| 668 | Förmaningar. | Jakobs Bref. | Kap. 1. |
förebrå de behöfwande det goda, som blifwit dem bewisadt; men så gör icke Herren, han will alltid gifwa och hjelpa; den som beder, han får.
6 Men han bedje i tro, icke twiflande; ty den som twiflar är såsom hafwets wåg, som af wädret drifwes och kastas. Matt. 21: 21. Mark. 11: 24.
7 Ty en sådan menniska tänke icke, att hon kan få något af Herren,
8 hon som är twehågsen och ostadig i alla sina wägar.
Att bedja i tro är att bedja i Jesu namn och i förtröstan på hans förtjenst och bestämda löfte, Joh. 14: 11, så att man icke twiflar, se Matt. 21: 21. Då man twiflar, så är det ett förringande af Guds ära och af Jesu namn. Antingen är man då icke rätt wiss på hans ord och goda wilja att hjelpa, eller tänker man blott på sin egen owärdighet och huru swagt och illa man beder o. s. w. Detta senare är den wanliga orsaken till twifwel och misströstan; och det kommer deraf, att den, som så tänker, icke beder helt och hållet i Jesu namn, utan will ännu till någon del bygga på egen wärdighet, på sin böns beskaffenhet o. s. w. Den, som ännu beder på detta sätt, har ingen fasthet i tron, utan drifwes hit och dit af inre och yttre frestelser och är osäker och wacklande både i hjertat och i lefwernet. Men den, som will förtrösta på Jesus allena, bedja i hans namn och blott för hans skull wäntar att blifwa bönhörd, är icke en sådan twiflare. Honom bönhörer Herren.
9 Men den broder, som är ringa, han berömme sig af sin höghet.
Ehuru fattig och ringa en kristen är, står han dock högt inför Gud; han är ett Guds barn, arfwinge till ewigt lif, och bör icke för sin ringhets skull wara modfäld, utan fröjda sig öfwer sin upphöjelse från syndens träldom till Guds barns härliga frihet. Att berömma sig betyder att fröjda sig i Herren, och prisa hans namn. Fil. 4: 4. Kol. 3: 17. Rom. 5: 2, 3, 11.
10 och den rike af sin ringhet; ty såsom blomster på gräs skall han förswinna. Ps. 103: 15 f. 2 Kor. 12: 9. 1 Petr. 1: 24.
Den rike och högt uppsatte bör deremot berömma sig, fröjda sig och tacka Gud derför, att han blifwit af Herren förnedrad, ringa och förödmjukad inför honom samt delaktig af den oförgängliga rikedomen, så framt han lefwer i Guds Sons tro; men i annat fall har han alldeles intet annat att berömma sig af, än att han wissnar och förgås. Kroppens förgänglighet är de troendes upphöjelse, 2 Kor. 4: 16, men de otrognas förnedring, Ps. 49: 12–21.
11 Ty solen gick upp med sin brand och förtorkade gräset, och dess blomster föll af, och dess sköna fägring förgicks; så skall ock den rike förwissna på sina wägar.
Hastigt och säkert, fastän stilla och obemärkt, wissna gräs och blommor under brännande solhetta; och lika wisst förwissnar och förgås den menniska, som icke har ewigt lif i Kristus. Det hjelper icke, att han är mägtig eller har många wägar och anslag och eger mycket af förgänglighetens härlighet.
12 Salig är den man, som tåligt lider frestelse; ty då han blifwit bepröfwad, skall han få lifwets krona, hwilken Gud har lofwat dem som älska honom. Matt. 10: 22. 2 Tim. 4: 7 f. 1 Petr. 3: 14.
Det ordet tåligt förutsätter tron såsom tålamodets grund, v. 3. Pröfningens härliga frukt är det ewiga lifwets owanskliga segerkrona, se 2 Kor. 9: 21, 25. 2 Tim. 4: 7, 8. Upp. 2: 10. Tron och kärleken till Gud blifwa under lidandet pröfwade, stadfästade och förökade.
13 Ingen säge, då han blifwer frestad: jag frestas af Gud; ty Gud frestas icke af ondt, och sjelf frestar han ingen,
14 utan hwar och en warder frestad, då han af sin egen begärelse drages och lockas.
Sedan aposteln omtalat de försakelser och pröfningar, som genom Herrens skickelse komma öfwer de troende, för att befrämja deras sanna wälfärd, talar han nu om frestelsen till synd; och sjelfwa pröfningarne, som komma genom Guds skickelse, kunna genom menniskans eget förderf blifwa anledning till swåra frestelser; djefwulen, werlden och köttet inblanda sig och fresta till twifwel, misströstan, egenmäktiga utwägar, trotsighet mot fienderna, sjelfförswar, bitterhet o. s. w., och frestelserna äro af otaliga slag. Men aposteln warnar för den farliga tanken, att det kunde wara Guds mening att fresta menniskan till det onda. Gud är sjelf oändligt upphöjd öfwer allt syndigt, och det är omöjligt att han kunde fresta en menniska till något ondt; jemför Matt. 6: 13. Luk. 22: 3–6. Djefwulens och werldens frestelser skulle icke wara så farliga, om de icke motswarades af menniskans egen begärelse; genom begärelsen warder hon dragen och lockad, men hon kan icke bringas på fall, utan att samtycke till det onda; men redan den onda begärelsen är i sig sjelf syndig, och synd är sjelfwa det onda anlaget, hwarifrån denna begärelse kommer. Sålunda hafwa de troende i sig sjelfwa fortfarande synd, såsom inneboende förderf, men de hafwa daglig nåd och förlåtelse i Kristus. 2 Mos. 20: 17. Ps. 51: 7. Rom. 6: 12.
15 Derefter, sedan begärelsen har aflat, föder hon synd, men då synden blifwit fullbordad, föder hon död. Rom. 6: 23.
Den syndiga begärelsen i menniskan är såsom en lockande sköka, och då wiljan dertill samtycker, så sker liksom en aflelse, och det foster, som bildas och födes, är den werksynd, hwartill frestelsen drager. Då werksynden är fullbordad, så föder hon död, nemligen andelig och ewig död; dock säger aposteln icke bestämdt, att den andeliga döden strax inträder helt och hållet, utan synden föder död; den är ett gift, ett frö, som oundwikligen föder död,
_672.jpg&oldid=348740){kind=link}