| 672 | Tro och gerningar. | Jakobs Bref. | Kap. 2. |
saknar trons frukter, är en fåfänglig, andetom menniska, andeligen död i en död tro.
21 Wardt icke Abraham, wår fader, rättfärdiggjord genom gerningar, då han bar sin son Isac upp på altaret? 1 Mos. 22: 1 f. Ebr. 11: 17.
22 Du ser, att tron medwerkade med hans gerningar, och att genom gerningarna wardt tron fullkomnad
Rättfärdiggjord, v. 21, förklarad rättfärdig. Abraham trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärdighet. 1 Mos. 15: 4–6. Rom. 4: 18–22. Men hans tro war också werksam i hans gerningar, hans tro war lif, gifwet af Gud, och werkade med, då han med wilja och uppsåt lade löftets son Isak på altaret till att offras, se Ebr. 11: 17–19. Tron blef fullkomnad genom gerningarne så till wida, som den genom gerningarne bewisade sig, fastän den till sitt inre wäsende redan war sann tro, innan han hade tid att med gerningar bewisa det, men hade lydnaden uteblifwit, så hade tron warit om intet.
23 och skriften uppfyld, som säger: ”Men Abraham trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärbighet”; och han wardt kallad Guds wän. 1 Mos. 15: 6. 2 Krön. 20: 7. Es. 41: 8.
24 I sen, att en menniska blifwer rättfärdigad af gerningar och icke af tro allenast.
Genom tron allena blifwer menniskan delaktig af rättfärdigheten i Kristus och sålunda rättfärdiggjord, Rom. 3: 10–28. Gal. 3: 7–26, men denna tro kan icke förblifwa utan frukt: den bär frukt i goda gerningar, och dessa gerningar måste både inför menniskor och slutligen inför Guds domstol bewisa trons lif och werklighet. Se Matt. 25: 35–45. Aposteln Paulus handlar om trons inre wäsende och förhållande till Kristus, men aposteln Jakob talar om trons werksamhet, likasom en menniskas hjerta och tänkesätt höra till hennes inre wäsende, men bewisa sig i ord och gerningar. Utan tro är bet omöjligt att täckas Gud med gerningar, men de troende äro angelägne att icke med sina gerningar misshaga, utan behaga Herren. Dermed wilja de dock ingalunda upprätta någon egen rättfärdighet. Se Ebr. 11: 6. Gal. 5: 6.
25 Och wardt icke på samma sätt äfwen skökan Rahab rättfärdigad af gerningar, då hon mottog sändebuden och släppte ut dem en annan wäg? Jos. 2: 1 f.
Denna hedniska qwinna hade redan en början till tro på Israels Gud, och för hans skull wågade hon göra hans folk en tjenst, som hade kunnat kosta hennes lif. Se Ebr. 11: 31. Hennes tro war således werksam. Genom denna tro blef hon upptagen i Guds folk Israel, blef en stammoder för Messias och ett härligt uppmuntrande exempel för alla hedningar, som wilja ingå i det andeliga Israel.
26 Ty såsom kroppen utan ande är död, så är ock tron utan gerningarna död.
Meningen är icke, att gerningarne utgöra trons lif, utan de äro bewis på trons lif; ock, der detta lifstecken saknas, der fattas sjelfwa lifwet, och sålunda är då den tro, man menar sig hafwa, ingen rätt tro, fastän den kan hafwa någon yttre likhet med tron, likasom en död menniskokropp har den yttre formen af en lefwande menniska. Om wi lefwa i Anden, så låtom oss ock wandra i Anden. Gal. 5: 25.
Öfwersigt af Jak. 2: 14—26.
”Att tron utan gerningar är död, är skriftens uttryckliga lära; men att gerningarne fördenskull skaffa mig rättfärdighet inför Gud, det är twärt emot läran om Guds nåd och tron. Hufwudsyftet för Jakobs epistel är icke att wisa, huru syndaren rättfärdiggöres inför Gud, utan huru den rättfärdiggjorda menniskans tro werkar genom kärleken, uppenbarar sig i kärlekens utöfning, såsom Paulus eftertryckligen lärer, sedan han nemligen först wisat, huru syndaren genom tron på Jesus Kristus, såsom allena wår wisdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, får sina synder förlåtna och i sig födt ett sådant kärlekssinne. Der tron är sann och således lefwande, der kan den icke ligga fördold, utan måste, såsom allt lif, hafwa sina lifsyttringar. Dess motsats är den döda muntron och blotta förståndsöfwertygelsen, hwilken Jakob bekämpar. Det wisar sig tillräckligen klart, huru aposteln lägger tron till grund, innan han fordrar gerningar. Han wisar, huru tron ser uppåt allena till Gud, beder och får allt som fattas; huru tron allena handlar med Gud om all nödtorft, och sedan huru tron i kärleken ser omkring sig till sin nästa, för att göra sin nästa, såsom Gud gjort honom. Tron får, kärleken delar det ut. Först wisar aposteln i kap. 1: 2, 3 huru det borde wara dem till en glädje, att deras tro pröfwades och öfwades i mångahanda frestelse och försökelse, emedan trosbepröfwelsen werkar ståndaktighet. Hwad dem fattades, skalle de bedja af Gud, således få af blott nåd, som gifwer i enfald och utan förebråelser åt alla, och de
_676.jpg&oldid=348752){kind=link}