Judas’ Bref

Inledning.

Judas med tillnamnet Taddeus eller Lebbeus, Mark. 3: 18. Matt. 10: 3, war en af de tolf apostlarna, son af Alfeus och en broder till Jakob den yngre, se v. 1. Luk. 6: 16. Ap. G. 1: 13, och war med wår frälsare nära beslägtad. Matt. 13: 55. Detta bref står i nära sammanhang med 2 Petr. kap. 2 och är särskildt rigtadt emot de farliga willfarelser och förförelser, hwarmed falske lärare och ledare sökte bortföra kristna ifrån öfwerherden Kristus. Det är obekant när detta bref blef skrifwet, dock har det efter all sannolikhet blifwit författadt senare än Pauli och Petri bref. Till följe af den stora warsamhet, som apostlarne inskärpt i församlingarne, att icke utan fullgiltiga bewis antaga någon skrift såsom apostolisk eller af Guds Ande ingifwen och af apostlarna godkänd, rådde i början någon owisshet om detta brefs äkthet, till dess församlingarne hunno göra sig förwissade derom, och följaktligen är det en af de skrifter i nya testamentet, som blifwit kallade Antilegomena eller motsagda. Men det blef dock allmänt antaget, och det starkaste bewiset för brefwets äkthet är dess apostoliska kraft, ande och innehåll. Den utmärkte Origenes kallar det apostoliskt.

Helsning. Warning för falske lärare och uppmaning till fasthet i tron.

Judas, Jesu Kristi tjenare och Jakobs broder, till de kallade, som äro älskade i Gud Fader och åt Jesus Kristus bewarade.

I sin härliga öfwerstepresterliga bön beder Jesus för de sina: Helige Fader, bewara dem i ditt namn... helga dem i din sanning. Joh. 17: 11, 17, 20. Denna bön uppfylles på dem, som lefwa i Kristus, de äro i Fadren älskade, af Sonen helgade och åt honom behållne i tron och förwarade såsom hans dyrköpta egendom. Mal. 3: 17.

2 Barmhertighet och frid och kärlek föröke sig hos eder!

Barmhertighetens, fridens och kärlekens förökelse tillönskas de troende, och i denna önskan ligger löftet från Herren, att så skall ske. Denna försökelse behöfwes i synnerhet i swåra pröfningstider. Se 1 Tim. 1: 2. 2 Petr. 1: 2.

3 Mina älskade, då jag med all ifwer tagit mig före att skrifwa till eder rörande wår gemensamma frälsning, har jag ansett nödigt att genom skrifwelsen uppmana eder att kämpa för den tro, som ett gång för alla blifwit öfwerlemnad åt de heliga.

Då Judas nu wille skrifwa till den kristna församlingen med stor innerlig angelägenhet, ansåg han det för allra nödwändigast att förmana dem till ståndaktig kamp emot alla willfarelser och till att förblifwa stadiga wid den rena evangeliska lära och den tro, som Herren sjelf hade gifwit dem genom sanningens oförfalskade ord. 1 Petr. 2: 2. Jak. 1: 18.

4 Ty några menniskor hafwa insmugit sig, som för länge sedan blifwit förut uppskrifna till denna dom, ogudaktiga, som förwända wår Guds nåd till lösaktighet och förneka Gud, den ende herskaren, och wår Herre, Jesus Kristus.

Se Matt. 13: 25. Joh. 10: 1–17. I 2 Tim. kap. 3 och på många ställen i skriften talas om det straff, som skall öfwergå alla willoandar och förförare. I Moses’ lag äro stränga domar öfwer alla förförare uttalade. Och sjelfwa willfarelsen och den andeliga blindheten är ett straff för dem, som icke wilja emottaga och tro sanningen, 2 Tess. 2: 10, 11. Alla, som föregifwa en falsk evangelisk frihet, såsom om man kunde wara en rätt troende kristen och ändå lefwa i någon synd, förwända Guds nåd till lösaktighet. De wilja icke hafwa Gud och Herren Jesus till sin Gud, Herre och konung. Synden är menniskans herre, så länge hon tjenar henne; ty den som gör synden är syndens träl.

5 Men jag will påminna eder, som redan en gång fått kännedom om allt,