| Babylons fall. | Uppenbarelse. | Kap. 18, 19. | 721 |
styrmän och alla som segla till bestämda orter och alla Sjömän och alla Som idka sjöfart stodo långt ifrån Hes. 27: 29 f.
18 och ropade, då de sågo röken af hennes brand, och sade: Hwar är den stora stadens like?
19 Och de kastade stoft på sina hufwud och ropade, gråtande och sörjande, och sade: We, we den stora staden, i hwilken alla de som hade skepp på hafwet riktade sig af hennes kostbarheter, att hon på en enda stund har blifwit förödd!
Hela denna beskrifning är en framställning af den fallna kyrkans djupa förnedring, då dessa straffdomar öfwergå henne, och uppräknandet af hennes wällusts enskilda drag skall wisa oss, huru förskräckligt kännbar denna straffdom blifwer. Icke blott den påfwiska kyrkan säljer menniskors själar, v. 13, utan äfwen i den protestantiska bedrifwes dylik styggelse, i det lärare söka blott timlig winning och tillsättas blott med jordisk beräkning. Hjordens själar säljas! Menniskors kroppar och själar köpas och säljas, icke blott genom den wederstyggliga slafhandeln, utan också på många andra sätt, då man för winnings skull skadar, förderfwar, ja dödar menniskor till kropp och själ. t. ex. genom rusdrycker, m. m.
20 Fröjda dig öfwer henne, du himmel, och I helige och I apostlar och I profeter, att Gud af henne har utkräft eder dom. Es. 44: 23. 49: 13. Jer. 51: 48. Upp. 19: 2.
Om denna glädje i himmelen, se kap. 14: 3, 7.
21 Och en stark ängel tog upp en sten, lik en stor qwarnsten, och kastade den i hafwet och sade: Så skall med fart Babylon, den stora staden, nedstörtas och aldrig mer warda funnen. Jer. 51: 63 f.
Betydelsen af denna bildliga handling är just den att wisa, huru lätt Gud kan till den djupa afgrunden förkasta allt hwad som upphöjer sig sjelf i denna werlden. Det är nu för alltid slut med Babylons magt; det nedsjunker i afgrunden med tyngden af sin syndaskuld, såsom då en qwarnsten kastas i hafwet.
22 Och röst af harpospelare och musikanter och flöjtblåsare och trumpetare skall aldrig mer blifwa hörd i dig, och ingen idkare af något handtwerk skall mera finnas i dig, och intet ljud af qwarn mera höras i dig. Es. 24: 8. Hes. 26: 13.
Hwarken ljudet af glädjefester eller qwarnens dofwa ljud, som är nödwändigt till lifsuppehälle, skall nu höras mer! Se Jer. 25: 10.
23 Och ingen lampas sken skall mera lysa i dig, och ingen brudgummes och bruds röst skall mera höras i dig; ty dina köpmän woro furstar på jorden, ty alla folk blefwo förwillade genom din trolldom. Jer. 25: 19. Es. 23: 8.
24 Och der wardt funnet profeters och heligas blod och alla deras, som hade blifwit slagtade på jorden. Upp. 17: 6.
Hwarken det matta ljuset i fattigas hyddor, eller högtidliga bröllopsljus skola lysa mer; icke blott allt andeligt ljus utsläckes, utan till slut släckes äfwen allt lekamligt ljus genom de straffdomar, som följa, då syndamåttet är fullt. Sedan denna straffdom gått öfwer Babylon, i detta namns widtomfattande betydelse, har syndens menniska satt sig i Guds tempel såsom en Gud. 2 Tess. 2: 4. Sådana kristna, som då ännu lefwa och icke låta förföra eller twinga sig till affall, blifwa dödade, kap. 13: 15, utom det antal, som på örnawingar bäres undan och bewaras, kap. 12: 14. Es. 4: 4–6.
19 Kapitlet.
Guds lof för Babylons fall och Lammets bröllop. Kristi strid och seger.Sedan hörde jag såsom en stark röst af en stor skara i himmelen, som sade: Halleluja! Frälsningen och äran och magten är wår Guds! Upp. 7: 10.
Halleluja! så börjas den stora lofsången, som i det gamla testamentet plägade sjungas från och med den 111:te till och med den 118:de psalmen. Denna lofsång och dessa högtider förebildade den stora lofsång och härliga högtid, som i detta kapitel beskrifwas. Nu blifwer det inför hela skapelsen uppenbart, att Kristus och den församling, han återlöst med sitt blod, äro förenade för ewigt, och att han behåller segern.
2 Ty sanna och rättfärdiga äro hans domar, ty han har dömt den stora skökan, som förderfwade jorden med sin skörlefnad, och han har utkräft sina tjenares blod ur hennes hand, Upp. 16: 7. 5 Mos. 32: 43.
Äfwen straffdomen öfwer den affälliga kyrkan och alla motståndare utgör ett ämne till tack och lof i himmelen. Så sjöngo Mose och Mirjam med det frälsta Israel en lofsång efter genomgången af det Röda hafwet, sedan den egyptiska hären funnit sin död i samma haf. Se 2 Mos. kap. 15.
3 Och åter sade de: Halleluja! Och röken af henne uppstiger i ewigheters ewighet. Es. 34: 19. Upp. 14: 11.
Denna lofsång fortfar bland de frälsta, under det röken af det dömda Babels brand, kap. 18, uppstiger i ewigheters ewighet.
4 Och de tjugufyra äldste och de fyra djuren föllo ned och tillbådo Gud, som
_725.jpg&oldid=348895){kind=link}