Johannes’ uppenbarelse.

Inledning.

Den egentliga öfwerskriften, som Johannes sjelf gör, kap. 1: 1, lyder sålunda: Jesu Kristi uppenbarelse m. m. Den uppenbarelse, som Jesus Kristus mottagit af Gud och Fadren, och efter sin himmelsfärd kungjort för sin tjenare, aposteln och evangelisten Johannes, och befalt honom skrifwa till församlingens underwisning och uppbyggelse. Uppenbarelseboken har i synnerhet till ändamål att wisa för alla sanna kristna, huru Jesus wår frälsare, hwilken är upphöjd på Fadrens högra hand i härligheten, såsom wår öfwersteprest och konung, och som sade: Mig är gifwen all magt i himmelen och på jorden, nu är sannerligen och personligen närwarande såsom Herre och konung och regerar både i allmagtens och nådens rike, och skapar, föder, uppehåller, försörjer, beskyddar och utbreder sin kyrka och församling och samlar i evangelii not allt flera af sina återlösta samt bereder så många, som låta bereda sig, till härlighetens rike i himmelen. Så skall han regera med sitt ord och med sin Ande, till dess alla hans fiender blifwit lagda under hans fötter. Den kristna församlingens strider och segrar på jorden, ända till den stora fulländningen, äro i denna bok framstälda under många underbara hemlighetsfulla bilder och liknelser, som Johannes i Anden fick skåda och höra; den är det nya testamentets profetiska bok, och omfattar hufwudsumman af allt det, som innehålles i det gamla testamentets profetior med afseende på Messias och Messias’ rike och dess seger öfwer all fiendtlig magt.

Johannes hade för evangelii skull blifwit landsförwist till den lilla ön Patmos, som låg sydwest om Mindre Asien, och der blef han såsom Kristi församlings wäktare benådad med denna höga uppenbarelse. Att allra först i den kristna församlingen, innan man hade tid att inhemta bewis om wissheten, några twifwel uppstodo om denna boks gudomliga ursprung, förringar ingalunda bokens anseende. Bland kyrkofäderna hafwa wi tillräckligt talrika och pålitliga wittnesbörd derom, att den war erkänd och antagen; och de talrika inre wittnesbörden ifrån början till slut äro för hwarje sanningsälskande sinne oemotståndliga. Se kap. 11: 19; kap. 14: 13; kap. 1: 3; kap. 22: 18, 19; kap. 1: 2; kap. 19: 9; kap. 21: 5.

Öfwer denna bok hafwa ganska många förklaringar blifwit försökta, men ingalunda kan man säga, att den någonsin fullständigt blifwit förklarad, och det har aldrig warit Herrens mening, hwarken i det gamla eller nya testamentet, att någon profetia skulle kunna fullt förklaras, innan den ginge i fullbordan. Herren har förbehållit sig, att öfwer sitt ord, i synnerhet det profetiska ordet, gifwa på hwarje särskild tid och åt hwarje enskild troende själ så mycket ljus, som han finner för godt. såsom åt den gamle Simeon och de wise af österlanden. Men fullständigt klar skall ingen profetia wara före fullbordans tid, utan alla Guds rikes fiender skola wara i owisshet derom, ochdbe troende skola blott hafwa så mycket ljus, att det tjenar dem till ledning och warning och tröst, i synnerhet då profetiorna fullbordas, och bedröfwelserna och pröfningarna blifwa störst. Derjemte skola profetiorna tjena till himmelska bewis för sanningen samt till trons stadfästelse och till Guds namns förhärligande såsom det klarligen förhåller sig med profetiorna om Kristi första tillkommelse, lidande, död och uppståndelse, samt andra profetior, som redan gått i fullbordan. Uppenbarelseboken har i alla tider warit en källa till uppmuntran och tröst i Kristi församling för många själar, i synnerhet i swåra bedröfwelsetider och under stora förföljelser. Men denna bok har ännu sin högsta bestämmelse framför sig; de tider, hwarpå den förnämligast syftar, äro ännu att wänta: fulländningens tid är ännu ej för handen, ehuru förberedelserna dertill äro ganska tydliga och tidens tecken särdeles märkwärdiga. Sedan dessa profetior gått i fullbordan, skola de för hwar och en troende själ wara lika så tydliga, som t. ex. Es. kap. 53: profetian om Kristi lidande och död, som nu är så tydlig, men war för Judafolket i allmänhet en så stor hemlighet, att det korsfäste Messias och hade ingen aning om, att just så gick denna profetia i fullbordan. För oss gäller nu i isynnerhet, att rätt akta på denna wigtiga bok och bedja den Helige Ande om ljus och nåd, att detta ord må wara wårt ljus i de swåra tidernas mörker. Låtom oss behjerta förmaningen: Så mycket fastare hafwa wi det profetiska ordet, och I gören wäl, att I akten derpå, såsom på ett ljus, som skiner i ett mörkt rum, till dess det dagas och morgonstjernan uppgår i edra hjertan. 2 Petr. 1: 19.