| Förmaningar. | Petri Andra Bref. | Kap. 1. | 643 |
natur, undkomma det i werlden genom lusta rådande förderfwet. Joh. 1: 12. Rom. 8: 15. 2 Kor. 3: 18. 1 Joh. 3: 2.
5 så anwänden ock I derföre all flit att i eder tro ådagalägga dygd, i dygden förståndighet,
6 i förståndigheten återhållsamhet, i återhållsamheten tålamod, i tålamodet gudaktighet,
7 i gudaktighet en brödrakärlek, i brödrakärleken allmännelig kärlek.
Med lifwet förstås det nya andeliga lif, hwartill en menniska födes genom tron på Kristus, och med gudaktighet förstås det nya lifwets framträdande i ett gudeligt lefwerne. Jesus Kristus har skänkt oss allt, som härtill behöfwes, så att hwar och en, som icke emottager det, är utan ursäkt; och han har skänkt oss det genom den lefwande kunskapen om Gud Fader, som har kallat oss till salighet. Till följe af sitt ewiga rådslut om wår återlösning har han i tiden kallat oss att hafwa det bort genom sin härlighet och dygd, d. ä. genom sin gudomskraft och frälsande nåd. (V. 4) Genom evangelii dyra löften om Guds stora nåd och barmhertighet genom den i Kristus utförda försoningen kunna wi blifwa delaktige af gudomlig natur, komma i gemenskap med Gud sjelf, och, såsom frukt deraf, undkomma själaförderfwet, den inwertes döden och det förderf som genom lustarna råder i werlden. ”Detta är ett sådant språk, hwars like icke står i nya och gamla testamentet; ehuru det för de otrogna är en ringa ting, att wi skola hafwa gemenskap med den gudomliga naturen. Men hwad är Guds natur? Det är ewig sanning, rättfärdighet, wishet, ewigt lif, fröjd och lust och allt hwad man kan kalla godt. Den som nu blifwer delaktig af Guds natur, han kommer i åtnjutande af allt detta, att han ewigt lefwer, hafwer ewig frid, lust och fröjd, och är ren, rättfärdig och allsmägtig emot djefwul, synd och död. Derföre will Petrus säga alltså: så litet man kan fråntaga Gud, att han icke är det ewiga lifwet och den ewiga sanningen, så litet kan man ock fråntaga eder det; gör man eder något, så måste man ock göra honom det; ty den, som will förtrycka en kristen, måste ock förtrycka Gud.” L. (V. 5) Emedan tron består uti en sådan innerlig förening med Gud i Kristus, och de genom tron emottagit så stora gåfwor och så stor ära (v. 3, 4), så uppmanar aposteln dem, att i sitt inre och yttre lif ådagalägga hwad Gud har gifwit dem, så att deras tro bewisar sig genom sådan frukt, som ådagalägger gudomligt ursprung. Ordet dygd, hwilket här nämnes såsom trons första frukt, betyder trons kraft och frimodighet, men i denna frimodighet behöfs förståndighet eller betänksamhet, så att tron i all sin frimodighet icke går blindt åstad i motståndet mot werlden och i sitt bemödande att befrämja Kristi rike, utan frågar Herren och pröfwar allt i Andens ljus. Hos Kristi lärjungar är det icke nog med en wälment afsigt, utan de böra dagligen bedja om förstånd, ljus och andelig wishet. (V. 6) I förståndigheten behöfwes återhållsamhet, nemligen sjelfförsakelse, ty äfwen om man känner Herrens ord och wilja och har fått en början till andelig wishet, så gör man dock icke derefter, så framt man icke rätt will försaka sig sjelf. Ur sjelfförsakelsen eller sjelfbeherskningen följer tålamod eller ståndaktighet och uthållighet under lidanden, hwilket icke kan ega rum utan sjelfförsakelse, och tålamodet bewisar sig i gudaktighet, så att åtanken af Gud regerar hela lifwet, och man för hans skull och i hans kraft och till hans ära strider, lider, försakar. (V. 7) Gudaktigheten bewisar sig i kärlek till Gud och kärlek till bröderna, som äro Kristi lemmar, men den sanna kärleken stannar icke wid bröderna, som redan äro i Kristus Jesus, utan omfattar med allmännelig kärlek hela menniskoslägtet, emedan alla äro skapade af Gud, alla äro återlöste af Herren Kristus, och alla kunde blifwa Guds barn och medlemmar af det andeliga brödraskapet, se Ef. 4: 1–6. Kol. 3: 14. I synnerhet bör denna allmänneliga kärlek bewisa sig deruti, att de kristna, på allt lofligt sätt, i wishet, ödmjukhet och brinnande nitälskan bemöda sig att föra sina medmenniskor till sanningens kunskap och titt tron på Herren Jesus. Joh. 10: 16.
8 Ty om dessa stycken finnas och i rikt mått äro hos eder, så låta de eder icke wara owerksamma eller utan frukt med afseende på wår Herre Jesu Kristi kunskap.
Är den sanna tron för handen och i dessa stycken werksam, så bär Jesu Kristi kunskap sin rätta, sunda frukt. En sådan förening mellan tron och trons frukter framhålles såsom nödwändig på otaliga ställen i skriften, såsom Jak. 2: 10–26. Rom. kap. 6; kap. 8. Gal. kap. 5, m. fl.
9 Ty den som icke har dem, han är blind och kortsynt och har glömt, att han blifwit renad från sina forna synder. 1 Joh. 2: 9, 11.
Den, som icke har eller beflitar sig om dessa frukter af Jesu Kristi kunskap, han har icke heller den sanna tron; har han haft den, så är den redan utsläckt, han är återfallen i sin synd och andeligen förblindad, så att han icke ser hwad som fattas honom, och wisar dermed, att han har glömt sina synders rening, den skänkta syndaförlåtelsen.
10 Winnläggen eder derföre, mina bröder, så mycket mer att göra eder kallelse och utkorelse fast; ty om I det gören, skolen I icke någonsin falla.
”S:t Petrus will, att wår kallelse och utkorelse äfwen hos oss skall wara fast, icke blott hos Gud, och så fast skola wi göra den med goda werk. Ty den frukten uteblifwer icke, att tron derigenom blifwer starkare och gör allt mer och mer goda werk. Således är det en helt annan kraft än den lekamliga. Ty denna aftager och förtäres, om man för mycket brukar och drifwer
_647.jpg&oldid=348665){kind=link}