| 684 | Förmaningar och warningar. | Judas' Bref. |
lärare och ledare, som fara med stora ord, men sakna trons lif. Alla, som affallit från Kristus, äro icke blott af naturen andeligen döda, utan än en gång döda genom uppsåtligt affall, otro och obotfärdighet. De äro uppryckta med rötterna, så att de icke widare hafwa någon rot i den rätta grunden, i winträdet Kristus, utan äro bortkastade och förtorkade grenar. Joh. 15: 1–6. Dessutom wisar både skriften och erfarenheten, att ju längre en menniska går i otro och synd, desto mera förmörkas äfwen det naturliga sinnet, desto blindare blifwer samwetet, desto hårdare blifwer hjertat. De wilda hafswågorna uppkasta gyttja och orenhet från hafwets botten, och så uppkasta dessa fridlösa menniskor sina orena tankar och känslor genom syndigt tal och orent lefwerne, se Es. 57: 20. Såsom irrstjernor eller kometer swäfwa de bort från sanningens sol, men komma icke tillbaka, utan stanna i det ewiga swarta mörkret.
14 Om dessa har ock Enok, den sjunde från Adam, profeterat, sägande: ”Se, Herren har kommit med sina otaliga helgon
15 för att hålla dom öfwer alla och straffa alla ogudaktiga för alla de ogudaktighetens gerningar, som de hafwa öfwat, och för alla de hårda ord, hwilka de såsom ogudaktige syndare hafwa talat mot honom”.
Detsamma, som Enok förkunnade först med afseende på den ogudaktiga werlden före floden, och det straff, som skulle öfwergå det ogudaktiga menniskoslägtet då, gäller i att synnerhet om de sista tidernas ogudaktiga menniskor. Redan genom syndafloden kom Herren med en stor straffdom, och detta war en förebild af hans tillkommelses uppenbarelse, som ännu är att wänta. Se 2 Tess. 1: 6–10. Således blef Jesu andra tillkommelse uppenbarad redan för Enok, likasom Kristi dag för Abraham. Joh. 8: 56. Såsom den sjunde från Adam är Enok en bild af Guds församling i den yttersta werldsåldern och af Kristi kyrkas strid mot sanningens föraktare. Ont Kristi tillkommelse med sina otaliga helgon eller heliga, se Sak. 14: 5. 1 Tess. 4: 16. Matt. 16: 27. Allt det onda och hårda, som de ogudaktige hafwa talat mot Guds ord och Guds folk, det hafwa de talat mot honom sjelf. Han sjelf är den, som will döma och straffa; och till alla hans bekännare säger skriften: Hämnens eder icke sjelfwa ... min är hämnden, jag skall wedergälla, säger Herren. Rom. 12: 19.
16 Dessa knota alltid, klandrande sin lott, och wandra efter sina lustar; och deras mun talar skryt, under det att de smickra personer för nyttas skull. 2 Petr. 2: 18.
”Det går aldrig såsom de wilja, de weta att döma allting, att klandra allt, och ingenting är godt nog för dem. De weta allting bättre.” L. — De akta på menniskors anseende för nyttas skall, men fråga intet efter Gud. Detta är antikrists ande, 2 Tess. kap. 2. 1 Joh. 4: 3–5; stolta i skryt, men krypande smickrare.
17 Men I, mina älskade, kommen ihåg de ord, som förut blifwit sagda af wår Herre Jesu Kristi apostlar;
18 ty de sade eder: I den yttersta tiden skola bespottare uppstå, som wandra efter sina egna ogudaktiga lustar. Ap. G. 20: 29. 1 Tim. 4: 1. 2 Tim. 3: 1 f. 2 Petr. 2: 1. 3: 2 f.
Inga andeliga fiender kunna öfwerwinnas, utan genom skriftens ord och kraften af Guds Ande.
19 Dessa äro sådana som wålla söndring, sinlige, andelöse.
Se 2 Petr. 2: 1. 2 Tim. kap. 3. 2 Kor. 3: 3. Dessa menniskor hafwa själ, likasom äfwen djuren hafwa ett slags själ. men de hafwa drifwit ifrån sig den Helige Andes nåd, och ormens beläte har blifwit hos dem rådande och djurlifwet fått öfwerhanden. Se Ps. 49. 2 Kor. 2: 14. Es. 30: 1. 1 Kon. 22: 24. Sådana menniskor blifwa dock ofta berömda för själfullhet, snillrikhet, ja, såsom rika, mägtiga andar!
20 Men I, mina älskade, uppbyggen eder sjelfwa på eder allra heligaste tro, bedjande i den Helige Ande,
21 och behållen eder i Guds kärlek och wänten war Herre Jesu Kristi barmhertighet till ewigt lif.
Uppbyggen eder sjelfwa på eder allra heligaste tro på den fasta grunden, den dyrbara hörnstenen, fastän denna tro blifwer förlöjligad af sanningens fiender och bespottare, se 1 Petr. 2: 5. 2 Petr. 1: 4. 2 Kor. 9: 11. Uppbyggelsen måste ske under bön i den Helige Ande. 1 Tess. 5: 17. Rom. 8: 26. Ståndaktigheten i tron och i kärleken samt hoppets saliga wäntan på Herren Jesus fortfara genom den Helige Andes nåd, ordets bruk, v. 17, och bönen. I outsäglig härlighet skall slutligen Kristi barmhertighet, då han kommer, blifwa uppenbarad i dem, som förbida honom. Ebr. 9: 28.
22 Och tillrättawisen somliga, dem som twifla,
23 frälsen somliga, ryckande dem ur elben, förbarmen eder öfwer somliga med fruktan, hatande till och med den af köttet besmittade lifklädnaden.
I kristlig wishet och barmhertighet måste åtskilnad göras, så att man med ömhet och medlidande behandlar de swaga, rädda och misströstande, men med strängt och heligt allwar söker att till fruktan uppwäcka de säkra, tanklösa och obekymrade eller hårda och stolta, att de måtte blifwa ryckta såsom bränder ur elden, att de måtte fly ur syndens och förbannelsens sodomsbrand och blifwa frälste. Men derwid är en stor warsamhet nödwändig, att I på intet sätt skonen deras synder och köttsliga sinne, utan
_688.jpg&oldid=348788){kind=link}