| 10 | Eliphas straffar Job. | Jobs Bok. | Cap. 3, 4. |
18. Der hafwa fångar frid med andra och höra icke trugarens röst.
19. Der äro både små och store; tjenaren och den, som ifrån sin herra fri är.
20. Hwi är ljus gifwet de arma; och lif de bedröfwade hjertan?
Hwarföre hafwa de arma och bedröfwade fått lif och fått se ljuset i denna werlden?
21. (De der wänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofwo honom wäl utur fördoldt rum.
22. De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafwen.)
23. Och den mannen, hwilkens wäg fördold är, och för honom af Gudi skyld* warder? *Job 19: 8.
Denna vers hänger tillsammans med v. 20. ”Hwartill skall den lefwa, som för ångest icke wet hwarut, hwarthän? bättre är att wara död.” L. Orden uttrycka en sådan stor bedröfwelse, att all utwäg är fördold och undangömd.
24. Förty min suckan är min dagliga spis; mina tårar äro min dryck.* *Ps. 42: 4. Ps. 80: 6.
25. Ty det jag fruktade, det är kommet öfwer mig; och det jag räddes, hafwer råkat på mig.
Allt ifrån det olyckorna började, hade Job börjat frukta, att något ännu wärre skulle komma; ty Guds Ande hade welat förbereda honom på den hårdaste pröfning. Och all denna fruktan gick i fullbordan.
26. War jag icke lyckosam? War jag icke stilla? Hade jag icke god ro? Och sådan oro kommer.
Grt.: Jag har icke hwila, icke stillhet, icke ro, och ångest kommer (ny ångest och nya lidanden komma oupphörligt).
Så beskrifwer Job sina ganska swåra lidanden, så utgjuter han sin djupa bedröfwelse och sin klagan. Hans tal war syndigt, och han fick af Herran tillrättawisning derför. I alla dylika önskningar och i hwarje sådan klagan ligger alltid en mer eller mindre öppen eller fördold anklagelse emot Gud sjelf, som är tidens Herre och händelsernas ledare och styresman. Men Job lät dock under den odrägliga smärtan icke ett ord af knot och klagan mot Gud undfalla sig, och detta bewisar en djup och fast gudsfruktan, tro och ståndaktighet. Många menniskor klaga till och med i små motgångar och i lindrig smärta emot Herran, och många klaga och knota bittert af oförnöjsamhet, fastän det går dem wäl, men de önska, att det skulle gå ännu bättre.
Af Job kunna wi lära tålamod äfwen i denna beskrifning af hans lidanden, hwaruti hans otålighet wisade sig allramest; ty dessa klagoljud bewisa dock ett härligt tålamod och djup wördnad för Guds majestät, då deremot ofta bittert och ganska oförståndigt knot kommer öfwer christna läppar, som icke blott af Job, utan mycket mer af Herran Jesus sjelf hafwa lärt tålamod. Jac. 5: 11. Job bedröfwades äfwen öfwer sina wänners tystnad, och wille med sina klagoljud framkalla dem något deltagande trösteord.
4. Capitel.
Eliphas om Jobs otålighet och synd.Då swarade Eliphas af Thema, och sade:
2. Du lider till äfwentyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låta det?
3. Si, du hafwer underwisat många, och styrkt trötta händer.* *Es. 35: 3.
4. Ditt tal hafwer upprest dem, som fallne woro; och bäfwande knä hafwer du förstärkt.
Jobs wänner framdraga också detta såsom förebråelse mot honom, att han, fastän han tröstat, hulpit och upprättat många bedröfwade och nödlidande, nu wisade sig otålig, då det drabbade honom sjelf.
5. Men nu, medan det kommer på dig, warder du förtwiflad; och nu, medan det drabbar dig, förskräckes du;
6. Ja, der är nu din (Guds) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Om din gudsfruktan, din tröst, ditt hopp och din fromhet äro uppriktiga och hwila på den rätta grunden, så behöfwer du icke att förtwifla i din bedröfwelse. Der är nu din gudsfruktan! Nu skall den pröfwas, men den synes icke kunna uthärda profwet!
7. Käre tänk uppå, hwar är någon oskyldig förgången? Eller hwar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
I anseende till lekamliga olyckor, hwarigenom gods och lif förloras, är Eliphas tal falskt, 1 Mos. 4: 8. Es. 57: 1, ty wår Frälsare sjelf och alla troswittnen äro bewis deremot, och det är äfwen falskt, att Gud alltid snart straffar de ogudaktiga, såsom Eliphas menar, v. 8. Se Jobs swar cap. 9: 22, och Ps. 44: 10, följ. Ps. 73.
8. Såsom jag wäl sett hafwer, de som wedermöda plöjde, och olycka sådde, de skuro det ock upp;* *Ords. 22: 8. Job. 15: 35. Os. 10: 13. Gal. 6: 7, 8.
Hwad menniskan sår, det skall hon ock uppskära, Gal. 6: 7; men hwarken de goda eller de onda få alltid i denna werlden uppskära allt hwad de utsått, utan den hufwudsakliga skörden återstår alltid för ewigheten.
9. Att de äro genom Guds Anda förgångne, och af Hans wredes anda förgjorde.* *Es. 11: 4.
För Gud är det lätt att straffa de ogudaktiga,
_014.jpg&oldid=344615){kind=link}