| 602 | Faran af affall. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 6. |
meddelades den Helige Andes gåfwa på ett underbart, synligt sätt bland de första kristna. Ap. G. 8: 17, 18. De dödas uppståndelse och den ewiga domen eller ewighetsdomen hörde äfwen till kristendomens första grundläror.
4 Ty dem som en gång hafwa blifwit upplysta och smakat den himmelska gåfwan och blifwit delaktiga af den Helige Ande Matt. 12: 31, 45. 1 Joh. 5: 16. Ebr. 10: 26, 29.
5 och smakat det goda Guds ord och den tillkommande werldens krafter,
6 men sedan hafwa affallit, dem är det omöjligt att åter förnya till bättring, då de för sig på nytt korsfästa och bespotta Guds Son. 2 Petr. 2: 20.
Här wisar aposteln, hwarföre det är nödwändigt att framlägga de sanningar, som leda till fullkomligheten, v. 1, emedan det med beständig framställning af blotta begynnelsegrunderna ändå icke är möjligt att återföra till bättring sådana affälliga, som här omtalas, och emedan dessa högre sanningar äro nödwändiga för att befrämja tillwäxten i nåden, på det sådant affall icke måtte ske; ty der ingen tillwäxt är, der är aftyning och återgång till andelig död. Upplysningen nämnes här först: sjelfwa dopet kallades hos de första kristna upplysningens bad, såwäl som den nya födelsens bad, emedan ljus och lif äro i Andens gåfwa förenade. I den heliga nattwarden få de troende äfwen lekamligen smaka den himmelska gåfwan, men här menas den inre djupare erfarenheten af evangelii kraft och Jesu närwarelse med nådens och sanningens fullhet. Bland de första kristna war den Helige Ande werksam äfwen med underbara gåfwor, såsom gåfwan att göra sjuka helbregda, att tala med tungomål m. m. Smakandet af det goda Guds ord och den tillkommande werldens krafter (v. 5) syftar på en högre andelig erfarenhet.
Då sådana erfarna kristna affalla ifrån Kristus, så förklara de dermed, att de icke tro på honom såsom Guds Son, werldens frälsare; de göra honom då till en bedragare och instämma således i korsfästelseropet, de bespotta och försmäda honom, och detta är en ny korsfästelse. De, som göra ett sådant affall, kunna icke förnyas till bättring, ty på dem har Guds ord förlorat sin saliggörande kraft, deras hjertan äro tillslutna för Guds Ande, så att de icke ännu en gång kunna öppnas. Men då aposteln säger: dem är det omöjligt att åter förnya till bättring (eller sinnesändring), så är detta ett kraftigt trösteord för bekymrade själar, som frukta att de äro sådane affällige, att de icke kunna frälsas; ty just deras bekymmer är ett bewis, att de icke gjort ett sådant fall. Sådant bekymmer är ett bewis, att Guds Ande hos dem werkar, men detta wore icke möjligt, om de hörde till sådana bespottande affällingar, som aposteln här omtalar.
7 Ty den jord, som har druckit det regn, som ofta faller derpå, och som framalstrar tjenliga wäxter åt dem, för hwilkas skull hon ock brukas, blir delaktig af wälsignelse från Gud;
8 men bär hon törnen och tistlar, är hon oduglig och nära förbannelse, och hennes slut blifwer att brännas.
Aposteln upplyser föregående ord genom en lärorik liknelse. Likasom samma regn och samma solljus frambringar olika wäxter på olika jordmån, så framkomma olika frukter af Guds ord i olika menniskohjertan; det åstadkommer omwändelse och salighet, eller ock förhärdelse och förtappelse. Då Guds ords utsäde faller i god jord och bär god frukt, så undfår hwarje sådant hjerta ytterligare wälsignelse af Herren, men då detta utsäde faller i sådan jord, som bär törne och tistel, nemligen affall och bespottelse, v. 6, så följer deraf förbannelse eller förkastelse ifrån Herren. Törne och tistel äro på marken fortfarande tecken till den förbannelse, som Gud efter syndafallet uttalade öfwer jorden, se 1 Mos. 3: 18. Apostelns liknelse syftat på Es. 5: 2–25. Men förbränningen af en sådan ofruktbar jord har till ändamål att utrota tistel och törne och om möjligt göra jorden fruktbärande. En sådan werkan följer stundom på de straffdomar, som Gud låter öfwergå de ogudaktiga här i tiden. Om detta ställe, se kap. 10: 26—29. Matt. 13: 41, 42.
9 Men wi tillförse oss om eder, I äskade, hwad bättre är och till frälsning hörer, om wi ock så tala.
Här tillägger aposteln för de upprigtiga och samwetsömma själarna en ljuflig hugswalelse, hemtad från Guds ewiga rättfärdighet och kärlek, och han lärer oss härmed, att alla warningar, som kristna gifwa åt hwarandra inbördes, och allt hwad man talar och gör, måste ske i kärleken — och kärleken hoppas allting.
10 Ty Gud är icke orättwis, så att han skulle förgäta edert werk och den kärlek I hafwen wisat hans namn, då I tjenaden de heliga och ännu tjenen dem. Matt. 10: 42. 25: 40. Mark. 9: 41. Joh. 13: 20.
Allt hwad Gud gör mot sina troende barn är idel nåd, men i afseende på Kristi förtjenst är det rättwisa, se 1 Joh. 1: 9. De troendes gerningar och arbete i kärleken äro frukter af Kristi Ande i dem, det är Kristi werk; och Gud skulle wara orättwis mot sin Son, om han glömde dessa gerningar, som wittna om Kristi Ande, se Rom. 8: 9, 13, 14. Här bewisas också på ett tröstande sätt, att då de troende tjena Guds församling, så är det ett arbete för hans namns skull, och det har med sig en nådelön för Kristi skull.
11 Men wi önska, att hwar och en af eder må wisa samma ifwer för hoppets fullwisshet intill änden,
12 så att I icke blifwen tröga, utan
_606.jpg&oldid=348543){kind=link}