| 632 | Kristus en hörnsten. | Petri Första Bref. | Kap. 2. |
mjölk. För de nyfödda andeliga barnen är evangelium den sunda andeliga näring, som de böra åstunda, hwaremot de böra afhålla sig ifrån tomt tal och dömande om andra, som alltid urartar till förtal. Af Guds lefwande ord, kap. 1: 23, upptändes det andeliga lifwet, och genom samma ord behöfwa de pånyttfödda att dagligen näras och hemta själaföda och derigenom tillwäxa i nåden. (V. 3) Att Herren är god, får man erfara och smaka i hans ord; och de andetiga barnen, som hafwa smakat nådens ljuflighet genom ordet, åstunda den och kunna icke wara den förutan, likasom späda barn hafwa åstundan efter modersmjölken, se Rom. 8: 9. (V. 4, 5) Till Herren Jesus hänwisas de andeliga barnen, såsom till den lifsgrund, som gifwit dem det sanna lifwet och widmagthåller detta lif genom sitt ord och låter dem erfara, att han är god, v. 3. Han är den grund eller den lefwande sten, på hwilken de troende uppbyggas såsom lefwande stenar till ett andeligt tempel, till en Guds boning, Se 2 Kor. 3: 11–16. Ef. 2: 20–22. De, som genom tron äro förenade med Herren Jesus, stå i en så innerlig gemenskap med honom, som grenarne med stammen, Joh. kap. 15, lemmarne med kroppen, 2 Kor. 6: 15. Ef. 4: 15, 16, och såsom stenar, som hwila på sin grundwal och utgöra en enda byggnad. Men Herren Jesu andeliga lemmar liknas icke blott wid ett andeligt hus, utan de äro tillika ett presterskap, som är åt honom inwigdt och af honom helgas. De skola derföre presterligt frambringa dagliga offer, offra sig sjelfwa samt allt hwad han har gifwit dem, Rom. 12: 1, och offra bön och åkallan, förbön, lof och tacksägelse. 1 Tim. 2: 1. Upp. 8: 1–3. ”Kristus är öfwerstepresten, af Gud sjelf smord, som ock har offrat sin egen kropp för oss, hwilket är det högsta prestembetet; derefter har han bedit för oss på korset; för det tredje har han ock förkunnat evangelium och lärt alla menniskor att känna Gud och sig. Dessa tre embeten har han ock gifwit oss alla; derföre att han är en prest, och wi äro hans bröder, hafwa alla kristna magt och befallning att predika, att framträda för Gud och offra sig sjelfwa åt Gud. Och trots att någon företager sig att predika Guds ord, utan att han är en prest och andelig” L.
6 Derföre heter det ock i skriften: ”Se, jag lägger i Sion en utwald, dyrbar hörnsten, och den som tror på honom skall icke komma på skam”. Es. 28: 16.
Denna utwalda, dyrbara hörnsten, som af menniskor är förkastad, v. 4, förkastad af judarna och förkastad af oräkneliga, som kallas kristna, är dock den enda salighetsgrunden; den som tror på honom, skall icke komma på skam. Han är en fast och pålitlig salighetsgrund, men hwar och en, som icke tror på honom, har ingen salighet att wänta. Hörnsten betyder en fast grundsten, som bär byggnaden, se Rom. 9: 33.
7 För eder således, som tron, är han dyrbar, men för dem som icke tro ”har den sten, som byggningsmännen förkastade, blifwit en hörnsten” Ps. 118: 22.
8 och ”en stötesten och en förargelseklippa”, för dem som icke tro ordet, utan stöta sig derpå; hwartill de ock äro bestämda. Es. 8: 14.
Judarne woro de byggningsmän, som först bortkastade denna hörnsten, och genom otro förkastas han ännu af många. Äfwen för dessa och just för dessa har han blifwit till en hörnsten på annat sätt, en hörnsten, på hwilken de stöta sig, och taga en ewig själaskada. De stöta sig på Kristus och förderfwas genom ohörsamhet mot evangelium; och detta stötande, den själaskada, som en menniska tager genom sin uppresning, sin ohörsamhet mot evangelium, och hwilken slutar med fördömelse, är ett af Gud sjelf bestämdt straff för hennes otro. Till ett sådant straff äro alla otrogna bestämda. Deras dom derföre, att de förkasta Kristus, blifwer wida större, än den eljest skulle hafwa blifwit. Luk. 10: 13–15. Ja, redan här i tiden lider en menniska stor skada genom otron; hjertat blifwer hårdare, samwetet förmörkas, fridlöshet och oro uppfylla själen, och denna oro drifwer då allt djupare ned i fåfängligheten och synden.
9 Men I ären ett utwaldt slägte, ett konungsligt presterskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, på det att I skolen förkunna hans dygder, som har kallat eder från mörker till sitt underbara ljus, 2 Mos. 19: 5 f. 5 Mos. 7: 6. Es. 62: 12.
10 I som tillförene ”icke woren ett folk, men nu ären ett Guds folk”, I som icke haden fått barmhertighet, men nu hafwen fått barmhertighet. Os. 1: 10. 2: 23.
De som förkasta Kristus, i det de stöta sig på ordet, förkasta sig sjelfwa och blifwa derföre af Gud förkastade; men I, som hafwen tro på Guds Son, ären ett utwaldt slägte; just genom denna tro på honom hören I till de utwalda. De som tillhöra Kristus, äro ett heligt presterskap, v. 5, som presterligt skall tjena Herren; och här kallas de ett konungsligt presterskap, ty de hafwa stor andelig magt och äro bestämde att regera med Kristus ewinnerligen. Upp. 20: 4; kap. 22: 5. De äro afsöndrade eller afskilde från werlden, från synden och det gamla wäsendet och inwigda åt Herren, de äro i Kristus, och derigenom ett heligt folk och Guds egendomsfolk, just derföre att Guds Son har gifwit sig åt dem och de hafwa genom nåden gifwit sig åt honom. Från syndens och den andeliga blindhetens mörker till hans Andes ljus äro de kallade, och det är hans Ande sjelf, som kallat och upplyst dem. I detta ljus skola de också kungöra med ord och lefwerne hans outsägliga nåd, hans rättfärdighets och härlighets rikedomar; ty ordet dygder betyder här hela Guds underbara, frälsande magt och nåd. Detta skola de bära ut och förkunna, den ene för den andre. Guds folk äro de, som äro födda af Gud genom sanningens ord, kap. 1: 23. Joh. 1: 12, 13, och de hafwa fått barmhertighet. Barmhertighet på domedag får ingen annan än
_636.jpg&oldid=348632){kind=link}