Johannes’ Andra Bref.
Inledning.
Ehuru aposteln icke nämner sitt namn i sitt andra och tredje bref, så är det dock intet twifwel underkastadt, att de äro skrifna af honom, ty de blefwo under hans namn antagna af den apostoliska kyrkans församlingar, hwilka alltid noggrant pröfwade, innan de antogo någon skrift såsom apostolisk. Skrifsätt och innehåll bära ock denne apostels prägel.
Den äldste till den utwalda frun och hennes barn, hwilka jag älskar i sanning, och icke jag allenast, utan äfwen alla som hafwa lärt känna sanningen,
2 för sanningens skull, som förblifwer i oss och som skall wara med oss till ewig tid.
3 Nåd, barmhertighet, frid af Gud Fader och af Jesus Kristus, Fadrens Son, skall wara med oss i sanning och kärlek. Tit. 1: 4.
Aposteln kallar sig den äldste; han skref detta bref i sin höga ålderdom, och såsom den ende af apostlarne, som ännu lefde, hade han det högsta anseende i hela den kristna församlingen. Den utwalda frun, grt. Kyria, till hwilken aposteln skref detta bref, har icke blifwit till namnet bekant. (V. 2) Ingen kärlek är sant kristlig, utan kärleken i sanningen, V. 1, 2, och för sanningens skull. Blott i och genom sanningen hafwa de troende det sanna lifwet, ty lifwet finnes icke utan ljuset, Joh. 1: 4, och i detta lif allena, det lif, som af Gud är, finnes den sanna kärleken. Aposteln omtalar här sanningen såsom ett ewigt wäsende, och det är Herren Jesus sjelf, wägen, sanningen och lifwet (V. 3) Nåden är den Helige Andes gåfwor, som åt menniskor meddelas ifrån Herren Kristus, likasom ljuset är ett från solen utströmmande föreningsmedel med den öfriga skapelsen. Barmhertighet är den särskilda nåd, hwarmed Gud förbarmar sig öfwer oss syndare i all wår nöd och i allt wårt elände; friden är den ljufliga sällhet i själ och sinne, som menniskan undfår, då hon har syndernas förlåtelse och är ett Guds barn i tron på Jesus Kristus. Allt detta gifwes såsom fortfarande gåfwa åt alla pånyttfödda menniskor, i den mån de förblifwa i sanningen och kärleken.
4 Det har högeligen gladt mig, att jag har funnit bland dina barn dem som wandra i sanningen, efter det bud wi hafwa fått af Fadren. 2 Kor. 13: 6.
Alla barnen woro således icke Guds barn. Att wandra i sanningen är att wandra i ljuset, se 1 Joh. 1: 7. Om budet af Fadren, se 1 Joh. 3: 23. Det är hans bud, att wi skola tro på enfödde Sonen, och att i tron skall finnas broderlig kärlek och allmännelig kärlek, se 1 Kor. kap. 13. 2 Petr. kap. 1.
5 Och nu beder jag dig, min fru, icke såsom skrefwe jag till dig ett nytt bud, utan det som wi hade från begynnelsen, att wi måtte älska hwarandra. 1 Joh. 2: 7 f. 3: 11. 4: 21.
Detta bud war icke nytt, utan wälbekant för ben utwalda, till hwilken aposteln skref.
6 Och detta är kärleken, att wi wandra efter hans bud; detta är budet, att I, såsom I hafwen hört från begynnelsen, skolen wandra i kärleken. Joh. 15: 10.
Med tron och kärleken måste lydnad för Herrens ord nödwändigt wara förenad. Se Joh. 14: 15.
7 Ty många willoandar hafwa utgått i werlden, hwilka icke bekänna, att Jesus Kristus har kommit i köttet; detta är willoanden och antikrist. 1 Joh. 2: 18 f. 4: 1 f.
Se 1 Joh. 2: 18 och kap. 4: 2, 3.
8 Tagen eder till wara, att I icke
_667.jpg&oldid=348725){kind=link}