| Om enkor och om äldste. | Till Timoteus. | Kap. 5. | 571 |
kristna församlingen betraktas såsom död, så att hon icke skulle underhållas såsom de werkliga enkorna.
7 Bjud äfwen detta, på det att de må wara ostraffliga.
8 Men om någon icke drager försorg om sina egna och i synnerhet om sitt husfolk, har han förnekat tron och är wärre än en otrogen.
Hwar och en kristen bör först och främst efter yttersta förmåga försörja sina anhöriga och dem, som äro i hans hus, ty eljest förnekar han tron på Kristus och qwäfwer äfwen den naturliga känslan, som till och med hedningar icke förneka.
9 Enka må antagas, om hon är minst sextio år och har warit en enda mans hustru
10 och har wittnesbörd om goda gerningar, att hon har uppfödt barn, gifwit herberge, twagit heligas fötter, bistått betryckta och beflitat sig om all god gerning. 1 Petr. 4: 9. Luk. 7: 38, 44.
Ingen enka bör antagas till församlingens tjenst, kap. 3: 11, eller åtnjutande af församlingens underhåll, utan att hon har behörig ålder; icke heller någon, som blifwit skild från en man och, medan han lefde, ingått äktenskap med en annan. Här menas icke, att ett nytt äktenskap skulle wara någonting olofligt eller mindre ärbart, sedan den första maken är död. (Se v. 14.) Att herbergera war på den tiden en wigtig pligt, ty då funnos inga wärdshus. Det war i österlandet wanligt, att man sjelf bewisade genom fottwagning sin wänlighet mot sådana gäster, som man wille ära; husfadren bewisade denna ära mot manliga, husmodren mot qwinliga gäster. Hade en enka warit gästfri och wänlig, hade hon warit hjelpsam mot fattiga, sjuka och bedröfwade, och för öfrigt bepröfwad i det goda, så kunde man wänta, att hon i församlingens tjenst så mycket mera skulle utöfwa samma kristliga kärlek.
11 Men wisa från dig unga enkor; ty när de blifwit lystna mot Kristus, wilja de gifta sig,
12 och ådraga sig dom, emedan de hafwa brutit sin första tro.
Unga enkor böra icke utwäljas till sådan tjenst i församlingen, ty när sådana begär hos dem uppwakna, som strida mot deras kall i församlingens tjenst, så wilja de öfwergifwa det och åter träda i äktenskap. Dermed bryta de det trohetslöfte, som de gåfwo, då de åtogo sig detta kall, och detta föranleder öfwer dem en ofördelaktig dom i församlingen och en dom i samwetet.
13 Dessutom lära de sig ock att wara sysslolösa genom att löpa omkring i husen, men icke allenast sysslolösa, utan äfwen pratsjuka och beställsamma, talande det som icke är tillbörligt. Tit. 2: 3.
Församlingens tjenarinnor hade sådant kall att de äfwen skulle uppsöka fattiga och sjuka, och derigenom hade de, om de föllo i oandeligt sinne, anledning att löpa omkring och blifwa sysslolösa och pratsjuka.
14 Jag will derföre, att unga enkor skola gifta sig, föda barn, förestå ett hus och icke gifwa motståndaren någon anledning till lastande.
15 Ty redan hafwa några wändt sig bort och följt Satan.
De unga enkorna borde så mycket hellre ingå nytt äktenskap, som det wisat sig, att några wändt om efter Satan, fattande i sådant sinne etter frestelse till sådana synder, för hwilka äktenskapet förwarar. 2 Kor. 7: 5. Att gifwa rum åt synden är att lyda och följa Satan.
16 Om någon troende man eller qwinna har enkor, så försörje han dem och låte icke församlingen med dem betungas, på det att hon må kunna försörja dem som äro werkliga enkor.
Icke blott för de närmaste, utan äfwen för andra anhöriga bör en kristen sörja, så långt förmågan sträcker sig.
17 De äldste[1], som wäl förestå, må aktas wärdige en dubbel heder, i synnerhet de som arbeta med ordet och lärandet; Fil. 2: 29. 1 Tess. 5: 12 f. Ebr. 13: 17.
18 ty skriften säger: ”Du skall icke binda munnen till på oxen, som tröskar” och ”Arbetaren är wärd sin lön”. 5 Mos. 25: 4. Matt. 10: 10.
Ordet äldste innefattar både dem, som woro föreståndare och ordningsmän i afseende på församlingens yttre angelägenheter, och äfwen dem, som woro herdar och lärare. Dessa skulle framför andra hedras och njuta behöfligt underhåll.
19 Upptag icke något klagomål mot någon af de äldste, om ej på grund af twå eller tre wittnens intyg. 5 Mos. 19: 15.
Då en äldste är pligtig att utan anseende till personen framhålla sanningen och förmana och tillrättawisa dem, som fela, så kunde många derigenom blifwa hans owänner och derföre wilja anklaga honom inför församlingens högste föreståndare. Detta war i Efesus Timoteus. Jutet sådant klagomål skulle upptagas, utan twå eller tre wittnen, ty det skulle hafwa skadat lärarnes anseende, om föreståndaren satt tro till hwarje enskild godtycklig anklagelse, utan något wittnesbörd.
20 Dem som synda bestraffe du inför alla, på det att äfwen de öfriga må känna fruktan. 5 Mos. 19: 20.
”Så försigtig Timoteus borde wara wid upptagandet af klagomål mot de äldste, så sträng borde han wara wid beifrandet af deras
- ↑ Se Ap. G. 11: 30.
_575.jpg&oldid=348454){kind=link}