| 638 | Förmaningar. | Petri Första Bref. | Kap. 4. |
de frestelser och syndiga begärelser, som widlåda de troende, se Ebr. 12: 1. Ps. 119: 67, 71. 2 Kor. 11: 32. Sålunda blifwer lidandet för en kristen ett kors, och på detta kors skall den gamla menniskan fortfarande dödas genom kraften af Kristi kors, se Ef. 4: 22. Gal. 5: 24, 25. Eftersom lidandet har för hwarje kristen ett så högt och wigtigt ändamål, böra de wäpna sig med Kristi sinne och lida med tålamod och förtröstan.
3 Ty det är nog att under den förlidna tiden hafwa gjort hedningarnes wilja och wandrat i utswäfningar, lustar, dryckenskap, gillen, dryckeslag och syndig afgudadyrkan, Rom. 13: 13. Ef. 4: 17.
4 hwarföre de ock förundra sig och smäda, när I icke löpen med till samma liderlighetens pöl.
5 Men de skola göra räkenskap för den som är redo att döma lefwande och döda. Joh. 5: 25. Ap. G. 10: 42.
Det är nog, ja det är redan allt för mycket att den förslutna tiden är tillbragt i werldens fåfänglighet och syndens lustar, och detta måste alldeles upphöra, så snart menniskan blifwer en kristen, och den delen af lifstiden, som ännu återstår, v. 2, måste framlefwas efter Guds wilja. Aposteln wisar här tydligt, att de, som lefwa i sådana synder, som här uppräknas eller i andra synder, de lefwa efter hedningarnes wilja, på hedningawis, och äro således till sitt wäsende egentliga hedningar, äfwen om de på den tiden kallades Judar, eller om de i wår tid kallas kristna. Icke benämningen eller ens bekännelsen, utan tänkesättet, wäsendet och lefwernet wisar, hwad menniskan egentligen och i sitt innersta är: är hon hedning i sitt lefwerne och i sitt tal, så är hon också hedning i sitt hjerta. Den, som kommer till tron på Kristus och således blifwer en rätt kristen, kan icke fortfara att i sitt tal och i sitt lefwerne wara hedning. (V. 4) För dem, som icke äro kristna, för werldens barn, synes det besynnerligt, ja, dåraktigt, att I icke wiljen längre löpa med dem uti samma syndens orenlighet, och derföre förargas de och försmäda alla, som skilja sig ifrån dem. En wanlig anklagelse och ett beständigt stickord mot dem, som öfwergifwa werldens och syndens wäsende, är detta, att de wilja wara helige och bättre än andra. (V. 5) Detta smädande warar icke länge, domaren är för dörren.
6 Ty derföre har evangelium blifwit predikadt äfwen för de döda, att de wäl måtte i likhet med menniskor dömas till köttet, men i likhet med Gud lefwa till Anden.
Gud skall döma lefwande och döda, men det är i synnerhet deras förhållande till Herrens ord, hwarpå det beror, huru domen skall utfalla. För de lefwande predikas evangelium, och om de tro, blifwa de frälste, men om de icke wilja tro, blifwa de förtappade. För de döda har evangelium blifwit predikadt, medan de lefde, eller hafwa de på något sätt genom Herrens underbara skickelser och nådesinrättningar fått efter döden lära känna den af Gud uppenbarade salighetswägen, såsom wi kunna hoppas om hedningarne, och alla sådana menniskor, som aldrig här i tiden haft något tillfälle att höra salighetens ord. Hafwa de trott, så äro de frälste genom tron; hafwa de deremot framhärdat i obotfärdighet och otro, så hafwa de dermed ådragit sig fördömelsedomen. Ändamålet med evangelii predikan är att menniskan derigenom skall lefwa till anden i likhet med Gud och lefwa ewinnerligen, men till detta nya lif födes ingen på annat sätt än att den gamla menniskan måste dö; lagens dom måste gå öfwer synden, så att menniskan erkänner sig wara syndig och för syndens skull wärd att för ewigt fördömas, såsom alla menniskor äro af naturen köttslige och derföre wredens barn. Då menniskan låter lagens dom gå öfwer sig och gifwer Guds lag rätt, men anammar evangelium och flyr till nådastolen, så sker den nya födelsen genom den helige andes nåd, och för alla, både lefwande och döda, har detta evangelium blifwit förkunnadt och frälsningsnåden åt dem tillbjuden, innan Herren Kristus kommer till att döma lefwande och döda.
7 Men alltings slut är nära. Waren derföre tuktiga och nyktra till att bedja, 2 Petr. 3: 9 f. 1 Joh. 2: 18.
Alltings slut, nemligen Herrens tillkommelse till att döma lefwande och döda, v. 5, är nära, derföre böra alla kristna icke blott lekamligen, utan också andeligen wara rätt tuktiga och nyktra till att bedja, se 1 Tess. 5: 8. Till denna tukt och nykterhet är nödwändigt, att icke blott undfly allt öfwerflöd i mat och dryck, sinliga njutningar och förströelsen, fåfängliga tankar och ängsliga omsorger, utan också att emottaga olja för troslampan och hafwa lampan brinnande, ty den rätta andeliga tukten och nykterheten kan icke finnas utan fortfarande upplysning af Herrens Ande, och dertill behöfwes ett flitigt bruk af Guds ord under waksamhet och bön.
8 och framför allt hafwen en innerlig kärlek till hwarandra; ty ”Kärleken skall öfwerskyla en myckenhet af synder”; Ords. 10: 12.
Kärleken till nästan står i omedelbar förening med nykterheten, waksamheten och bönen och är förenad med tron, likasom lågan med elden. Låter man kärleken förkolna så slocknar äfwen tron. Äfwen synder och öfwerträdelser hos wår nästa göra det icke tillåtligt för oss, att emot wår nästa wara kärlekslöse. Men att öfwerskyla synden betyder ingalunda, att man skall förswara det onda. ”Öfwerskylandet är sagdt i förhållande till nästan, icke i förhållande till Gud. Synden skall inför Gud ingen öfwerskyla, utom tron. Men min kärlek skyler min nästas synd; och liksom Gud skyler min synd med sin kärlek, när jag tror, så skall jag ock skyla min nästas synd.” L.
9 Waren gästfria mot hwarandra utan knot
_642.jpg&oldid=348650){kind=link}