som nyligen blifwit omwänd till kristendomen, på det han icke må genom sådan upphöjelse falla i högmod och derigenom falla i samma dom, som öfwergick djefwulen för hans sjelfupphöjelses skull. Ordet diabolos på grundspråket betyder smädare, åklagare, det är samma ord som på swenska uttalas djefwul. Wi se härutaf, huru ganska farlig högmodssynden är, och huru stor för nykristna den faran är, att falla i andeligt högmod. Bör nu icke ens en nyomwänd person blifwa lärare, så är det tydligt att en oomwänd och andeligen död menniska alldeles icke bör blifwa lärare i Kristi församling.
7 Han bör äfwen hafwa ett godt wittnesbörd af dem som äro utanför, på det att han ej må falla i djefwulens försmädelse och snara.
De som äro utanför betyder här Judar och hedningar, som icke ingått i Kristi kyrka; men det betyder också i kyrkan alla sådane, som icke genom sann omwändelse ingått i Kristi rike. En lärare bör wara så beskaffad, att hwarken sanna kristna eller den fiendtliga werlden kan klandra hans wandel, och att smädaren, nemligen Satan, icke genom sina redskap kan försmäda kristendomen och Kristi namn för lärarens fel eller förleda honom till synd och genom honom wilseföra och skada andra kristna.
8 Äfwenså böra diakonerna[1] wara wärdige, icke twetalige, icke begifne på mycket win, icke snikne efter slem winning,
9 hafwande trons hemlighet i ett rent samwete. 1 Tim. 1: 19.
Diakonerna, d. ä. tjenarne. Om dessa tjenare i församlingen, som tillsattes för att bistå apostlarna i församlingens timliga angelägenheter och i wården om de fattiga, se Ap. G. 6: 1–6. Sådana diakoner, som hade gåfwan att lära, werkade äfwen såsom lärare wälsignelserikt, såsom Stefanus, Ap. G. 7, och Filippus, Ap. G. 8. Huru dessa tjenare skola wara beskaffade, beskrifwes här, och om dem gäller i hufwudsaken alldeles detsamma, som förut står skrifwet om församlingens föreståndare eller lärare, som kallas biskopar, att de skola wara lefwande kristna och fria från gröfre fel och
- ↑ Se Ap. G. 6: 1 f.
_571.jpg&oldid=348442){kind=link}