| Warning mot förhärdelse. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 3. | 597 |
genom Sonen skulle warda förkunnadt, 5 Mos. 18: 15, 18, och häruti war Moses en trogen tjenare.
6 men Kristus såsom Son öfwer hans hus; och hans hus äro wi, om wi annars hålla hoppets frimodighet och berömmelse fast intill änden. 2 Kor. 3: 16. 1 Tim. 3: 15. Matt. 24: 13.
Kristus såsom Guds Son har genom hela medlarekallet så wäl i det gamla som i det nya testamentet bewisat sig trogen, så att han äfwen derigenom står oändligt upphöjd öfwer Moses, emedan Kristus är Son och Moses war blott tjenare. Det hus, som uppbygges genom enfödde Sonen, är den församling af troende, som han frälst och frälsar, samlar och förer till den ewiga härligheten, om hwilken skriften säger: Se, Guds tabernakel bland menniskorna. Till detta Guds hus, till Guds saliga husfolk höra wi, om wi hafwa Kristi Ande och blifwa faste i tron intill änden. Tron innebär förtröstan och ett saligt hopp äfwen under pröfningar och lidanden.
7 Derföre, såsom den Helige Ande säger: ”I dag, om I hören hans röst, Ps. 95: 8 f.
8 så förhärden icke edra hjertan, såsom wid förbittringen[1] på frestelsedagen i öknen. 2 Mos. 17: 1 f. 4 Mos. 14: 22 f. 20: 13. 5 Mos. 33: 8.
Derföre, emedan wi hafwa en sådan medlare och öfwersteprest, som är så trogen och trofast, är det också nödwändigt, att wi se till, att ingen affaller från lefwande Guden. Samma warning, som den Helige Ande gaf i gamla förbundet, Ps. 95: 7, 8, gäller ännu och har nu en förökad kraft, ty den som förhärdar sig emot evangelium, försyndar sig swårare, än de som förhärdade sina hjertan wid Meriba, på frestelsedagen, se 2 Mos. 17: 2, 7. Meriba betyder förbitttingsställe, och detta namn är ett wittnesbörd om Israeliternas hårdhet och motstånd emot Moses och emot Gud sjelf.
9 hwarest edra fäder frestade mig; de pröfwade mig och sågo mina werk i fyratio år,
Icke blott wid Meriba, utan på andra ställen frestade Israeliterna Herren Gud och liksom stälde honom på prof, huru långt hans godhet och tålamod sträckte sig, fastän de sågo hans stora under i fyratio år under wandringen i öknen.
10 hwarföre jag wardt förtörnad på det slägtet och sade: Alltid fara de wilse med sitt hjerta; men de kände icke mina wägar,
Fastän Gud uppenbarade sin wrede öfwer detta folks affall wid många tillfällen, wille de likwäl icke akta på hans wägar och lyda hans ord.
11 såsom jag ock swor i min wrede: de skola icke inkomma i min hwila”.
Genom olydnaden ådrogo de sig Guds wrede och bestämda dom, att de icke skulle få komma in i Kanaans land, som war den timliga ro, i hwilken de skulle få hwila efter wandringen, och denna hwila afbildade den himmelska sabbatshwila, som är utlofwad åt Guds folk.
12 Sen till, mina bröder, att icke tilläfwentyrs hos någon bland eder finnes ett ondt otroshjerta, så att han affaller från den lefwande Guden, Ebr. 12: 15.
De Israeliter, som afföllo från Gud och för sin otros och olydnads skull föllo så, att de icke fingo inkomma i Kanaans land, böra lända oss till warning, på det wi icke med ett ondt och otroget hjerta affalla från Kristus, som är den uppenbarade lefwande Guden, och gå miste om arfwedelen i himmelen.
13 utan förmanen hwarandra alla dagar, så länge det heter ”i dag”, på det att ingen af eder må warda förhärdad genom syndens bedrägeri;
Kristna böra icke blott förehålla sig sjelfwa denna förmaning, utan också förmana och uppmuntra hwarandra till tro och trofasthet mot den trofaste medlaren, och detta bör ske hwarje dag, ty hela nådens tid består af ett beständigt: i dag, och så länge det ännu heter i dag, är nådens dörr för syndare öppen; och de som wandra på nådens wäg, böra hwarje dag så kämpa, waka och bedja, som om det wore lifstidens sista dag. — Synden är förförande, den förblindar förståndet, och den förhärdar hjertat.
14 ty wi hafwa blifwit delaktiga af Kristus, om wi annars hålla wår första tillförsigt fast intill änden.
Delaktigheten i Kristus, wår andel i hans lif och hans arf, beror derpå, att wi behålla wår tillförsigt fast intill änden.
15 När det säges: ”I dag, om I hören hans röst, så förhärden icke edra hjertan, såsom wid förbittringen”,
Så länge det heter i dag, så länge nådens tid warar, är det nödwändigt att gifwa akt på Guds ords röst, Guds Andes nådewerkningar, samwetets warningar, Herrens skickelser, och icke förhärda hjertat, såsom Israels folk, v. 8.
16 hwilka woro då de som, när de hade hört, dock wäckte förbittringen? War det icke alla de som hade utgått från Egypten under Moses?
17 Och på hwilka war det han wardt förtörnad i fyratio år? War det icke på dem som hade syndat, hwilkas kroppar föllo i öknen?
18 Och hwilka angick det som han swor, att de icke skulle inkomma i hans hwila, om icke dem som hade warit ohörsamma?
- ↑ Se 2 Mos. 17: 2. 4 Mos. 20: 13.
_601.jpg&oldid=348528){kind=link}