| 624 | Förmaningar. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 12, 13. |
icke kunde undfly, då de wisade från sig den som talade på jorden, mycket mindre wi, om wi wända oss från den som talar från himmelen.
Det medförde ett strängt straff, då någon icke wille lyda Moses, genom hwilken Gud talade i det gamla testamentet, och ingen, som wägrade lydnad, kunde undfly straffet. Men i nya testamentet är Jesus sjelf den medlare, genom hwilken Gud talar, och ju högre den är som talar, desto större synd är det att icke wilja höra, tro och lyda, och desto större blifwer straffet för denna synd, och så mycket omöjligare att undfly detta straff. Otro och olydnad emot Jesu Kristi evangelium är en mångdubbelt större och straffwärdare synd, än alla öfwerträdelser emot Herrens lag. Genom evangelium talat Herren från himmelen till oss och kallar oss till omwändelse, tro, barnaskap och ewig härlighet; och saliga äro de som höra Guds ord och gömma det. Men den som icke tror Sonen skall icke få se lif, utan Guds wrede förblifwer öfwer honom.
26 Och hans röst kom då jorden att bäfwa, men nu har han lofwat och sagt: ”Ännu en gång skall jag skaka icke allenast jorden, utan äfwen himmelen”. Hagg. 2: 7.
Af Herrens röst på Sinai bäfwade jorden, 2 Mos. 19: 18, men oändligt högre och förskräckligare blifwer Guds uppenbarelse genom Jesu Kristi andra tillkommelse i härlighet och majestät, då både jordens och himmelens krafter skola bäfwa. Derom talade Herrens löfte genom profeten, Hagg. 2: 7, och hwad han har talat, det gäller ännu, det är ett tal, som fortfar i oförgänglig kraft. Då denna profetia går i fullbordan, fröjda sig de, som wänta på Herren Jesus, men om de andra gäller hans ord att menniskor skola uppgifwa anden af förskräckelse, Luk. 21: 26. 2 Petr. 3: 12. Upp. kap. 6.
27 Och detta ”ännu en gång” tillkännagifwer förwandlingen af de ting, hwilka bäfwa, såsom de der äro skapade, på det att de ting, som icke bäfwa, må förblifwa. Matt. 24: 35. 2 Petr. 3: 10.
Det ordet: ännu en gång, som står i denna profetia, wisar tydligt, att den närwarande synliga skapelsen icke skall fortfara för ewigt; och just den omständigheten, att den är underkastad bäfwande, skakningar och förändringar, är ett bewis, att denna werlden är förgänglig; den skall förgås, och efter Guds löfte wänta wi nya himlar och en ny jord, i hwilka rättfärdighet bor. 2 Petr. 3: 13. Det gamla testamentets tabernakel ersattes i Salomos, fridskonungens tid, af ett fast och praktfullt tempel; denna närwarande skapelse, i hwilken Guds Son sjelf är medlaren och öfwerstepresten, skall förwandlas och gifwa wika för en fast, oförgänglig och ewig helgedom, om hwilken skriften säger: Se, Guds tabernakel bland menniskorna. Upp. 21: 3. 2 Kor. 3: 11.
28 Låtom oss derföre, då wi få ett rike, som icke kan bäfwa, wara tacksamma, så att wi tjena Gud, honom till behag, med helig fruktan och räddhåga.
29 Ty wår Gud är en förtärande eld. 5 Mos. 4: 24. 9: 3.
Då wi i Kristus hafwa wårt borgerskap i detta ewiga och oförgängliga rike, så låtom oss med tacksamhet taga wara på den nåd som är oss gifwen genom honom, på det wi i tron må tjena honom och täckes honom med helig fruktan och räddhåga, ty wår Gud, som redan på Sinai uppenbarade sig i eldslågor, skall slutligen uppenbara sig såsom en förtärande helig wredeseld öfwer alla obotfärdiga, hwilka wändt sig från honom, som nu talar från himmelen, v. 25. Kärlek och tacksamhet för hans oändeliga barmhertighet, wördnad för hans heliga majestät, kärlekens räddhåga att bedröfwa hans Helige Ande och fruktan för den förskräckliga domen och fördömelsen böra i förening drifwa oss att genom den nåd, oss gifwen är, wara faste i tron och tjena Gud, honom till behag, se Rom. 12: 1. Wilja wi behaga honom, så kunna wi icke behaga werlden. Att aposteln säger: Wår Gud, wisar oss att det nya testamentets Gud, uppenbarad i Kristus, såsom den ewiga kärleken, är icke en Gud, som kan saliggöra dem, som förkasta frälsningen i Kristus. Nej! de, som icke anamma nåden, hafwa sina synder i behåll, och synden förer domen med sig. Sjelfwa den ewiga kärleken blifwer till slut för alla motståndare en förtärande nitälskan.
13 Kapitlet.
Förmaningar till kristligt lefwerne, särskillt till aktning och lydnad mot lärare, helsningar.Brödrakärleken förblifwe! Rom. 12: 10. 1 Petr. 1: 22. 3: 8. 4: 8.
2 Förgäten icke gästwänligheten; ty genom den hafwa några, utan att weta det, fått änglar till gäster. 1 Mos. 18: 1 f. Rom. 12: 13. 1 Petr. 4: 9.
Om föreningen mellan Kristus och församlingen är i det föregående skrifwet, och nu slutar aposteln det härliga brefwet med kraftiga förmaningar till broderlig kärlek och till den sanna kärlekens utöfning i åtskilliga lefnadsförhållanden. Gästwänlighet är en af denna kärlekens pligter. Då aposteln säger: förgäten icke, så ligger deruti en påminnelse derom, huru benägna wi äro att glömma den rätta utöfningen af Kristi kärlek, och detta ordet: förgäten icke, behöfwer förnyas och genom den Helige Andes beständiga påminnelse uttalas i wåra hjertan. Ju mera wi gifwa akt på hans röst, desto mera lefwande skall detta ordet blifwa för oss. Abraham och Lot fingo emottaga änglar till gäster, 1 Mos. 18: 1–19; kap. 19. Icke blott änglar, utan Herren Jesus sjelf kunna wi få till gäst, om wi af kärlek till honom wilja emottaga dem, som äro hans lemmar och som han kallat sina bröder, se Matt. 25: 35–40.
_628.jpg&oldid=348608){kind=link}