| Wandring i ljuset. | Johannes' Första Bref. | Kap. 1. | 651 |
är sjelf det personliga, ewiga lifwet; och den, som tror på honom och har honom genom tron, han har ewinnerligt lif. Joh. 3: 36. (V. 3) För att göra sitt wittnesbörd desto eftertryckligare, begagnar aposteln återigen de orden sett och hört, likasom i v. 1, och hans önskan och ändamål är, att wi må genom ordet hafwa gemenskap och delaktighet med Jesu apostlar och derigenom gemenskap med Gud Fader och hans Son Jesus Kristus. Se Joh. 17: 21.
4 Och detta skrifwa wi till eder, på det att eder glädje må wara fullkomnad. 2 Joh. v. 12.
Blott i Gud finnes sann glädje, fröjd, frid, och salighet; och att i Kristus wara förenad med Fadren är nödwändigt, för att komma till den ewiga glädjen och saligheten.
5 Och detta är det budskap, som wi hafwa hört af honom och åter förkunna för eder, att Gud är ett ljus, och att intet mörker är i honom.
Salighetens budskap, evangelii ord, som apostlarne förkunnat och i det nya testamentet åt oss meddelat, war dels det ord, som de sjelfwe hade hört af Jesu mun, dels det som de efter eget åskådande kunde wittna om hans försoningsdöd, uppståndelse, himmelsfärd o. s. w., dels det som genom den Helige Andes utgjutelse samt fortfarande upplysning och ingifwelse blef dem meddeladt. 2 Kor. 4: 6. Evangelii budskap har till sin ständiga förutsättning, att Gud är ett ljus: helighetens och rättfärdighetens ljus, som ej kan tåla eller tillåta någon enda synd; allwetenhetens ljus, för hwilket natten lyser såsom dagen, och mörkret är såsom ljuset, Ps. 139, så att han stundeligen skådar wårt hjertas innersta tankar och uppsåt, hör alla wåra ord och ser alla wåra gerningar; kärlekens och den heliga nitälskans ljus, så att, likasom hans kärlek är outsäglig mot alla, som uppriktigt nalkas honom och komma under hans älskelige Sons skygd, han deremot är för all falskhet och skrymteri en förtärande eld, hwarföre ock intet är förskräckligare, än att midt under hans ögon skrymta eller uppsåtligen öfwa något, som är Gud misshagligt.
6 Om wi säga, att wi hafwa gemenskap med honom, och wandra i mörkret, så ljuga wi och göra icke sanningen. 1 Joh. 2: 4.
Blotta bekännelsen allena, äfwen om man bekänner sig till Guds rena, oförfalskade ord, hjelper icke, och att med munnen säga, att man tror på Kristus, kan icke göra menniskan salig, om hon icke genom honom blifwer en ny menniska, som wandrar i ljuset och gör sanningen. Bekännelsen är en lögn, och tron är död, och det är icke sant, att menniskan har gemenskap med Gud, så länge hon fortfar och will fortfara att wandra i någon synd, se Joh. 3: 21. Rom. 8: 13. Att wandra i mörkret är att wandra i skrymteri, i någon medweten synd, att icke hafwa öppen sak med Gud, icke ligga med sin synd inför nådastolen: att icke wilja låta synden gå under domen, icke wilja inför Gud bekänna och öfwergifwa den, för att få den både förlåten och dödad, v. 8, 10, utan wilja förblifwa ostörd med sin synd och draga öfwer sig ett täckelse af ursäkter och skrymteri; allt detta är mörker. Då nu blott det beslägtade och likartade kan hafwa gemenskap inbördes, då följer, att om wi säga, att wi hafwa gemenskap med honom, och wandra i mörkret, så ljuga wi och göra icke sanningen.
7 Men om wi wandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så hafwa wi gemenskap inbördes, och Jesu Kristi, hans Sons, blod renar oss från all synd. Ebr. 9: 12 f. 1 Petr. 1: 18 f. Upp. 1: 5.
Sedan aposteln wisat, att det är en motsägelse, att den, som wandrar i mörkret, skulle kunna hafwa gemenskap med Gud, som är ljuset, så tillägger han: Men om wi wandra i ljuset, såsom han är i ljuset, komma wi blott och låta straffa för synd, så att wi inför Gud känna och bekänna den, flyende till nådastolen med hela wårt syndaelände, då är det sant, att wi hafwa gemenskap inbördes, nemligen i Gud, såsom lemmar i den kropp, hwars hufwud är Kristus. För dem, som wandra i ljuset och derföre ständigt strida emot sina synder, som ljuset bestrålar och uppenbarar, fins ock en ständigt fortgående tillräcklig rening från all synd i Guds Sons blod, som renar från all synd, från synden sjelf, att den hwarken kan fördöma eller herska.
8 Om wi säga, att wi icke hafwa synd, så bedraga wi oss sjelfwa, och sanningen är icke i oss. 1 Kon. 8: 46. Ords. 20: 9. Pred. 7: 21.
Om någon af de troende skulle säga, att han icke hade synd, så wore det ett sjelfbedrägeri och ett bewis, att han icke hade sanningens ljus i hjertat. Huru stor skilnad aposteln gör emellan att hafwa synd och göra synd, wisar han i kap. 3. Från syndens skuld och straff och herrawälde blifwer menniskan befriad i rättfärdiggörelsen, men det medfödda förderfwet, den syndiga naturen fortfar och är en outtömlig källa af att orenlighet, som gör de troende ständig jemmer och ständigt behof af det renande blodet. Alltså hafwa de pånyttfödda icke blott ett nytt lif, en ny menniska, utan också den gamla menniskan, som de derföre beständigt måste afkläda sig och döda sina lemmar, som äro på jorden, korsfästa köttet, Gal. kap. 5, och fullborda helgelsen i Guds räddhåga. 2 Kor. 7: 1.
9 Om wi bekänna wåra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Ps. 32: 5. Ords. 28: 13.
De, som bekänna sina synder inför Herren och söka den rening, som aposteln wisat (v. 7), erhålla både förlåtelse och fortfarande rening, ty Gud är trofast, så att han håller hwad han har lofwat i Kristus, och är rättfärdig mot wår fullkomlige medlare, som åt menniskan förwärfwat och med en fullkomlig lösepenning betalt all wår skuld, så att syndaförlåtelsen är
_655.jpg&oldid=348689){kind=link}