| 622 | Förmaningar. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 12. |
denne till det som är nyttigt, på det att wi måtte få del af hans helighet
I några få dagar, egentligen för några m. m., nemligen för att bilda oss för några få jordiska lefnadsdagar, hafwa de lekamliga föräldrarne agat oss, efter som dem syntes wara behöfligt. Denna menskliga aga kunde af många orsaker wara felaktig, men den himmelske Fadren kan aldrig misstaga sig i medlen eller i sättet att aga de andeliga barnen, utan gör det alltid så, att det är nyttigt till deras sanna wälfärd och bidrager till deras helgelse i sanningen, Joh. 17: 19, och att de må blifwa allt innerligare införlifwade med honom och delaktige af hans natur. Se 2 Petr. 1: 4.
11 Och all aga synes för tillfället icke wara till glädje utan till sorg, men sedermera bär han rättfärdighetens fridsfrukt för dem som genom henne blifwit öfwade.
Fastän ingen aga är ljuflig och fröjdefull, utan åtföljd af sorg, så länge den räcker, så wälsignas dock lidandet med en fridsam frukt af den rättfärdighet, som själen eger i Kristus. Det ät genom föreningen med honom, och i hans kraft Guds barn kunna tåligt och undergifwet lida, och den frid och fröjd och wälsignelse, som genom lidandet hos dem werkas, är således en frukt af hans rättfärdighet, se Rom. kap. 5.
12 ”Stärken derföre edra slappa händer och magtlösa knän”, Es. 35: 3.
13 och ”Gån i räta spår med edra fötter”, att det som haltar icke må blifwa förwridet, utan fastmer blifwa helbregda. Ords. 4: 26.
Derföre att agan och pröfningarne hafwa ett så högt och saligt ändamål, så uppmuntren eder sjelfwa och edra bröder till ståndaktigt tålamod och till sann förtröstan, upplyften ifrigare de trötta händerna till bön och wandren i Herrens kraft med fasta steg på rättfärdighetens wäg, utan haltande, utan något försök att på en gång kunna wara Guds barn och syndens trälar, och utan att wilja jemka mellan Gud och werlden. Och är någon sålunda ofärdig eller haltande, måtte han då blifwa helbregdagjord! Till sådan helbregdagörelse, till befrielse från werldsligt sinne o. s. w., är också agan ett werksamt medel i Herrens hand.
14 Faren efter frid med alla och efter helgelsen, utan hwilken ingen skall se Herren, Matt. 5: 9. Rom. 12: 18. 2 Tim. 2: 22.
Om den rätta fridsamheten, se Matt. 5: 9. Rom. 14: 19. Frid med Kristi fiender är icke möjlig för de kristna, ty dessa fiender låta dem icke wara i frid, men fridens barn skola äfwen bemöta fienderna med mildt och fridsamt sinne och så widt som möjligt bemöda sig om, att med dem hafwa frid och sämja. Emot felande eller olika tänkande bröder böra de kristna hysa och utöfwa fördragsamhet och kärlek, och med ödmjukhet och ömhet söka upprätta alla stapplande. Helgelse kan ingen ernå, utan så framt han will fara efter frid med alla. Men för att en gång kunna komma till Guds åskådande är helgelsen nödwändig, såsom en frukt af rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus. Föreningen med Kristus och Kristi Andes inneboende, Rom. kap. 8, måste nödwändigt werka till fortfarande rening från synden och tillwäxt i nåden, och detta är helgelse och förnyelse. Se 1 Joh. 3: 2, 3. 2 Kor. 7: 1.
15 och sen till, att ingen försummar Guds nåd, att ingen bitter rot må skjuta upp och göra något hinder, och de många, genom henne besmittas, 5 Mos. 29: 18. 2 Kor. 6: 1. Ebr. 3: 12.
16 att ingen är en horkarl eller en oandelig, såsom Esau, hwilken för en enda måltid bortsålde sin förstfödslorätt. 1 Mos. 25: 31 f.
17 Ty I weten, att han ock, då han sedermera wille ärfwa wälsignelsen, wardt tillbakawisad, ty han fann icke rum till sinnesändring, fastän han med tårar sökte derefter. 1 Mos. 27: 30 f.
Han kunde icke, oaktadt tårar, förmå sin fader att ändra sitt sinne och återgifwa honom förstfödslorättens wälsignelse. Till helgelsen är det nödwändigt, att icke försumma nåden. — För de oomwända är det nödwändigt, att icke försumma den förekommande, dragande, kallande, wäckande och pånyttfödande nåden. — Hwarje sann kristen måste tillse, att ingen syndig tanke eller begärelse får rotfästa sig eller i hjertat uppwäxa såsom en bitter rot; och de kristna sinsemellan måste tillse, att ingen ibland dem affaller ifrån Herren genom någon falskhet och synd, som i början håller sig gömd såsom en i jorden förborgad rot af en gammal ogräsplanta. De, som låta någon bitterhetsrot uppwäxa, skola warnas, men om all warning är förgäfwes, böra de från församlingen afsöndras och uteslutas, så att den bittra roten icke widare må wäxa ibland de kristna och äfwen besmitta andra med syndens gift. Esau, som war Isaks förstfödde och wäl wisste, hwilken stor förmån och wälsignelse war förenad med förstfödslorätten i det löfte, hwarigenom Isak blef gifwen åt Abraham, föraktade denna förstfödslorätt med dess wälsignelse, och derigenom föraktade han äfwen löftet om Messias. För en enda måltid sålde han förstfödslorätten och wälsignelsen; han kallas derföre horkarl och oandelig, såsom en träffande bild af alla de menniskor, som älska wällust mer än Gud. 2 Tim. 3: 4. Här är en wigtig warning för alla kristna, att wara på sin wakt emot allt sådant förakt för Guds nåd. För Esau war det nu för sent. Förstfödslorätten och den wälsignelse, som han hade förspilt, kunde han icke mera återfå, den war borta för alltid. De förspilda andeliga wälsignelserna kunna de förtappade icke återfå, sedan nådens tid är förbi, fastän hos dem är gråt och tandagnisslan. Wäl war det ännu möjligt för Esau att blifwa salig, om han wille omwända sig till Herren och anamma nåden, men förstfödslorätten war för alltid förlorad.
18 Ty I hafwen icke kommit till det
_626.jpg&oldid=348602){kind=link}