| 14 | Job swarar. | Jobs Bok. | Cap. 6, 7. |
barmhertighet emot sin nästa, isynnerhet mot den, som är stadd i swåra lidanden.
15. Mine bröder gå föraktligen fram om mig*, såsom en bäck såsom en ström fram om flyter. *Job 19: 19.
Såsom en bäck icke stannar, utan flyter sin kos, så woro Jobs wänner ostadige. En bäck hawer watten nog, då regn faller ymnigt, men när frost kommer, döljer han sig; och i sommarhetten förtorkar han, låter örter och träd wissna och bedrager wandrarens hopp: så gjorde Jobs wänner i hans nöd; de syntes komma för att trösta honom, men de gåfwo honom ingen wederqwickelse.
16. Dock de som rädas för rimfrostet, öfwer dem warder fallande snö;
17. Den tid, hettan twingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifwer, skola de förgås utaf sitt rum.
Grt. (16) De (strömmarne) blifwa grumliga af is, hwari snö blandar sig, (17) men då de blifwa warma, torka de bort, och då det blir hett, förswinna de.
18. Deras wäg går afsides bort; de wandra der intet wägadt är, och förgås.
19. De se uppå Thema wägar; på rika Arabiens stigar akta de;
20. Men de skola komma på skam, på det är allrasäkrast; och skola skämma sig, då de der uppå komne äro.
Liknelsen, hwaruti Job jemförer sina opålitliga wänner med bäckar, som blifwa brusande i regntiden, men borttorka under sommarens hetta, fortsättes här. I medgången äro de goda wänner, i motgången äro de usla tröstare. Resesällskaper, som tåga genom öknarne Theman och Saba i Arabien, wika af wägen och söka watten i dessa bäckars torra spår för att swalka sin törst, men komma på skam, såsom bedragna i sin förhoppning.
21. Ty i ären nu komne till mig; och medan I sen jemmer, frukten I eder.
Nu, då I sen mitt swåra lidande, hafwen I ingen tröst att gifwa, likasom de uttrokade bäckarne icke hafwa en droppe watten, hwarmed de kunna släcka wandrarens brännande törst.
22. Hafwer jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af eder förmåga?
23. Och hjelper mig utur fiendens hand? och förlosser mig utur tyranners händer?
24. Lärer mig, jag will tiga; och det jag icke wet, det underwiser mig.
25. Hwi straffen I rättfärdigt tal? Hwilken är ibland eder, som det straffa kan?
Job förebrår dem, att de fästade sig wid de ord, han i sin stora nöd uttalat, i stället för att behjerta hans lidande och bedröfwelse.
26. I sätten samman ord allenast till att straffa; och gören med ord ett förtwiflat mod.
Grt.: Tänken I till att straffa ord och utandning af en förtwiflad mans tal? nemligen det tal, hwarmed han gör sig lust i sina djupa qwal?
27. I öfwerfallen en fattig faderlös; och rycken eder nästa upp med rötter.
28. Dock medan I hafwen begynt, ser uppå mig, om jag warder beslagen med någon lögn för eder.
I kunnen ju sjelfwa se, att jag icke talar orätt?
29. Swarer hwad som rätt är; mina swar skola wäl blifwa rätta.
Job beder sina wänner, att åter ifrån början betrakta hela saken och att bortlägga allt hårdt och orättwist bedömande, samt förswarar sin oskuld och wisar, att han icke med brottslig wandel ådragit sig dessa lidanden.
30. Hwad gäller, min tunga hafwer icke orätt; och min mun föregifwer icke ondt.* *Job 27: 4.
7. Capitel.
Lifwets korthet. Ängslans tankar.Måste icke menniskan alltid wara i strid på jorden; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
Ordet ”strid” betyder här all den oro, det arbete, de motgångar och lidanden, som en menniska under sin lifstid måste genomgå, så att hennes dagar i allmänhet likna dagakarlens, hwilken alla dagar har oro och arbete. Job hade förut klagat öfwer lidandet, se cap. 3; hans wänner hade deremot påstått, att lidandet är en frukt af synden, hwilken är en sanning i allmänhet, men man gör deraf en fask slutsats, då man påstår att i enskilda fall hwar och en menniska får i denna werlden lida mer eller mindre, allt eftersom hon har syndat mer eller mindre. Denna falska slutsats will Job nu wederlägga och ifrån sitt eget elände kastar han en blick på mensklighetens tillstånd öfwer allt, såsom fullt af mycken oro och bedröfwelse.
2. Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl*, att hans arbete må wara ute; *Job 14: 6.
3 Så hafwer jag wäl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfwade nätter* äro mig många wordna. *Ps. 6: 7.
Grt.: Så hafwer jag undfått mig till arfs månader af fåfänglighet m. m. Härmed will Job wisa, att både synden och lidandet äro arf, som ifrån den första allmänna arfsskadan sprida sig ifrån slägte till slägte.
4. När jag lägger mig, säger jag: När månne jag skola uppstå? Och sedan
_018.jpg&oldid=344622){kind=link}