| 656 | Guds barns kännetecken. | Johannes’ Första Bref. | Kap. 3. |
I Kristus är ingen synd, och den som är i Kristus, såsom en ny menniska, will wara ren från synden. Kristus är kommen både för att borttaga wår syndaskuld med sin försoningsdöd och för att borttaga syndens wälde, så att wi icke fortfara att synda, utan få en ny wilja, som strider mot det onda. Du har ingen sann tro på Kristus, om du icke drifwes af Guds Ande, så att du strider emot det onda och åstundar att blifwa helgad.
6 Hwar och en som förblifwer i honom, han syndar icke; hwar och en som syndar har icke sett honom eller lärt känna honom. 1 Joh. 2: 3 f. 3 Joh. v. 11.
De troende hafwa syndernas förlåtelse; förlåtelse hafwa de, men icke tillåtelse att blifwa qwar i synden. De hafwa arfsynden qwar i sina hjertan, kap. 1: 8, men de wilja icke göra synden. Att synda betyder här att göra det onda och fortfara deruti, och mena att det icke är så farligt. Det är att synda wetande och uppsåtligt, och detta kan menniskan icke göra, utan att wara skild från gemenskapen med Kristus; hon har då icke trons blick fäst på honom och känner honom icke.
7 Mina barn, låten ingen förwilla eder. Den som gör rättfärdigheten är rättfärdig, såsom han är rättfärdig. 1 Joh. 2: 29.
Den som gör rättfärdigheten, d. ä. öfwar den i Guds lag befalda rättfärdigheten utan några undantag. Dessa ord betyda ingalunda, att menniskan blifwer rättfärdig inför Gud, derigenom att hon gör rättfärdighet, utan att den, som är rättfärdiggjord genom tron på Kristus och är rättfärdig såsom han i denna gemenskap med honom icke will göra något annat, än det som är rättfärdigt. Att göra rättfärdighet är en werkan och frukt af tron på Kristi rättfärdighet, Jak. kap. 2, och ett kännetecken på tron.
8 Den som gör synden, han är af djefwulen, ty djefwulen syndar från begynnelsen. Fördenskull uppenbarades Guds Son, att han skulle nedslå djefwulens gerningar. Ps. 68: 21 f. Joh. 8: 44.
Den, som gör synden, se v. 4—6, bewisar dermed att han ännu icke kommit till nytt lif i Kristus, utan har den gamla naturen, det syndiga sinnet, den syndiga wiljan rådande i hjertat. I hjertat herskar då ännu den ande, som är werksam i otrons barn. Ef. 2: 1, 2. Till alla sådana menniskor säger Kristus sjelf: I ären af den fadren djefwulen. Joh. 8: 44. Guds Son blef menniska för att nedslå djefwulens gerningar och förlossa oss ifrån synden. Denna förlossning består både deruti, att man får syndernas förlåtelse och slipper straffet och fördömelsen, och tillika deruti, att han gifwer nytt lif och wilja och kraft att strida emot syndiga tankar, begär och alla frestelser, att korsfästa köttet och öfwerwinna djefwulen och werlden. Guds Son har för oss nedslagit djefwulens gerningar på Golgata, och i wåra hjertan och i wårt wäsende will han nedslå djefwulens gerningar och syndens herrawälde, och detta gör hon genom tron. Werkar icke Guds Son så i ditt hjerta, så är du ännu icke frigjord från djefwulens magt.
9 Hwar och en som är född af Gud gör icke synd, ty hans säd förblifwer i honom; och han kan icke synda, ty han är född af Gud. 1 Petr. 1: 23. 1 Joh. 5: 18.
Den, som är född på nytt, har kärlek till Gud, och i hjertat bor Guds Ande. Då Guds Ande bor i hjertat, kan menniskan icke med wett och wilja göra någon synd. Om en pånyttfödd menniska antingen genom försumlighet låter det nya lifwet småningom aftyna och slockna eller genom någon swår frestelse bringas på fall och syndar, så har alltid ett inre affall skett, så att menniskan icke längre är ett Guds barn i det ögonblick då hon gör synden, likasom då syndafallet skedde, ett inre fall skedde i Evas hjerta genom tron på ormens ord, innan hon tog af frukten och åt. En pånyttfödd menniska syndar således icke, ty om synden göres, så är den menniskan icke längre ett Guds barn, men kan wisserligen blifwa det genom återupprättelse och återgång till Fadren, såsom den förlorade sonen återwände. Luk. 15; 1 Joh. 2: 1, 2.
10 Deruti äro Guds barn och djefwulens barn uppenbara: Hwar och en som icke gör rättfärdighet är icke af Gud, och den som icke älskar sin broder.
Aposteln wisar oss uttryckligen, att då ett rättfärdigt lefwerne, d. ä. ett lefwerne efter Guds ord, och broderlig kärlek saknas, så har den nya födelsen ännu icke skett, eller är trons lif utsläckt. Sådana menniskor kallas ännu djefwulens barn, emedan de i sina hjertan hysa synden, dom hörer honom till och förbinder dem med honom. Att en menniska icke lefwer efter Guds ord är ett kännemärke, hwarpå detta förskräckliga barnaskap igenkännes, och ett annat kännetecken är kärlekslösheten. Kännetecknen på Guds barn nämnas utförligare i föregående vers. Af frukten känner man trädet. Matt. 7: 16–21.
11 Ty detta är det bud, som I hafwen hört från begynnelsen, att wi skola älska hwarandra; Joh. 15: 12. 1 Tess. 4: 9. 1 Joh. 2: 7 f.
12 icke såsom Kain, som war af den onde och slog ihjel sin broder. Och hwarföre slog han ihjel honom? Derföre att hans gerningar woro onda, men hans broders rättfärdiga. 1 Mos. 4: 8. Ebr. 11: 4.
All kärlekslöshet är en frukt af samma sinne, som fick fullt herrawälde hos Kain, då han slog ihjel sin broder Abel. Kärlekslösheten är alltid i sin innersta grund en frukt deraf, att man står under Satans wälde och hatar det goda, men älskar det onda. Kain slog ihjel Abel, derföre att Abels lefwerne war gudfruktigt och
_660.jpg&oldid=348704){kind=link}