| 568 | Om diakoner. | Pauli Första Bref | Kap. 3. |
synder, så att ingen kunde förebrå dem något ondt. De skola wara wärdige, så att ingenting hos dem finnes, som länder dem eller församlingen till wanära eller till missaktning, de skola icke wara twetalige eller wacklande i sitt tal eller säga så till den ene och annorlunda till den andre, utan alltid tala klar och bestämd sanning, de skola icke wara drinkare eller winningslystne o. s. w. Genom hela sin ställning i församlingen och sina många tillfällen att aflägga wittnesbörd om sanningen, hade de ett ganska wigtigt embete, så att det war högst nödwändigt att de skulle hafwa eller hålla trons hemlighet, d. ä. evangelii rena lära, hwilken är en hemlighet, Rom. 16: 25, 26, den kött och blod icke kan oss uppenbara, Matt. 16: 17. Joh. 1: 18. 2 Kor. 2: 7, 8. Deras tro och bekännelse måste fullt stämma öfwerens med Guds rena ord, och med denna tro måste deras wandel öfwerensstämma, så att de hade ett rent samwetes wittnesbörd, ty eljest kunde de hwarken rent eller med rätt frimodighet tala Guds ord. De woro äfwen utsatta för frestelser till partiskhet wid utdelning af fattigmedlen o. s. w.
10 Men äfwen dessa skola först pröfwas; sedan må de tjena, om de äro oförwitlige.
De skulle först pröfwas, om de hade de egenskaper, som passade till diakon-embetet, och när detta hade wisat sig, så att ingen kunde förebrå dem något fel. då skulle de stadfästas i tjensten.
11 Äfwenså böra qwinnorna wara ärbara, icke klandersjuka, men nyktra, trogna i allt
Med dessa qwinnor menas här sannolikt diakonissorna, som woro tjenarinnor i församlingen, för att wårda de fattiga och sköta de sjuka och äfwen bistå läraren i själawården bland qwinnorna i församlingen. Det war nödwändigt att dessa tjenarinnor skulle wara kristna med fast tro, kraft och klokhet, samt oförwitliga i sin wandel och trogna eller pålitliga, fria från den wanliga qwinnosynden: sqwaller, förtal, m. m., emedan mycket blef åt dem anförtrodt.
12 Diakonerna skola wara en enda hustrus män, som wäl förestå sina barn och sina egna hus.
13 Ty de som hafwa tjenat wäl winna en god ställning och mycken frimodighet i den tro, som är i Kristus Jesus. Matt. 25: 21.
Se v. 2, 3. Genom trohet och nit i denna tjenst kunde de tillwinna sig förtroende och blifwa lärare samt för öfrigt hafwa den tröst och glädje i tron, att de wille tjena Herren med ett rent samwete, v. 9.
14 Detta skrifwer jag till dig i hopp att rätt snart komma till dig,
Allt detta skref aposteln, fastän han hoppades att snart komma till Efesus, men sedan kunde han för brådskans skull på denna resa icke komma dit, utan skickade bud att de äldste i Efesus skulle komma och möta honom i Miletus, se Ap. G. 20: 16, 17.
15 och för att, om jag dröjer, du må weta, huru man bör förhålla sig i Guds hus, som är den lefwande Gudens församling, sanningens pelare och grundfäste.
Församlingen kallas här Guds hus, och Ef. 2: 22, Guds boning. Både lärare och diakoner eller tjenare och hwarje enskild kristen är dertill satt, att han i församlingen skall tjena Herren och göra hans wilja. Församlingen kallas sanningens pelare och grundfäste, emedan Guds Ande i församlingen nedlagt och åt församlingen anförtrott trons hemlighet, som i hufwudsaken är innefattad i följande bekännelse, v. 16. Församlingen hwilar på Kristus såsom sin grundwal, och på församlingen har det blifwit lagdt att fasthålla, framhålla och upprätthålla sanningens bekännelse. Församlingen är liksom en bärande och stödjande pelare för sanningen, den bewarar och wårdar sanningen och utbreder sanningen genom fortfarande wittnesbörd i lära och lefwerne.
16 Och erkändt stor är gudaktighetens hemlighet: Han, som har blifwit uppenbar i köttet, rättfärdigad i Anden, sedd af änglarne, predikad bland hedningarne, trodd i werlden, upptagen i härligheten.
Och erkändt (egentligen: efter enhällig bekännelse) stor är gudaktighetens hemlighet. Gudaktighetens hemlighet, hela salighetslärans stora grundsanning, som sammanfattas i dessa ord, är det, som är åt församlingen anförtrodd, och hwars pelare och fäste församlingen skall wara. Guds Son har blifwit menniska, Ordet wardt kött, han har i Anden blifwit rättfärdigad genom sin kropps uppståndelse, himmelsfärd och härliggörelse, som bewisa att han är Guds Son och har uppfylt all rättfärdighet i wårt ställe och är genom lidandet fullkommengjord efter den menskliga naturen såsom wår öfwersteprest och konung. Änglaskarorna woro wittnen till allt detta, och äfwen änglarna åstunda att skåda in i återlösningens hemlighet, se 1 Petr. 1: 12. Bland hedningarna predikas hans evangelium, och derigenom upprättas hans rike i all werlden, så widt werlden anammar honom genom tron; och derigenom, att han sjelf genom sin Ande werkar tron och planterar och widmagthåller sin församling, bewisar han sin fortfarande närwarelse såsom profet, öfwersteprest och konung, så att han är både i himmelen och på jorden; han är upptagen i härligheten, på Fadrens högra hand, och han är insatt till konung öfwer allt, se Ps. 2. Dan. 7. En rätt lära om Kristus är således kristendomens innersta kärna. Denna bekännelse är det nödwändigt att i församlingen fasthålla, i all synnerhet i affallets tider. Med denna bekännelse låtom oss öfwerwinna all falsk lära, all willfarelse, alla förföriska och hänförande lärdomswäder och all förwillelse, som kommer från falskeligen berömd konst. Affallets tid är
_572.jpg&oldid=348445){kind=link}