| Kristi mandom. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 2. | 595 |
Hela skapelsens ändamål är Guds ära och hans ewiga wälbehag. För hans skull är allting skapadt. Med Guds wishet i frälsningens rådslut i gudomen före werldens begynnelse stämde det öfwerens och höfdes honom att först göra Jesus, Menniskosonen, fullkomnad genom lidanden, och derigenom frälsa den fallna menniskan, så att han för enfödde Sonens skull och genom honom har fört och förer många barn till ewig härlighet. Äfwen i det gamla testamentet war det genom honom och för hans skull alla de blefwo frälste, som trodde på nådens löften. Den förste Adam hade blott behöft att blifwa fullkomnad genom ett lätt lydnadsprof, men Kristus, den siste Adam, måste för att blifwa wår salighetshöfding, wår frälsare, wår härförare, wårt hufwud, wår saliggörare, genomgå de allra swåraste lydnadsprof, lida för wåra synder samt betala en oändlig lösepenning, och derigenom blef han fullkomnad såsom wår öfwersteprest och konung. Till wår Herre och hufwud war han bestämd före werldens begynnelse, och han kunde såsom wårt hufwud och wår löftesmän icke blifwa fullkomnad på annat sätt, än att han fullbordade all rättfärdighet för oss och förwärfwade åt oss förlossning från syndens skuld, syndens wälde, syndens straff och slutligen från syndens inneboende, så att hela hans andeliga lekamen i honom undfår rättfärdiggörelse, fullkomliggörelse och härliggörelse. Se Rom. 8: 30.
11 Ty både den som helgar och de som blifwa helgade äro alla af en, hwarföre han ock icke skämmes att kalla dem bröder,
Kristus och alla troende äro alla af en, de äro af Gud skapade (Kristus är såsom menniska skapad); Adam och Adams slägt hafwa sin tillwaro genom skapelse af Gud. Men icke blott genom den naturliga skapelsen, utan genom ny skapelse i synnerhet, består sådan enhet emellan Kristus och de troende. Kristi uppståndelse war en ny skapelse, en ny födelse, en salighetsuppståndelse, hwarigenom alla troende ingå i ewig härlighet, hwilket är ett werk af Fadren genom enfödde Sonen; och med afseende på denna innerliga förening först i förnedringen och sedan i upphöjelsen, kallar Jesus de menniskor sina bröder, hwilka genom honom blifwa helgade.
12 sägande: ”Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, midt i församlingen skall jag prisa dig”, Ps. 22: 23, 26.
Den 22:dra psalmen är en profetia, i hwilken Messias talar genom David och förkunnar sin förnedring, sina lidanden, sin bön, samt evangelii predikan, på det en församling måtte uppstå som utgör hans brödraskap såsom Guds barn i honom, som är Guds enfödde Son. Då han i denna profetia, som här anföres, kallar dem sina bröder, som blifwa hans församling, så tillkännagifwer han dermed sin andeliga slägtskap med dem; ty de äro alla af en, d. ä. af Gud, v. 11. Kristus är Guds Son, och de som kommit till lif i Kristus, äro i honom födde af Gud. Joh. 1: 13. Blott i denna församling, som har Kristi Ande, blifwer Gud rätteligen prisad, ty blott de, som hafwa hans Ande, kunna tillbedja Gud i anda och sanning.
13 och åter: ”Jag skall sätta min förtröstan på honom”, och åter: ”Se, jag och de barn, som Gud har gifwit mig!” 2 Sam. 22: 3. Ef. 8: 17 f.
Se Es. 8: 17, 18. Äfwen med dessa profetior bewisar aposteln Kristi församlings blodsförwandtskap med honom, emedan Messias kallar alla troende sina barn, som Gud gifwit honom, såsom en lön derför att hans själ arbetat hafwer, se Es. 53: 10, 11, 12. Esaias med sina barn war en profetisk förebild af Kristus och hans andeliga barn. Se Ps. 110: 3. Joh. 1: 12.
14 Då nu barnen hafwa samma kött och blod, blef ock han desslikes deraf delaktig, på det att han genom döden skulle tillintetgöra den som hade döden i sitt wåld, det är djefwulen, Joh. 1: 14. 2 Kor. 15: 26, 54 f.
Till återlösningen war det nödwändigt, att Guds Son blef menniska och delaktig af samma natur, som Adams slägte, på det han måtte kunna försaka, frestas, lida och dö, och derigenom winna seger öfwer synden, döden och djefwulen. Skriften säger oss på många ställen, att menniskan af naturen är syndig och att hon genom synden är i djefwulens wåld, så länge hon icke blifwit befriad genom tron på Guds Son, se Ap. G. 26: 18. Ef. 2: 1, 2. Och Satans herrawälde sträcker sig icke blott till det närwarande lifwet, utan följer med i döden och förer de förtappade till den andra döden, som är ewig. I det Kristus öfwerwann synden och alla djefwulens frestelser och förskräckelser, och denna seger fullbordades genom Kristi död på korset, så blef Jesu försoningsdöd en dom öfwer denna werldens furste. Genom Jesu död har djefwulen förlorat sin rätt till den syndiga menniskan, han kan nu icke åberopa sig, att Gud för sin rättfärdighets skull icke kan förlåta synden, ty Kristus är försoningen för wåra synder. Satan kan icke heller genom synden hålla menniskan i fångenskap, träldom och dödsfruktan, så snart hon blifwer ett Guds barn genom Kristus, och han kan icke winna såsom anklagare emot de troende, ty de hafwa en förswarare hos Fadren. 1 Joh. 2: 1. Satan kan icke heller behålla de utkorade i döden och domen, ty Kristus har öfwerwunnit döden och sjelf utstått dödsdomen för alla. Genom Kristi härliga magt undfå de benådade i uppståndelsen en förklarad lekamen, hwarigenom de äro för ewigt från döden befriade.
15 och på det att han skulle göra alla dem fria, som hela sitt lif igenom af fruktan för döden måste wara trälar; Rom. 8: 15.
Från fruktan för död och dom blifwa Guds barn frigjorda; och icke af fruktan, utan af kärlek wilja de lyda Jesu bud och wandra i sanningen, se Joh. 14: 21. Kärleken utdrifwer räddhågan. 1 Joh. 4: 18.
_599.jpg&oldid=348522){kind=link}