| Förmaningar. | Till Titus. | Kap. 3. | 587 |
Kreta war under Roms spira, men Kretenserna woro ansedda såsom upproriska undersåter. De kristna borde med sitt lefwerne bewisa, att kristendomen gör trogna och lydiga undersåtar. Märkom, att aposteln föreskrifwer lydnad, fastän dessa kristna woro under en hednisk öfwerhet.
2 att icke smäda någon, icke wara stridslystna, utan fogliga och wisa allt saktmod mot alla menniskor. Fil. 4: 5. 2 Tim. 2: 24 f.
Äfwen mot häftiga motståndare, försmädare och förföljare böra kristna bewisa mildhet och saktmodighet och aldrig tala illa om någon, ej heller inlåta sig i någon kärlekslös strid. Att förhålla sig med sådan kärlek och mildhet fordrar alltid stor försakelse, men det war i synnerhet swårt på Kreta, se kap. 1: 10—13.
3 Ty äfwen wi woro fordom oförståndiga, ohörsamma, willfarande, trälande under mångahanda begärelser och lustar, lefwande i ondska och afund, afskywärda, hatande hwarandra. 2 Kor. 6: 11. Ef. 2: 1 f. 5: 8. Kol. 3: 7. 1 Petr. 4: 3.
Innan Gud förbarmade sig öfwer oss, woro äfwen wi lika med dem, som nu för sanningens skull äro wåra fiender, derföre böra wi så mycket mera hafwa medlidande med dem, bewisa dem saktmodighet och tålamod, samt bedja för dem och tacka Gud, att han har af stor nåd ryckt wåra själar ur den onda werlden, den andeliga döden och det ewiga förderfwet.
4 Men då Guds, wår Frälsares, godhet och menniskokärlek uppenbarades, Tit. 2: 11.
Om uppenbarelsen af Guds nåd och kärlek till menniskorna genom Jesus Kristus, se kap. 2: 11. Joh. 1: 14.
5 frälste han oss, icke för rättfärdighetens gerningars skull, hwilka wi hade gjort, utan efter sin barmhertighet, genom ett bad till ny födelse och en förnyelse af den Helige Ande, Rom. 3: 20. 4: 6. 9: 11. 11: 6. Gal. 2: 16. Ap. G. 15: 11. Ef. 2: 8. 2 Tim. 1: 9. Joh. 3: 5. Ef. 5: 26.
De pånyttfödda menniskorna äro redan saliga, emedan de hafwa Kristus sjelf, det nya lifwet, Andens pant och äro Guds barn. Men detta har icke skett för någon rättfärdighets skull, som funnits hos dem, utan af Guds fria förbarmande. Af nåden ären I frälsta genom tron, och det icke af eder, Guds gåfwa är det, Ef. 2: 8. Badet till ny födelse är det heliga dopet. Det kallas bad, emedan wattnet är en bild af själens rening genom Jesu blod. Då i den första kristna församlingen äldre menniskor döptes, fordrades lefwande kunskap och sann tro, och då war med döpelsens sakrament den Helige Andes förnyelse förenad. Då i wår kyrka alla döpas såsom barn, så gifwes i döpelsens sakrament den Helige Andes nåd såsom ett frö eller utsäde till andeligt och ewigt lif, men till denna början behöfwes alltid widare den Helige Andes förnyelse, som måste följa på dopet och fortsättas genom hela lifstiden, och om icke denna förnyelse sker, är döpelsen af ingen nytta. Här talar aposteln om kristna, som äro Guds barn genom tron.
6 hwilken han rikligen utgöt öfwer oss genom Jesus Kristus, wår Frälsare, Hes. 36: 25. Joel 2: 28. Ap. G. 2: 33. Rom. 5: 5.
Kristus har åt oss förwäxlwat både syndernas förlåtelse och den Helige Andes pånyttfödande, helgande, saliggörande nåd, så att det är för hans skull och genom honom den Helige Ande blifwer utgjuten i menniskors hjertan. Döpelsenåden kan qwäfwas, hwilket merendels sker, men den går dock icke förlorad, utan i himmelen hos Gud är både barnaskapet och arfwedelen i behåll, så framt den döpte will såsom den förlorade sonen komma tillbaka, och emottaga den på nytt. Den som omwänder sig, och tror på Guds Son, blifwer en ny menniska och får igen den förspilda nåden samt blifwer på nytt Guds barn och himmelrikets arfwinge; den Helige Ande blifwer då på nytt fortfarande hans ledsagare och hugswalare.
7 på det att wi, rättfärdiggjorda genom hans nåd, skulle efter hoppet blifwa arfwingar titt ewigt lif. Rom. 8: 23 f.
Denna rättfärdighet genom nåden undfår menniskan genom tron på Guds Son. I dopet blifwer den wid löftets tillsägelse meddelad, men om den döpte icke genom nåden blifwer beståndande i fortfarande andelig lifsutweckling i sann och lefwande tro, så förspilles denna rättfärdighet. Den kan genom bättring och tro återwinnas, men fortfar icke hos den döpte längre än tron och det andeliga lifwet finnes i hjertat, och då en till åren kommen menniska går ur tiden utan denna tro och utan detta lif i Kristus, så har hon ingen nytta af sin döpelse, utan dör i synden och är förtappad. På denna rättfärdighet i Kristus beror de trognas hopp om det ewiga lifwets oförgängliga arfwedel, de äro arfwingar, derföre att de äro Guds barn.
8 Det är ett fast ord, och derom will jag att du gifwer en kraftig försäkran, på det att de som tro på Gud må winnlägga sig att öfwa goda gerningar. Sådant är godt och nyttigt för menniskorna.
På otaliga ställen inskärper aposteln huru nödwändigt det är, att de, som hafwa tron, beflita sig om goda gerningar och derigenom gifwa ett godt föredöme för andra. Så lyse edert ljus inför menniskorna, att de må se edra goda gerningar och prisa eder Fader, som är i himmelen, Matt. 5: 16.
9 Men undwik dåraktiga spörsmål och slägtregister och twister och strider om lagen; ty de äro onyttiga och fåfängliga.
Se 1 Tim. 1: 4.
1 Tim. 1: 4. 4: 7. 6: 20. 2 Tim. 2: 23. Tit. 1: 4.
10 Wisa från dig en partimenniska,
_591.jpg&oldid=348499){kind=link}